Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 1 augusti 2014

Förmörkelsen och tron



Jag kunde inte annat än fortsätta omläsningen av några av Sven Delblancs verk (se här min början). "Jerusalems natt" kom 1983, och presenterades då som den sista i en trilogi där de övriga var "Kastrater" (1975) och "Speranza" (1980). Av dessa har jag haft de två sistnämnda i bättre minne än den förstnämnda, som jag nu valde att i första hand ta mig an.

Det är år 70 e Kr och Jerusalem är belägrat av romarna. Filemon av Megara, en grekisk rationalist och vetenskapsman, skriver till sin vän Apollonius för att korrigera de mytbildningar som han menar att bland annat den judiske överlöparen Flavius Josefus gjort sig skyldig till angående det judiska upproret och den messianska rörelsens karaktär och spridning.

Berättelsen utspelar sig under en enda märklig dag, då en solförmörkelse gör dagen till natt och sprider skräck och oro såväl bland trupperna som i fältherrens, kejsarsonen Titus´, eget tält. I det där romerska stabstältet vid foten av Oljeberget befinner sig förutom fältherren och Filemon (rådgivare och representant för grekiskt förnuft) även Flavius Josefus (judisk historieskrivare i romarnas tjänst) och en vidskeplig numidisk slav (med en alternativ magisk tolkning av verkligheten) när en mystisk judisk gamling, vid namn Eleasar, dyker upp och krävs på en redogörelse för sitt liv och vara.

Här sitter alltså några få personer representerande olika läger och åskådningar i en animerad diskussion, i en situation där ockupationsmakten dikterar villkoren och ett skräckinjagande naturfenomen försätter även den lärde greken i viss osäkerhet om de vetenskapliga förklaringarnas räckvidd. Och det som till yttermera visso sätter alla på prov är den livshistoria som den judiske gubben har att förmedla och vilken inte minst fältherren, trots Flavius upprörda orationer, intresserat tar del av.

Denne Eleasar är nämligen kristen och kanske den siste som kan berätta om hur det egentligen låg till med Jesu verksamhet fram till korsfästelsen och uppståndelsen och den missionerande sektens liv den närmaste tiden därefter. Han var ju själv med, och hans vittnesbörd artar sig till en gripande historia om kamp för liv och tro, en tro i enlighet med den som en gång predikades av mästaren själv, men som likväl slutar i tvivel och vantro efter ett skakande möte med Gud själv. Jo, den gamle gubben hävdar på fullt och hädiskt allvar att han sett Guds öga och hört hans röst. Men det är ett öga blint för ont och gott, bortom straff och belöning, bortom mänskliga ord och mått; det är en Gud som bara är, fjärran all behjälplighet.

Genom Filemons rapport från förhöret av gubben tecknas en åtminstone delvis annan bild än den gängse av vem Jesus var och vad han ville åstadkomma. Det är en Jesus som endast motvilligt gör underverk, och i så fall bara för den enskilde individens skull, inte som spektakulär demonstration. Tro, hopp och kärlek var hans mission, inte tecken och under. Det är en Messias som ömsom talar med kraft och myndighet, ömsom sitter på huk och ritar i sanden. En mästare som töms på kraft och med stort behov av att vara ifred, men som behandlar dem som möter honom utan hänsyn till bakgrund och som framför allt omger sig med kvinnor och deras omsorger.

Om partistriderna kan Eleasar också berätta, de som småningom avgörs när Simon Petrus och Paulus börjar organisera och ordna urkristendomen på ett sätt som utesluter kvinnorna. Maria Magdalenas evangelium kommer bort, föreningen av mannens ordning och kraft med kvinnans tålamod och kärlek förfelas, drömmen om det messianska evighetsriket hotar att slockna ju längre tiden går.

När Eleasar är färdig med sin berättelse och trots sin förlorade tro håller fast vid sin judiska tillhörighet och vägrar underkasta sig den romerska makten, förs han bort som ett meningslöst självoffer och möter samma öde som sin tidigare mästare. Innan dess har han emellertid också undsluppit sig en mening om vad han vet om Jesu sista ord på korset. När Jesus ropade till Gud om sin övergivenhet var det inte det sista han sade. Hans allra sista ord vill Eleasar dock inte återge, de är tydligen alltför upprörande.

Och Filemon, skeptikern, hittar visserligen en vetenskapligt godtagbar förklaring till den långvariga eklipsen, vars upphörande inte hade med nödvändigheten av ett blodsoffer att göra. Det får han också bekräftat av Titus, som under alla omständigheter skulle offrat Eleasar av rena maktskäl, för att med våldet stimulera soldaternas stridslust och moral. Men Filemon är också ärlig nog att erkänna att han vacklat:

"Och låt det vara sagt i sanningens namn - och varför skulle jag ljuga inför dig, min Apollonius? - möjligt är väl också, att jag förnam en vidskeplig förhoppning, att detta människooffer skulle tvinga naturen att åter beträda sin vanliga bana och låta solen lysa fram på nytt. Så var mig min vetenskap till ringa hjälp, när den sattes på prov. I nödens stund vände jag mitt hopp till våld och blod, jag liksom dessa primitiva romare. Så blev min tro på offerblodet starkare än förnuftet. Se där den enkla sanningen, min Apollonius." (sid 136, Bonniers, 1983)

Ja, frågan är vilken underkastelse under gudar och kejsare människor som hungrar efter bröd och sanning är villiga till. Filemons slutsats kan synas bitter: "Att leva av dröm och villa eller dö av sanning, det är sålunda människans lott".

Det är som helhet lärt och fantasifullt och trots det mörka innehållet mycket vackert berättat. Efter denna bok kunde väl Delblanc ha tilldelats venia i vilken kyrka som helst, även om svartsynen möjligen är väl stark och gudsbilden väl kättersk för en ordinär kyrkmenighet. Burlesken är nedtonad till förmån för den märgfulla, poetiska prosa som han också behärskade till fulländning. En lysande idéroman är vad det är, och rent språkligt ett gnistrande konstverk som det knappast är sista gången jag öppnar.

Hur kan Sven Delblanc ha hamnat så i skuggan av allt annat lättviktigt? Tag och läs, det är egentligen det enda jag vill säga.

2 kommentarer:

minervablogg sa...

Jag läste romanen som tonåring och blev gripen, minns jag. Däremot minns jag inget alls av den, så det var fint att få läsa din resumé och dina tankar.

Einar J sa...

Också jag har läst den här romanen förut, men först nu blev jag riktigt gripen av den. Jag håller nog den för hans allra bästa av de tre idéromanerna.