Lars Gustafsson död

När man känner stor sorg över att en person som man inte är vän eller personligt bekant med går bort betyder det något. Ingen samtida svensk författare har jag följt längre och med större intresse än Lars Gustafsson. Jag tror att jag kan säga att jag läst praktiskt taget allt av honom, vilket jag inte kan säga om någon enda annan författare.

Det började med att jag upptäckte hans artiklar på Expressens kultursida och i BLM under senare delen av sextiotalet. När jag så läste "Herr Gustafsson själv" och fick fatt i lyriken var jag fast. Och jag har aldrig sedan dess tröttnat på hans texter, de som till synes helt obesvärat förenar lärdom, obändigt friskt humör och melankolisk livskänsla. 

Inte heller hans med Myrdals begrepp refraktära hållning till det svenska politiska klimatet under 70-talet störde mig; jag fann det tvärtom uppfriskande att han vågade säga emot och antog rollen av den motspänstige på vagnen som viskar obehagligheter i maktens öron. Man behövde inte alltid vara överens, och det var inte minst det som var poängen.

Men det är inte i första hand samhällsdebattören jag kommer att minnas. Det är poeten Gustafsson som jag vet att jag kommer att fortsätta att umgås med, liksom alldeles säkert en eftervärld också kommer att göra. Hans förmåga att filosofera kring gåtorna på ett för livskänsla och livsåskådning betydelsefullt sätt var beundransvärd, oavsett det rörde sig om fantastik, västmanländska skrönor eller dikter som iakttog världen ur perspektiv som kombinerade sinnlighet med den svindel som infinner sig när det vetenskapliga intellektet inte längre förslår. 

Jag läser på nytt rörd och tacksam "Elegi över en död labrador". Det är en lång dikt, så jag citerar endast slutet här:

I min värld fanns det mesta dolt bakom 
något annat. Jag kallade dig ´hund´.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ´hund´,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilket det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera.
Man kunde säga, från denna mera objektiva
ståndpunkt: Vi var två organismer. Två
av dessa ställen, där universum slår knut
på sig självt, kortvariga, komplexa strukturer
av äggviteämnen, som måste komplicera sig
alltmer för att överleva, tills alltsammans
brister och blir enkelt igen, knuten
upplöst, gåtan borta. Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara, 
och ingendera hade den andras svar.