Konsten väcker tankar och associationer och lär en att se, ibland på ett nytt sätt, ibland bara som ett lekfullt betraktande av ytliga eller formmässiga likheter och olikheter. När jag häromdagen råkade få se en av Renato Guttosos målningar - Sera a Velate - i en tidskrift och skrev om det (här), satte sig den bilden i mitt medvetande på ett sätt som sedan föranledde kopplingar till verkliga synbilder en kväll i helgen när jag var ute med hunden.
En by i Mälardalen är inte lika hopgyttrad som Guttosos norditalienska. Här ligger gårdarna spridda, och när augustimörkret faller är det rätt stora avstånd mellan de enskilda husens upplysta fönster. Min koppling till den där italienska byn var tämligen enkel: en blåtonad skymning som övergår i mörker och husfönster varifrån ett värmande gult ljus flödar ut i en lite kylslagen kvällsluft. Ingen människa kan urskiljas, bara anas för att någon tänt lampan.
Jag har tidigare sett den här gården, som genom sin ålder och patina, delvis ett rent förfall, väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Ingen som dagtid passerar kan undgå att undra över om den fortfarande är bebodd. Det som talat för det är att en solstol länge stått ute på gräsmattan, som till stora delar hindrats från att växa igen.
Husen (de är två) har inte känt av hammare eller pensel på åtskilliga decennier. Virket har grånat och för länge sedan lämnat alla rester av färg. I några av fönstren fattas rutor och något är tillbommat, vilket talar för att i varje fall delar av de båda boningshusen inte längre används. När besökte någon senast rummen på övervåningen?
Men när jag går förbi med hunden lyser det i farstun i det ena huset. Och i fönstret till vänster kan man ana en svag ljuskälla, som från en golv- eller bordslampa i ett hörn vid en gungstol eller en väl insutten fåtölj. Varför tänker jag gungstol? Har jag inte hört ryktas om att en äldre kvinna möjligen fortfarande bor kvar här - av eget val, egensinnighet eller ekonomiskt armod i det som väl allmänt betraktas som ruckel?
Vem sitter där ensam i kvällen med en kaffepanna och en bok eller ett broderi? Kanske enda arvingen till det som en gång i tiden var en jordbruksfastighet med lika lönande åkrar som nu tidigare på dagen skördats med de stora, moderna maskinerna i de närmaste omgivningarna. Någon som i likhet med de flesta av oss försöker leva lycklig så länge som möjligt, i väntan på slutet.
Foto: EJ (klickbara bilder!)
8 kommentarer:
Börjar tänka på Hitchcock när jag läser detta. Är speciellt en scen i om jag nu minns rätt The 39 Steps, från år 1935, och protagonistens flykt upp till Skottland och hans inträde i en mycket karg miljö med ett ensamt hus på heden som känns så omisskännligt ja just Hitchcocksk och påminner om det du är inne på i din text, faktiskt. Bilden är full av ambivalens, spänning, tolkningsmöjlighheter. Fönster, dörrar, korridorer, trappor är oerhört viktiga inslag i Hitchcocks filmer och fyllda med potentiell psykisk energi, både möjligheter och faror.
Medan jag, när jag läser denna finstämda text, mer associerar till att det finns liv och platser där tiden skenbart har stannat till, eller går oerhört långsamt och där en människa och hennes omgivning är ett alldeles eget universum, kanske med en frid och en försoning med allt som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Eller så gör vi det, till slut.
Tack till er båda för dessa tankar om mina bilder och tankar!
Fina foton, som jag, i likhet med Lennart Erling, tycker andas lugn och acceptans. För mig blir de tända ljusen till en trösterik signal om värme och liv mitt i förfallet.
Mörkret som sänker sig runt husen ger en jämn belysning åt omgivningen, till skillnad mot belysningen i tavlan från Velate som är märkligt ojämn och därför ger en orolig bakgrundsstämning. De italienska fönstren är dessutom livlösa, nästan som om de vore upplysta utifrån.
Husen i V-by är hus jag skulle kunna komma hem till. De italienska husen vill jag helst befinna mig på avstånd från.
Ja, de här nedgångna husen i V-by talar förstås ett annat språk än de på Guttosos bild från Velate. Och det var kanske det jag också ville antyda, trots kopplingen jag gjorde och som kanske bara ytligt finns där i och med de upplysta fönstren och en betraktande position utifrån.
Att argumentera mot fotografens egen tolkning av bilderna är självfallet vanskligt, ändå kan jag inte låta bli att fundera att bilderna här säger något som inte nödvändigtvis ska tolkas i idylliska termer. Kan det vara så att här finns en kontext – Mälardalen – som den som bor i närheten av området är mer införstådd med än den som befinner sig längre ifrån studieobjektet? Att tolka bilder är över huvud taget vanskligare än man kan tro, det är i varje fall min åsikt. Exempelvis bildtexter eller anslutande text förankrar bilduttydningen, som Roland Barthes påpekar i sin studie Image, Music, Text.
Nej, Sven-Erik, det finns absolut ingen given tolkning av dessa foton. Jag tycker det är spännande med den ambivalens du talar om, och jag ser inte själv bilderna av den här smått förfallna gården som någon idyll.
Dock ville jag i texten tänka mig ett möjligen tillkämpat men ändå resignerat lugn bakom det där upplysta hörnet som kan anas i fönstret.
Jag fann själv de olika associationerna som dessa foton väckte mycket stimulerande.
Ja, Einar, vad gäller bildanalys brukar jag också tänka på något som den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman påpekat. Att i en bildanalys tömma en bild på betydelse låter sig inte göras. Bilden är som han konstaterat som en fjäril: den måste studeras noggrant. I samma stund som den öppnar sina vingar och avslöjar sina hemligheter för våra kunskapstörstande blickar lyfter den och vi förlorar den ur sikte.
Det andra jag funderar på gäller mina mediala vanor, hur mycket ett idogt tittande på thrillers och mordmysterier kan tänkas påverka mitt sätt att förstå bilder, även dessa som du lyft fram här på sistone. Vårt tänkande är ju väldigt långt bildrelaterat. Och vad gäller bilder finns det en rad koder, regler, konventioner som både vi som betraktare och bildskaparna tycks följa mer eller mindre noggrant. Ett ofantligt stort område detta, där inte minst bildsemiotiken kan hjälpa en en bit på vägen, liksom konsthistorien och den estetiskt prövande blicken.
Skicka en kommentar