Familjesemesterns blandning

En familjesemester vid Medelhavet med nio personer i tre generationer blir en speciell sorts resa. Tanken med den är ju att samlas och umgås under angenäma former i en miljö som underlättar livet genom full service från andra, därtill under stabila väderförhållanden med sol och bad. Alla bör på något sätt få sitt, vilket till att börja med innebär att såväl barn som pensionärer, och inte minst generationen däremellan, måste enas om både resmål och lämplig tid.

Italien är då inget dumt val. Maten kan tillfredsställa de flesta smaker. Blir det en del konstiga rätter för de vuxna så finns det också alltid pizza och pasta att falla tillbaka på för de yngsta. Solen är så här års tämligen säker, vilket ju alltid räknas stort för en nordbo. Havskuster finns det gott om, och ett bra hotell kan dessutom som regel erbjuda pool för den som till äventyrs föredrar den turkosa, blanka vattenytan framför vindar och vågsvall från ett hav i mångskiftande blått och grönt. Valet blev för vår del Sicilien.

Konsten att umgås på så vis handlar bland annat om att ge både individer och familjer frihet att utforma dagen efter behag när väl frukostbuffén avklarats. Till de flesta middagarna återsamlas man sedan, om man inte redan gjort det vid poolen eller stranden, för berättelser om vad som förevarit. Till maten avspänt umgänge till gott vin från Corvo eller Tasca d´Almerita för de vuxna, Fanta och Cola för barnen. Och flinka servitörer med god vana av familjer med barn ute till sena kvällen omringar oss med korrekt och vänlig, ibland även skämtsam, omsorg. Åttaåringen fick första kvällen provsmaka colan på samma sätt som jag vinet.

Själv inriktade jag mig under dagarna huvudsakligen på solstolsskådande under parasoll, läsning samt strövtåg i det Cefalu som jag känner rätt väl numera efter ett par tidigare resor. Denna stad har fördelen av det som för övrigt ofta kännetecknar Italien, nämligen förmågan att förena förförisk yta med historiskt djup, lättjefullt liv med rik kultur, omväxlande natur med bad och förnämlig kost. Vad mer kan man begära?

Jag slank än en gång in i den gigantiska normandiska katedralen för att återse de bysantinska mosaikerna, lika förstummande som de i Monreale och Palermo även om de i de senare täcker större ytor och berättar mer. Museo Mandralisca har egentligen bara ett riktigt stort verk, "Ritratto d´ignoto marinaio" av Siciliens störste renässanskonstnär, Antonello da Messina (1429 eller 1430-1479). Det är desto märkligare, detta porträtt av en okänd man, möjligen en sjöman från de lipariska öarna, med ett leende minst lika mångtydigt som Mona Lisas. Finns där inte ett stänk av road överlägsenhet som har med blicken att göra? Något som man tillsammans med kläderna har lite svårt att koppla samman med en enkel sjöman, något man snarare associerar med en betydligt mer välbeställd person? Eller är det kanske uttrycket hos en man som speglar konstnärens egen självmedvetna blick på världen?

Från Antonellos bild till strandens avklädda folkliv är det ett bra steg, men bara andligen. Jag kan inte undgå att förundras över den mänskliga fysionomins variationsrikedom när jag blir sittande eller halvliggande på en sådan här hotellstrand och ser välbärgade personer som sedan länge vant sig vid ett gott liv oblygt uppvisa resultatet av sin överkonsumtion av mat och dryck. Särskilt dessa enorma herrmagar gör mig smått häpen, och jag tänker på min fars, pastorns, upprepade varning till sig själv för kakorna till kaffet. Han växte upp i Missionsförbundet och menade bara att man borde akta sig för vad som kallades "distriktsföreståndarebuk". Så många distriktsföreståndare som här har jag inte sett samlade på länge, om någonsin.

Till bilden av stranden hör också dessa tappra nordafrikanska månglare och deras sinnrikt konstruerade stänger för allehanda säljbara ting. De bär dem fram och åter längs den långa stranden överhängda med klockor, smycken, vindspel, mobilskal, hantverk, hattar, solglasögon, sjalar, klänningar, uppblåsbara strandleksaker, med mycket mera. De erbjuder sina varor med diskreta tillrop och vädjande ögon, men utan att vara speciellt påträngande. Till synes oförtröttligt traskar de vidare i den mjuka heta sanden. På eftermiddagarna rastar de under tamariskerna längs vägen ovanför stranden, där de i smågrupper förser sig med något ätbart och delar erfarenheter. Och så finns där även några ljushyade kvinnor i stråhatt bland försäljarna. Det är taiwanesiska massöser som erbjuder sina tjänster för "tjinkwe eullo", fem euro, och som verkar lyckas bäst med affärerna i det parti av stranden där jag fanns.

En återkommande basunröst genomtränger havsbruset redan från långt håll. Det är kokosförsäljaren, som i själva verket visar sig vara två. Rösten påminner om rösterna jag en gång hörde på fiskmarknaden i Catania. CO-co! CO-co! - med betoning på den första stavelsen. En liten satt man i glasögon, starkt solbränd under skärmmössan, bär på en genomskinlig glasskål som han håller högt i sin högra uppåtvända handflata. Co-co! Very nice, CO-co! Nyhuggen kokosnöt ligger i jämnstora bitar i skålen. Efter en kort stund kommer en lika kortväxt man, fast mycket yngre, också kraftigt brunbränd, som ropar på samma sätt och med samma röst, och jag förstår att det är sonen, att detta är ett litet familjeföretag specialiserat på kokosnötter.

I den här strandmiljön blir inte många sidor lästa i den medhavda boken. Bättre då att spara läsningen till lugnet på balkongen. Jag tar i stället fram block och färglåda ur tygpåsen och arrangerar för akvarellmålning, en syssla som ligger bättre till för skådandet av strand och hav från solstolsläge. Och jag minns med visst vemod en kurs i akvarellmålning på Peloponnesos för många år sedan, då vi satt vid havet under en hel dag för att försöka återge färgskiftningarna i hav och himmel i det varierande dagsljuset.

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara)