Jag har redan skrivit ganska mycket om Mahlers musik, inte minst om den andra symfonin. Men det finns förstås alltid något att tillägga om denna rika och djupt engagerande musik, det märker man om inte annat under en konsert då musiken kommer till en direkt under full koncentration.
När jag i tisdags än en gång hörde och såg den andra symfonin framföras i Berwaldhallen var det körsången och musikens dynamiska spännvidd som slog mig mest. Daniel Harding hade trimmat Sveriges Radios Symfoniorkester till inte bara de crescendon som är oundgängliga i sammanhanget, utan i lika mån även till precisionen i de häftiga kontrasterna och de diminuendon som är så talande för en orkesters kvaliteter. Men framför allt bjöds körsång av Radiokören och S:t Jacobs Kammarkör vars like jag tror mig aldrig tidigare upplevt.
Scherzot och sista satsen i denna andra symfoni innehåller egentligen allt av essensen Mahler. När kören oförmärkt, stilla, tydligt textande men likväl nästan som en viskning från hundra trädkronor i en mognad sensommar, kommer in med "Aufersteh´n, ja aufersteh´n wirst du, mein Staub, nach kurzer Ruh" (Återuppstå, ja återuppstå, skall du mitt stoft efter en kort vila) är det bara början till det som efter några minuter stegras till en extatisk kulmen som jag inte vet någon musikalisk motsvarighet till. Det är faktiskt rent psykofysiskt prövande att utsätta sig för detta, och jag är aldrig riktigt säker på att jag ska klara den pulsökning och andhämtning som blir oundviklig. I synnerhet när det görs så bra som det gjordes den här gången.
Nu klarade jag det utan alltför pinsamma åthävor; jag känner ju musiken så väl, vet vad som ska komma och kan fatta ett stadigt tag om armstödet.
Men det jag framför allt kommer att minnas från den här konserten är alltså körens insatser. Visserligen är svensk körsång sedan länge världsberömd, men att ljudet från ett sjuttiotal samsjungna strupar kan vara så obeskrivligt vackert.
Next stop London för Mr Harding och hans eminenta sällskap. De Londonbor som söker sig till Promskonserten i Royal Albert Hall på fredag är att gratulera till en Mahler-afton av högsta kvalitet.
(Mina tidigare inlägg om Mahler finner man om man klickar på hans namn i kolumnen till höger, eller använder sökfunktionen).
2 kommentarer:
Tack för din innerliga berättelse om känslorna inför den fantastiska sista satsen. Jag är tacksam varje gång musiken rör mig så djupt. Mahlers andra symfoni är verkligen en sublim upplevelse.
Tack själv, Jenny!
Du var inte själv på plats i tisdags?
Skicka en kommentar