För drygt tvåhundrasextio år sedan, närmare bestämt år 1755, skakades Lissabon sönder och samman av en jordbävning som med åtföljande tsunami och eldsvådor tog med sig tiotusentals människor i döden. Epicentrum låg i havet tjugo mil bort och man har uppskattat att det kraftiga skalvet måste ha legat nära nio på Richterskalan.
Det var en katastrof som gav eko världen över och som fick stora återverkningar på de flesta områden, inte bara i Lissabon, Europas då fjärde största stad och en av de rikaste och mäktigaste. Hela Portugal och även delar av södra Spanien och Marocko drabbades, även om förödelsen var störst i Lissabon. Staden fick byggas upp på nytt och på ett nytt sätt, men obetalbara skatter gick förlorade för evigt.
Att den ohyggliga katastrofen inträffade på allhelgonadagens förmiddag och att således många omkom i kyrkor och kloster under själva mässan minskade inte förskräckelsen, tvärtom; samtidens tankeliv påverkades på ett avgörande sätt. Katoliker, protestanter och upplysningens företrädare diskuterade och stred om berättigade slutsatser. Teodicéproblemet, straffdom eller inte, optimism kontra pessimism, upplysning eller jesuitiskt tänkande - se där något av det som blev föremål för dispyter. Voltaire, Kant och Rosseau var involverade i diskussionen.
Det finns en ruin i Lissabons centrum som motiverar historiska tillbakablickar av det här slaget. Igreja do Carmo, en kyrka med tillhörande kloster från 1300-talets slut, undkom inte katastrofen, men grusades inte heller utan kvarstår som ett ramponerat monument över händelsen. Taket rasade in och all utsmyckning förstördes, men delar av kyrkans väggar och gotiska valvbågar står än idag förunderligt vackert mot den öppna skyn. Att viss rekonstruktion påbörjades men avbröts kan man förstå av att så pass mycket kvarstår.
Ett museum är inrymt i ruinen, främst med arkeologisk inriktning men även med en del konstföremål och, något överraskande, ett par peruanska mumier.
I en av salarna ligger en figur på locket till en sarkofag, en man i långt lockigt skägg som jag inte kunde låta bli att försiktigt närma mig. Han låg nämligen ovanligt nog på sidan och liknade en som bara tog sig en eftermiddagslur, tryggt vaktad av två änglar som knappt märks bakom hans rygg. På kistans framsida en relief som visar ett sällskap på vildsvinsjakt, medan kortändarna har gängse sakrala motiv: bebådelsen och korsfästelsen. Mannen är med all säkerhet en ädling, möjligen en kungason. Hans namn: D Fernão Sanches, i övrigt inga uppgifter.
Jag missade en inskription i sten som finns vid museets ingång. I efterhand har jag inhämtat att påven Clemens VII (alias Giulio de´ Medici) där låter hälsa att han ger fyrtio dagars avlat för den kristet troende som besöker denna helgedom.
Man kan undra om det fortfarande gäller (det är ju trots allt inte fråga om skrift i sanden) och om det i så fall gäller fyrtio dagar framåt eller bakåt i tiden. Jag tänker på den stränga maningen att inte "synda på nåden", men det kanske bara är något protestantiskt lutherskt. Hur som helst förstår jag att Igreja do Carmo en gång var en mycket framstående helgedom. Vilket förstås inte var till någon hjälp för dem som allhelgonadagen 1755 vid niotiden på förmiddagen deltog i mässan, ännu ovetande om vad som en halvtimme senare skulle komma att inträffa.
Foto: EJ (klicka för större bilder!)
Gravyren härrör från tiden efter katastrofen.
3 kommentarer:
Einar, dina bilder tar på ett fint sätt fram det smäckra, gotiska bildspråket i kyrkoruinen.
Själv minns jag Igreja do Carmo som en alldeles speciell plats, en plats som på något vis ligger vid både en tidsmässig och en platsbestämd tröskel, en plats som pekar tillbaka mot katastrofen 1755 men samtidigt också visar upp det som är kvar av kyrkan jämte det ombyggda konventet som ligger inplacerade i Lissabons urbana geografi på det mest intrikata sätt, delvis dolt, delvis mäktigt synligt, beroende på utkiksplats, i närheten av ett vindlande stadssystem, mellan olika nivåer i staden, vilket hissen Elevador de Santa Justa med sin märkliga, inträngda status i stadsbilden ytterligare understryker.
Inne i ruinen kändes det, minns jag, som om tiden nästan stannat upp, som om staden skulle bli osynlig eller bortglömd, som om man plötsligt blivit frikopplad från mer specifika tids- och rumsangivelser.
Ja, den här ruinen är en oas i staden som verkligen väcker många associationer. Torget framför, kantad av serveringar, är dessutom en behaglig plats att återvända ut i stadslivet på.
Som du säger kvarstår kyrkoruinen i dag som ett ramponerat monument över händelsen. Det är i det avseendet som om tiden skulle ha stannat upp på något märkligt sätt. Varje besökare påminns om katastrofen 1775. Så länge ruinen står kvar är händelsen inskriven i platsen.
Skicka en kommentar