I Berlin, i bok-och musikvaruhuset Dussmans fantastiska sortiment, kom jag för några år sedan över ett häfte med "Frühe Klaviermusik" av den unge Alban Berg. Det är korta stycken tillkomna under den tid Berg var elev hos Arnold Schönberg. Med andra ord har de karaktär av övningar och fragment snarare än genomarbetade och slutförda kompositioner.
Ändå är flera av dem mycket tilltalande och jag har framför allt fastnat för ett par som vardera består av ett tema och en variation, den ena i f-moll, den andra i a-moll. Det är begynnande 1900-tal, den unge kompositionseleven är 22 år och den romantiskt lyriska stämningen är den han lever i och av. Jag saknar verkligen fler variationer på dessa vackra teman, som kan påminna något om Schumanns i hans "Albumblätter". Varför blev det inte fler? Utgivaren låter i sitt förord förstå att de övriga, i den mån de existerar, är outförda eller endast svårtydda skisser.
Pianosonaten kom bara ett par år senare. Den anges som hans op. 1 efter några tidigare sonatförsök som väl också kan hänföras till kategorin goda övningsstycken. Men här fann han tydligen det material som gav inspiration nog att slutföra arbetet. Mycket riktigt har denna pianosonat värderats som det kanske bästa förstaopus som en tonsättare åstadkommit.
Så högt kan man naturligtvis inte värdera de där tidigare styckena som jag så gärna återvänt till. Men visst ger de aningar om vad som komma skulle. Samma drömska harmonier, samma lyriska intensitet. Bara ännu mer komplext och rikt på infall i sonaten.
Alban Berg anslöt sig som bekant till Schönbergs tolvtonstänkande och blev en av de prominenta i den nya wienskolan. Det fanns även en dramatisk ådra hos honom som framför allt kom till uttryck i operorna "Lulu" och "Wozzeck", hans mest kända verk. Han övergav dock aldrig sin romantiskt lyriska sida, evident både genom titlar och tonspråk även i senare verk och inte minst i en av 1900-talets mest storartade konserter - violinkonserten "Till minnet av en ängel". Den döda ängel som åsyftas var en ung dotter till Alma Mahler (i hennes äktenskap med Walter Gropius). Konsertens sista minuter och eteriska avslutning kan inge känslan av en musik som lämnar det jordiska och övergår i något översinnligt. Violintonen stiger som en tunn stråle av ljus mot ett skimrande dunkel. Så bräcklig, så svag - stigande och försvinnande.
Alban Berg blev bara femtio år. Han dukade under för något så banalt som ett insektsbett som ledde till blodförgiftning.
Bergs samlade pianoverk spelas av den italienske pianisten Emanuele Arciuli på en skivinspelning som finns utlagd på Spotify. Både de nämnda tidiga fragmenten och pianosonaten finns alltså att lyssna till här.
Vad gäller violinkonserten finns flera fina inspelningar. Den jag mest lyssnat till på senare tid har Isabelle Faust som solist och med Orchestra Mozart under Claudio Abbados ledning (här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar