P O Enquist 1934-2020

Ännu en av de stora som funnits med sedan man var ung är borta. En av dem vars författarskap framstod som omistligare ju fler decennier som gick, med i synnerhet några enastående romaner som man läste när de kom och sedan i flera fall återvände till, alltid med känslan av att de var ännu bättre än man mindes dem.

Det var för min del inte bara det att han ständigt återkom till sitt ursprung, till miljöer och livsfrågor som också var mina och därför på ett särskilt sätt engagerande. Hans Västerbotten var närmast identiskt med min mors och mina morföräldrars, det som också var min egen barndoms sommarland. Och mentaliteten i den låg- och frikyrkliga fromhetens bönhus och kapell var lika välbekant för mig som för den Per Olov som präglades av uppväxten i det berömda gröna huset i Hjoggböle - med bönhuset nästgårds. 

Men det var inte bara det, utan också det mästerliga språket, det som genomgått ett otal bearbetningar och slipats så att det till sist tangerade den ädla valör som väl bara hans kollega från lite längre inåt landet uppnådde -Torgny Lindgrens. 

Jag sitter på landet utan tillgång till hemmabiblioteket och tänker efter. Och noterar då helt enkelt de verk av Enquist som jag minns bäst.

Bland 60-talsböckerna är i mina ögon "Magnetisörens femte vinter", historien om helbrägdagöraren från Mozarts tid, den främsta, trots att "Legionärerna", den berömda dokumentärromanen om baltutlämningen, hör till samma decennium. Den senare kom jag aldrig riktigt igenom måste jag erkänna, men det är också en av hans många böcker jag nog borde ge mig i kast med på nytt.

Från och med "Musikanternas uttåg" var jag fast. Skildringen av folkrörelsesverige börjar här med arbetarrörelsen och den spännande konfrontationen mellan från Stockholm utsända gudlöshetens apostlar och de lokala arbetarna och deras gudfruktighet. Här finns också de drastiska historierna med dialektala inslag som närmast blivit tradition i den västerbottniska prosan. Den som något känner till skelleftemålet kan ju inte annat än njuta av den pubertala klådan i ett uttryck som "tjåla in pelln". 

Sedan får både idrotten och väckelserörelsen var sin avhandling i "Sekonden" respektive "Lewis resa". Mer om den senare följer. Först vill jag bara nämna de märkliga och estetiskt fullödiga kortromanerna "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek", vilka på ett säreget sätt vidrör några av livet-döden-kärlekens smärtpunkter, bland annat i form av bortbytingens och monstrets drabbande livssituationer. Enquist räds här inte att uppsöka det skrämmande och frånstötande i försöken att frilägga villkoren.

I början av det nya milenniet kom så den stora romanen om den svenska pingströrelsens framväxt och det ömsom broderliga ömsom stridiga förhållandet mellan dess två dominerande gestalter, ledaren Lewi Pethrus och författaren Sven Lidman. 

Jag minns att när jag hörde talas om den var lika lockad som överraskad av ämnesvalet. Vid närmare eftertanke var det givetvis bara logiskt; ingen av våra främsta författare var bättre skickad än Enquist att göra något intressant av det ämnet. Han hade sina rötter i de folkliga väckelsernas andlighet, han drogs till historiska gestalter och det dokumentariska, och han tvekade inte att ge sig i kast med ett omfattande forskningsarbete som grund för romanskrivandets gestaltningar. 

Skälet till att han valde just pingströrelsen var enligt honom själv att den erbjöd stor dramatik och att han dessutom var nyfiken på sin författarkollega Sven Lidman. Under resans gång försköts emellertid fokus från Lidman till Pethrus; den senare blev genom sin person och sitt ledarskap den intressantare. 

Ofrånkomligen upplevdes "Lewis resa" också som något av ett erkännande av pingströrelsens eget folk. Det kunde jag konstatera när jag efter flera decenniers bortavaro besökte den litteraturafton med Enquist som hölls i den stora funkisaula som Filadelfiakyrkan i Stockholm utgör. 

Kyrkan var praktiskt taget fullsatt, vilket innebär minst ett par tusen personer. Och den värme som strömmade mot Enquist den gången måste ha känts som något extra även för en författare som han, redan så rik på framgångar. Pastor Stanley Sjöberg intervjuade, och även de kontroversiella frågorna om andlighet och sexualitet, som Enquist besvarade på sitt vanliga milt ironiska sätt, utlöste applådåskor. Jag måste erkänna att jag satt där smått konfunderad över vad jag såg och hörde. 

Jo, "Lewis resa" hör definitivt till böckerna jag vill läsa om. Och "Ett annat liv", självbiografin, likaså. När den kom satt jag i en annan välfylld aula, nämligen Uppsala universitets, och lyssnade återigen till hans svar på frågorna om det han skrivit, bland annat om uppväxten och den stränga andligheten. Humorn får man inte glömma; den visade sig då och den glimtar fram också i texternas plågsamma och mörka delar. Eller vad sägs om följande rundgång: Vad göra när man inte har syndat eller gjort nåt styggt som man behöver be om förlåtelse för? Man får ljuga ihop nåt, som i och med det blir anledning till just bön om förlåtelse. 

Det finns fler böcker än dessa jag skulle kunna nämna, men stannar slutligen vid hans sista - "Liknelseboken" - en intrikat sammanfattning av hans tematik i en form som kan liknas vid utläggningen av korten i en egenhändigt skapad kortlek. Något facit gives icke, men inte för inte kallas den en kärleksroman. Ett nytt självbiografiskt kort spelas ut i form av den femtonårige pojkens förlorade oskuld med hjälp av en besökande femtioårig kvinna, vilket sker i en numera berömd scen på ett kvistfritt furugolv. Enquist hade modet att även skildra ett sådant möte som något annat än ett övergrepp.

Det går sällan att sammanfatta ett författarskap i någon enkel formel, men nog finns det återkommande teman hos Enquist som handlar om den mångfacetterade kärleken, om nåd och försoning - om kända och okända människoliv och inte minst deras som var lite eljest, som inte var "gjutna i ett stycke", som bar på gåtor som aldrig till fullo låter sig tydas.  

Jag har inte ordat något om mångsidigheten hos Enquist, som ju skrev allt utom poesi. Jag vill i alla fall nämna ett verk av dramatikern, även om jag inte har samma överblick i det avseendet. "I lodjurets timma" såg jag i en uppsättning på Dramaten för några år sedan, och det blev en oförglömlig upplevelse. Om den föreställningen och om den sista romanen har jag tidigare skrivit (sök Enquist i sökfunktionen här intill).