Jag är ingen klättrare i modern mening, men bestiger gärna berg och går i trappor i kupolers inre när möjligheter ges. Berg endast om de inte kräver alltför mycket förberedelser, tid och kraft. För tolv år sedan, när jag första gången besökte Cefalu kunde jag inte motstå lusten att försöka nå toppen av La Rocca, klippan som jämte katedralens uppstickande torn skapar stans omisskännliga silhuett.
Från strandpromenaden eller hotelltaket ter sig klippan rätt svårforcerad, vilket naturligtvis utgör en del av lockelsen att ändå försöka. I själva verket är det ingen komplicerad expedition att ta sig upp mellan de båda stupande klippformationerna, om än konditionsmässigt ganska ansträngande i värmen. Det börjar med trappor och tillrättalagda stigar, på sätt och vis den mest krävande delen. Om inte redan andhämtningen tvingar en till det, är den dramatiska utsikten en välkommen anledning till mer än ett stopp på vägen.
Ungefär halvvägs upp, strax innan de vackra ruinerna av ett Diana-tempel dyker upp, upphör trapporna och endast steniga, knappt urskiljbara stigar leder vidare mot krönet och det medeltida kastellet. Vid ett "vägskäl" före sista sträckan upp till denna stiligt krenelerade befästningsanläggning kan man i stället välja en stig som rundar klippan och på så vis få fantastiska vyer i samtliga väderstreck.
Så följer vyer över nya hamnen, Sant Ambrogio och längre österut andra bukter i soldiset. Tillbaka i västerled kan man äntra sista delen upp till kastellet i ganska behaglig temperatur om man som vi väljer en sen eftermiddag. Rikt belönad av sin prestation kastar man så inför nedstigningen en sista blick i motljuset ned mot stan, där man en halvtimme senare kan se sig om och förundras över att helt nyligen ha stått däruppe, 270 meter över havet.
Tiden går så fort numera.
Carpe Diem, som man numera även populärt uttrycker saken.
Foto: EJ (Klicka för större bild!)
En tanke sökte mig, även meddelad på vägen ner till mitt sällskap, ungefär hälften så gammal: Om ytterligare tolv år, kommer jag då fortfarande att tänka på La Rocca som en utmaning? Man kan aldrig riktigt veta. Kanske om man har liv och hälsa i behåll, men troligen ändå inte. Titta upp mot berget, vifta med käppen och säga att man redan bestigit det två gånger är då förmodligen fullt tillräckligt.
Tiden går så fort numera.
Carpe Diem, som man numera även populärt uttrycker saken.
2 kommentarer:
Ja, den där tanken, att det här gör jag för sista gången, hemsöker även mig allt oftare. Men värre är tanken att det där ogjorda kommer jag inte hinna att göra. Att döma av sista bilden, Einar, kommer du att klara det igen om tolv år...
Alldeles riktigt! Det ogjorda är en värre sak. Och många tåg har givetvis redan gått.
Men tack för den uppmuntrande kommentaren! Jag gissar att du tänker på att om jag bara fortsättningsvis kan undvika den där "distriktsföreståndarebuken" jag såg på så många vid stranden, så kanske det skulle gå.
Jag tror dock att jag skulle välja en stilla vandring bland olivträd, bok och ek i Madoniebergen (i närheten av Gibilmanna) strax söder om Cefalu i stället. Det gjorde jag också den gången för tolv år sen, och det är ett fint minne.
Skicka en kommentar