Frånsett första klassen tillbringade jag mina första skolår i denna koloss av sten och tegel, ett av de de mer framträdande husen i en övrigt av träbyggnader dominerad stadsbild. Så var det då, innan mycket hände som gjorde att så gott som allt som hörde till min barndomsmiljö försvann - rakt ner i Gropen, om det inte redan innan hade rivits, sprängts, gått upp i rök. Ty här revs förstås också i det stora framstegets namn under rivningsraseriets 60-tal. Dock bidrog ytterligare något: malmfyndigheterna som gick före allt annat. Det ena förutsättning för det andra.
Centralskolan låg som namnet anger, centralt. I den sluttning som större delen av samhället ligger på hade man i början av 1900-talet schaktat fram en terasserad yta intill huvudgatan, Kaptensvägen, där skolan på så vis skulle komma att se ännu mer magnifik ut från det några meter lägre belägna stråket.
Jag minns de båda stora ingångarna, de tunga portarna av trä. Men framför allt stentrapporna och de långa, kyliga, ekande korridorerna. Inbäddade i trappstenen fanns märkliga figurer, det som vi fick lära oss var ortoceratiter och beskrevs som havsorganismer som levt för hundratals miljoner år sedan. Där simmade de nu för tid och evighet i stenens kosmos.
Ja, i själva verket var det ortoceratiterna som först dök upp i minnet, och med dem skolhuset och allt det andra. Till saken hör att jag bara två gånger återvänt till Malmberget sedan jag lämnade orten 1967; en gång i början av sjuttiotalet och en gång under nittiotalet. Kan det ha varit 1997? Det var då jag stod i spöregn under ett paraply vid trådstängslet som omgärdade Gropen och skådade tomrummet utan att ens kunna nå kontakt med det svindlande djupet framför mina fötter ett stycke längre bort.
År 1979, så säger nätet, sprängdes Centralskolan. Gropen med de nya fyndigheterna åt sig allt längre västerut och därmed var dess öde beseglat. Den där sprängningen såg jag på tv, förmodligen som ett nyhetsinslag när det just hade hänt. Det var onekligen en elegant sprängning, professionellt utförd enligt konstens alla regler, fattas bara annat. En kraftig detonation och hela komplexet knäade och sjönk i ett moln av rök och damm.
Jag kan föreställa mig att en och annan före detta elev med bittra skolminnen lade beslag på händelsen som en senkommen triumf. Vad kände han nu, han som på rasterna en gång i sent femtiotal stod där försagd och försvarslös nära porten och väntade på ringningen och befrielsen från plågoandarna? Än idag frågar jag mig varför jag inte förmådde frigöra mig från grupptrycket, varför jag inte försökte stävja denna mobbning av en stackare som kom de fegaste bland alla revanschisterna att vädra blod. Ja, det är ett faktum: i fredstid finns knappast en grymmare plats än en skolgård utan ordentlig tillsyn. Och varför kom jag själv så pass lindrigt undan, pastorsunge som jag var och bara därför en som inte var som andra?
Själv har jag först på gamla dar i några nu och då återkommande anfall av nostalgi försökt restaurera en del av det som försvann med Gropen. Och ibland undrar jag om Malmbergsbor, nuvarande och tidigare, lever med en förstärkt känsla av alltings förgänglighet, av provisorium och obeständighet.
Finns det månne ännu någonstans, i Gropen eller i någon av slagghögarna, skärvor kvar av Centralskolans stentrappor med ortoceratiterna fortfarande simmande omkring i sin egen form av tidlöshet?
Bilderna är hämtade från Gellivare bildarkiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar