Fyren i Cascais påminde mig också om att dessa betydelsefulla anläggningar en gång för inte så länge sedan bemannades med vaktare, vars yrke omgavs med en speciell nimbus, en romantik med inslag av dyrkan av hav och enslighet. Vem har inte någon gång fantiserat om ett vikariat på en sådan post ute i havsbandet?
Ett litet museum i anslutning till fyren visar lokal fyrhistoria och ett antal föremål med anknytning till verksamheten, framför allt konstruktioner av linser och reflektorer. Det jag fastnade för var de optiska instrumentens sinnrika skönhet och ett citat från en viss herr C A Pinto Ferreira, som i samband med världsutställningen i Paris år 1867 så väl formulerade mitt eget intryck:
"How magnificent is the aspect of these enormous lenses of pure crystal, composed by cylindrical rings of prismatic discs. What a beautiful work, what a brilliant transparency! How much care was needed to shape their angles, faces and curves with mathematical exactitude!"
På kvällen på hemväg från en middag i Estoril stannade jag till och betraktade ljuset från den genomstrålade, rikt reflekterade kristallen i Cascais ett par kilometer bort.
Men kanske var det inte ljus genom en glaskristall jag såg utan ett annat ljus genom en lins av akrylplast (plexiglas), vilket tydligen numera betraktas som det lämpligaste materialet. Gör det någon skillnad - för mig och för herr Pinto Ferreia, som ju ingen av oss kan göra en jämförelse?
Vi blev bara så fascinerade av att det kunde röra sig om ett stort stycke kristallglas, mer konstfärdigt slipat än de vinglas från Småland eller Böhmen som vi ogärna byter ut mot andra.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar