Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 24 april 2016

Portugisisk resa (1)



Havet, fado och bacalhau - tre starka associationer till Portugal och Lissabon. Ja, och så sardiner på burk förstås, dem som man redan som barn visste varifrån de kom. 

Sången och den salttorkade torsken kom senare, i realiteten först när de blev upplevelser på plats. Fast torsken är ju egentligen importerad från Nordnorge, enligt uppgift ur det allra bästa sortimentet. Den vemodiga fadon däremot är Portugals egen, även om det sägs att även den bär med sig sådant som kom över haven.


Nog lärde man sig i skolan att Vasco da Gama var portugis, kanske minns man också att Bartolomeo Dias var det, liksom han med det svåruttalade namnet som fick heta Magellan (han hette Magalhães) och som fick ett sund någonstans långt borta uppkallat efter sig. 

Så är det - av världens sjöfarande upptäckare är det bara de med italienskt ursprung som kan tävla med portugiserna i betydelse. Helt och hållet vänt mot den vida Atlantiska oceanen är Portugal ett land som har en historia med världshaven. Det är uppenbart än idag även om de moderna kryssningsfartyg som kortvarigt ankrar utanför det vidöppna Praça do Commercio eller nedanför Alfama knappast bjuder på några äventyrligheter utanför deras egen bekväma självtillräcklighet.




Och precis som sardinen i Werner Aspenströms dikt, den som önskar att burken öppnas mot havet, vill ju även jag öppnas mot en havsutsikt om resmålet medger det. Det gör det ju oftast om man reser till Portugal, till exempel om man stiger av planet i Lissabon och efter en taxiresa hyr in sig på det underbart vackra Villa Unika i Estoril. 


Några dagar senare kunde vi även mitt i Lissabon från balkongen på ett hotell på Rua Augusta skymta havet på andra sidan triumfbågen och Praça do Commercio.



I Estoril kunde vi om nätterna somna till vågbruset och på dagarna gå den långa vindlande strandpromenaden till Cascais och fyren och vidare ända till Boca do Inferno. Vindstarka dagar splittrades vågorna i kaskader av vitt skum i mötet med pirar och klippor, mot sandstränderna med endast ett utdraget tonlöst frusande. Att vistas så där havsnära är en ynnest, om än för bara en kort tid. Det är inte alls som på Louvren eller Gulbenkian. 





När man lämnar fyren i Cascais och närmar sig Boca do Inferno (helvetesgapet), övergår det stenlagda promenadstråket i karg och klippig natur. Sikten mot havet är fortfarande fri och går man fram till klippkanterna öppnar sig svindlande djup, varav ett, en klyfta som skär in under ett valv, gett området dess namn.




Till fadon ber jag att få återkomma.


Foto: EJ. (Klicka för större bilder!)

4 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Aj aj aj Einar, du väckte, på vackrast tänkbara sätt, något som slumrar inom mig. Man får väl ta kryckorna med och göra ett återbesök. Allt som du berättar om är välbekant, men dina bilder får det att framstå som alldeles nytt. Att "återuppleva" blir det aldrig tal om. Men kanske kan man uppleva det igen. Tack för vackra bilder och ord! Lisboa menina e moça!

Einar J sa...

Tack för de fina orden, Thomas! Jag hoppas verkligen att du kan göra ett återbesök, med eller utan stödjande kryckor.
Annars vet jag ju att du i alla fall har nära till en havsutsikt på hemmaplan. Visserligen inte samma kust, inte samma hav, inte heller samma kulturmiljö. Men ändå ett hav och en horisont att öppna sig mot.

Klinkmann sa...

Einar, underbart vackra bilder från Lissabon och Portugal! Det enda som stör mig är de stora kryssningsfartygens intrång i det som kanske kan uppfattas som något av en urbild av Lissabon, panoramabilden med gyttret av hus och tak betraktade från en miradouro eller kanske ett hotellsrumsfönster. Känns för mig som om de stora fartygen visuellt och i verkligheten vore för nära staden, trots att jag ju inser att hamnen tydligen är tillräckligt djup och att vi talar om ett folk vänt mot havet och världen bortom haven (för att apostrofera titeln på en av Thomas Nydahls fadoböcker). Ser fram emot den utlovade fadotexten!

Einar J sa...

Ja jag reagerade också ungefär som du, Sven-Erik. De är för stora, de där moderna kryssningsfartygen. Det är likadant i Venedig, där de också förvränger mått och proportioner.
Tacka vet jag de gamla vackra fartygen med namn som Gripsholm, Kungsholm och Stockholm!