Få städer lär vara så unikt förknippad med en särskild musikgenre som Lissabon. Fadon härskar oinskränkt i dess egen hemstad. Musikutbudet i övrigt är vad jag kunnat se inte särskilt stort, men det kompenseras väl av de många restauranger och spelställen där den som vill höra fado kan få sitt behov tillfredsställt vilken kväll i veckan som helst.
Vi valde Clube de Fado, ett av de mer etablerade ställena i Alfama som håller sig med ett "stall" av artister så pass kända att de finns representerade på skivmarknaden. För den som undersöker saken blir det snart uppenbart att det finns många sångare som är lika hörvärda som de världsberömda Mariza och Cristina Branco.
Amlia Rodrigues (1920-1999) var den som med sin vackra altröst, sitt artisteri och sin filmstjärne-status gjorde fadon känd världen över. Jag hade turen att befinna mig på Algarvekusten en gång på sjuttiotalet när hon uppträdde på en tjurfäktnings-arena i Portimão. Jag minns stämningen när mörkret föll och ljuskäglan fokuserade hennes gestalt. Hon stod där nere vid arenans ena sida i svart långklänning och med lätt bakåtlyft huvud, suverän, drottninglik, redan en ikon. Enastående både som sångerska och som karriär och levnadsöde - från fattig fruktförsäljare på Lissabons kajer till världsberömmelse som en av 1900-talets största röster.
Jag lyssnade mycket på Amalia på den tiden, men kom aldrig vidare till andra artister. Hon förblev länge, för mig och för många andra, enastående. Sedan de åren har mycket hänt och jag har för egen del senare haft stort utbyte av de gedigna kunskaper som fadokännarna Thomas Nydahl och Ulf Bergqvist förmedlat i sina böcker och blogginlägg.
Den här kvällen på Clube de Fado fick jag bekräftat att också de mindre namnkunniga bland dagens artister verkligen håller en hög nivå. Vi fick ett bord nära spelplatsen och de flinka servitörerna meddelade redan med menyn att fyra artister skulle uppträda med början 21.15. Klockan gick en bit längre än så innan den röda lampan tändes, sorlet lade sig och den första sångerskan kom in tillsammans med två musiker, en på akustisk och en på portugisisk gitarr.
Bara det - att endast ackompanjeras av två gitarrer - säger allt om vilken tonsäkerhet och vokal bärighet som krävs av sångsolisten, i synnerhet som musikerna är av toppklass och ackompanjerar på ett sätt som inte så mycket ger stöd som att de tillför egna tonslingor och ornament i en konstfull, polyfon väv.
Ingen av dem som uppträder presenteras eller presenterar sig själva, ingen säger något, det är bara sången och musiken som talar när var och en av sångarna sjunger fyra sånger och sedan försvinner ut med en bugning mot publiken och musikerna. Efter en paus för mat och prat kommer så nästa in.
När det är dags för det fjärde och sista uppträdandet visar sig bara musikerna; gitarristen är nämligen en musiker som även sjunger, och han gör det mycket bra.
Vid pass midnatt när jag ber om notan ber jag samtidigt att få namnen noterade. De tre sångerskorna var i tur och ordning (bilderna uppifrån och ned) Maria Emilia, Cristiana Águas och Carolina. Gitarristen/sångaren heter Carlos Leitão. Tyvärr fick jag inte namnet på den mycket skicklige musikern på portugisisk gitarr. I synnerhet i sångerna med snabbt tempo uppvisade denna varierade lilla ensemble en imponerande samspelthet.
De fiskrätter som serverades var dessutom av utmärkt kvalitet. Ett vitt vin har jag också antecknat som en ny favorit, med förhoppning om att Systembolaget också hittar det. Planalto - ännu ett minnesvärt namn från Portugal.
Foto: EJ (Obs! bilderna är som vanligt klickbara)
6 kommentarer:
Apropå fado, vet ju att du Einar gillar Kátia Guerreiro. Kolla här hennes fadoversion av den angolanska sångaren och låtskrivaren Anselmo Ralphs Não Me Toca (som väl betyder rör mig inte).
https://www.youtube.com/watch?v=lH6qAB1_mbc
Fint!
Det var roligt att ni uppskattade besöket på Clube de Fado. Det är det trevligt ställe som brukar vara muskaliskt pålitligt, och maten är bra också. Ni hade också tur med Carolina, hon är förmodligen den bästa sångerskan där för närvarande. Krogen drivs av Mário Pachecho som är en av mästarna på portugisisk gitarr, men det var inte han som kom med på bilden. Så jag tror att den som spelade var Henrique Leitão, bror till Carlos.
Tack Ulf, för din kommentar och dina goda rekommendationer!
Nej, av Clube de Fados hemsida att döma var det ju inte Mário Pacheco själv som deltog i onsdags. Av de porträtt som finns där, och för övrigt också i ett av krogens förrum, kunde jag sluta mig till det. Och min gissning är densamma som din, att det var Henrique Leitão på portugisisk gitarr. Jag tyckte att han imponerade stort, så det känns bra att få hans namn bekräftat.
Det som stannat kvar bäst i mitt minne av den enda fadokväll jag upplevt, för snart tio år sedan, på den kända klubben Adega Machado i Bairro Alto (en stadsdel som väl räknas som mindre ”genuin” vad gäller fadon, även om men just den här klubben har gamla anor, så vitt jag kan förstå) var en märklig blandning av det turistifierade (hutlösa priser, inte riktigt fräsch mat, vid några av borden utländska turister som knappast alls lyssnade på musiken) och så någonting annat: inlevelsefulla, starka sångare, de manliga med ena handen i fickan (en del av fado-habitusen, kanske en kliché), rätt många snabba, rytmiska låtar och så endel sånger som några i publiken stämde in i. Blandningen var självfallet oemotståndlig, men det jag tänkte var att det hela framstod som ett slags iscensättning av något historiskt värdefullt mer än en levande tradition, men också den bilden kan självfallet vara förändrad i dag.
Jag har också upplevt en fadokväll i Bairro Alto för länge sedan, en som var "folkligare" och musikaliskt mindre avancerad, där bland annat serveringspersonalen plötsligt tog över som sångare mot slutet. Säkert genuint och inte det minsta turistanpassat, dock inte märkvärdigt vad gäller sången.
På Clube de Fado förra onsdagen var turisterna säkerligen i majoritet, men uppträdandena respekterades med andaktsfull tystnad och, som sagt, både maten, sången och musiken var av god klass. Men förhållandevis dyrt, förstås.
Skicka en kommentar