Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 16 augusti 2014

Sven Delblancs idéromaner



Idéromanen, vad är det för sort? Skulle idéerna vara huvudsaken, framställningen av idéernas bärare av mindre betydelse? Nej, då bleve det väl knappast någon roman?

Nationalencyklopedin menar att det är en "roman med stark tonvikt på något för författaren angeläget budskap". Så kan det sägas, förutsatt att man med budskap inte bara menar propagandistisk uppbyggelse eller kolportage av ideologiska lärosatser. Då bleve det heller ingen roman värd namnet.

I en roman får författaren tillfälle att både iscensätta karaktärer och genom dem utveckla tankegångar och undersöka grunderna för en livshållning. Det bör ske i en miljö med händelser som bidrar till idéutvecklingen och där ett fåtal personager, utan alltför stor renodling, konfronteras med varandras uppfattningar och förhållningssätt. Eller där motsättningarna kommer till uttryck genom inre brottning och kluvenhet hos en enskild huvudperson. Därtill måste tankegodset äga generalitet, en potential för existentiellt och moraliskt engagemang hos fler än författaren själv och bortom alltför tidstypiska trender.

Först då blir idéromanen intressant, först då får den verkshöjd och når det som väl sist och slutligen borde känneteckna varje god roman. Nåväl - så långt främst ett försök att för mig själv utreda om beteckningen idéroman egentligen säger så mycket.

När jag i sommar läst om några av Sven Delblancs så kallade idéromaner har jag slagits av deras anmärkningsvärda kvaliteter som tidlöst engagerande berättelser. De rör sig i olika historiska epoker, i antiken såväl som i författarens favoriserade 1700-tal. De förmår hela tiden fängsla och underhålla med sina eviga frågor, sin oavslutade diskussion och sin språkliga konstfärdighet.

I ett tidigare inlägg beskrev jag Delblancs hållning som humanistisk misströstan över världens tillstånd. Huvudpersonernas goda föresatser och förhoppningar ändar oftast i tvivel och vantro, inte sällan till den grad att de närmar sig nihilismens och misantropins ödemarker.

I "Speranza" (Bonniers, 1980), den troligen mest kända av dessa romaner, låter han en ung idealistisk adelsman, Malte Moritz von Putbus från svenska Pommern, under en sjöresa till Västindien genomgå en realitetsprövning av franska revolutionens höga ideal. Den välvillige Moritz eskorteras av sin tidigare mentor och en morian, och resans mål är Saint Thomas i Västindien och en där bosatt onkel. Skeppet drabbas emellertid av rigghaveri vid Kap Verde och de tvingas hyra in sig på ett annat fartyg, Speranza, med samma destination.

Mycket snart uppdagas att det är ett slavskepp de hamnat på, att den odör som tränger ända in i den förhyrda kajutan härrör från de fullständigt vidriga förhållandena under däck där de västafrikanska slavarna befinner sig. Kaptenens uppgift är att tillsammans med skeppsläkaren och en abbé leverera en försvarbar andel av lasten i levande och användbart skick till jesuiternas romdestilleri på Saint Thomas, där man lider brist på arbetskraft.

Moritz marteras av skuld och mardrömmar, vill helst isolera sig och ta avstånd från det han hör och så småningom även ser. Han umgås till och med med tankar på att friköpa slavarna, men tvingas inse att han i så fall bara gynnar kaptenen som omedelbart skulle förnya lasten. Vid ett möte med dem som ansvarar för Speranza kan han inte annat än imponeras av den fanatiska glöden i abbéns argumentation. De frihetliga ideal han själv hyllar är dock oförenliga med den teologi som talar om offer i väntan på gudsrikets säkerställande av trygghet, lydnad och bröd.

Diskussionen blir animerad, och Moritz blir avfärdad som en ljum humanist. Men vilka gärningar rättfärdigar hoppet om en paradisisk framtid? Är den blodspillan som sker i jakobinernas Paris i folkets och frihetens namn bättre än den som är nödvändig för det eviga gudsrikets genomförande? Hur många offer kan godtas och för vilket hopp?

Samtidigt som Moritz genom sitt eget följe alltmer dras in i konflikterna ombord, kämpar han förgäves mot ett pockande begär till en vacker slavinna, som han redan tidigt skymtat naken och fått ögonkontakt med. Varför skulle han avstå när alla andra...?

Det slutar i bittert nederlag. Ensamheten, nattmaran, ett blodigt nedkämpat slavuppror, sinande resurser och allt sämre levnadsförhållanden knäcker Moritz motstånd. Han söker förtvivlat efter någon sorts "försoning" i sin prekära situation. Till sist får han på nytt kontakt med abbén, som tidigare vägrat honom audiens, och når via bikt och absolution en åtminstone tillfällig lindring. Underkastelse och anpassning till en övermäktig verklighet, se där utgången för den godhjärtade ädlingen. Sedan blir han själv en aktiv del av den oundvikliga slakten.

Boken föreges som Moritz´ dagboksanteckningar. Mot slutet blir det alltmer fragmentariska noteringar av en skrivare på väg in i orkeslöshet och uppgivenhet, alltmer osäker på vem han skriver för. Dagboken som börjat högstämt optimistiskt: "O salighet att vara ung i morgonljus på havet!" slutar med en rad med ett enda ord. Med skeppets namn, Speranza, som är det italienska ordet för hopp, upphör anteckningarna.

Om "Speranza" är en roman om politikens och samhällsorganisationens offerväsende är "Kastrater" (Bonniers, 1975) en om konstens. Även här rör vi oss i det slutande 1700-talet, denna gång tillsammans med den svenske kungen Gustaf III, som med sitt entourage och under namnet greven av Haga befinner sig på resa i Europa.

Under ett uppehåll i Florens gästar de ett palats där en brittisk tronpretendent och dennes trotjänare planerar för en afton i seansens tecken. Med i sällskapet finns också den berömde kastratsångaren Marchesi, liksom även vålnaden av dennes store föregångare, den legendariske Farinelli, i skepnad av commendatore Broschi (Farinellis egentliga namn). Under en alltmer krackelerande yta av ståndsmässig sirlighet skrävlar, diskuterar, pokulerar och förhandlar de innan den egentliga seansen kommer igång. Den melankoliske vålnaden får tillfälle att berätta om sina exempellösa framgångar och hyllas oförbehållsamt av den devote Marchesi. Själv beklagar Farinelli sitt öde, enär den sångkonstens "konstfulla onatur" som han företrätt mer lysande än någon annan, inte längre uppskattas mer än när samma aria exekveras "konstlöst som en piga sjunger för sina kor". Var det värt det ofrivilliga offret att läggas under kniven?

I den här berättelsen tar Delblanc ut svängarna rejält; hans mest burleska sida firar triumfer på ett sätt som nog även skulle göra sig alldeles utmärkt i dramatiserad form på scen. Även om således tonläget är annorlunda än i Speranza är det delvis samma tema som går igen, det om offer, makt, vanmakt och underkastelse. Rent stilistiskt är det som alltid en fröjd att läsa den delblancska prosan.

Delblanc är mest ihågkommen för Hedeby-serien och serien om delar av hans släkthistoria, vars första del, "Samuels bok", jag minns som en av hans allra bästa. Det finns emellertid alla skäl att påminna om dessa till formatet mindre idéromaner, vilka tids nog rimligen kommer att (upp)värderas efter förtjänst.

Tidigare inlägg om Sven Delblancs romaner finns här och här.


Bilden: Porträttet av Sven Delblanc är målat av Reinhold Ljunggren

2 kommentarer:

minervablogg sa...

Tack för dessa fina sammanfattningar av Delblancs idéromaner. Jag tror tyvärr att han är något av en bortglömd författare idag. Måtte han få en renässans!

Einar J sa...

Tack, Martina!
Jag tror trots allt att Delblanc kommer att aktualiseras på nytt - förr eller senare!