Om Nicolai Medtner (1880-1951) kan jag inte skriva under rubriken "Bortglömda tonsättare", ty med den renässans han fått under de senaste decennierna hör han inte längre till den kategorin. Fortfarande relativt obekant för den stora publiken är han numera närmast dyrkad av pianister. Fråga vilken berömd pianist som helst om vilken mindre känd tonsättare som de uppskattar mest, eller unga pianister vilkens storhet de senast själva upptäckte, så kommer de med stor sannolikhet att nämna Medtner. Senast var det Yevgeny Sudbin som fick frågan på årets festival i Verbier. Eftersom Sudbin redan spelat in ett par av Medtners pianokonserter på skiva var svaret givet.
En pianisternas pianist och tonsättare således. I egenskap av rysk romantiker och skicklig pianist i samma generation som Sergei Rachmaninov jämförs han ofta med just honom. Det sägs då att skälet till att Medtner aldrig fick samma publika genombrott är att hans musik inte har lika många melodiskt attraktiva element som Rachmaninovs, att den saknar de där "kardborrarna" som fäster i minnet och som man kan nynna på i efterhand. Den är dock minst lika bländande virtuos och svårspelad, kontrapunktiskt dessutom mycket intrikat, vilket kräver ett visst mått av uppmärksamt och upprepat lyssnande. Rachmaninov lär själv ha betraktat vännen Medtner som honom själv överlägsen som kompositör.
Rachmaninov försökte också hjälpa sin vän till en karriär liknande sin egen i USA, men Medtner var uppenbarligen inte särskilt tilltalad av turnéer och anpassning på kommersiella villkor. Helst ville han spela sina egna verk och komponera i lugn och ro. Med tiden betraktades han som alltmer omodern, och fick inte längre sin musik förlagd. I Storbritannien fann han dock så småningom en fristad och levde där tillsammans med hustrun i relativ undanskymdhet från 1936 fram till sin död. Viss undervisning, enstaka konserter och framför allt komponerande höll honom flytande. De sista åren under och efter andra världskriget i allt knappare förhållanden, men dock med benäget stöd av en indisk maharadja och en av sina elever, pianisten Edna Iles.
Vad är det då som gör honom så attraktiv för den som älskar pianomusik? Jag tror att det handlar om något egentligen så självklart som idérikedom och kreativitet inom klassiska ramar. Den musikaliska densiteten är mycket hög, vilket ger temana och deras intrikata rytmiska och harmoniska variationer, ofta stegrade i kaskader av toner, ett intryck av outtömlighet. Det gäller bara för pianisten att inte förlora de övergripande linjerna och för lyssnaren att koncentrera sig. Och vad gäller melodiken är den naturligtvis aldrig frånvarande i en romantiskt präglad musik som denna, bara aningen mindre konventionell, mer äventyrligt utforskande och ständigt föremål för bearbetning.
Nej, vackra melodier saknas verkligen inte, hör bara temat som inleder den tredje pianokonserten! Ytterligare en sak är att denna slaviska romantik i hög grad inspirerats och befruktats av den tyska, eftersom Medtner från ungdomen var en stor beundrare av Beethoven, framför allt dennes senare verk. Jämte Sergei Tanejevs gedigna undervisning i komposition bildade detta den klassiska grunden för komponerande i enlighet med de "musikens lagar" som Medtner hela livet vidhöll som oavvisliga.
Som den hängivne pianist han var komponerade Medtner enbart musik där pianot finns med. Tre pianokonserter och inte mindre än fjorton sonater blev det, förutom en stor mängd övrig pianomusik, sånger och musik för kammarmusikaliska besättningar, bland annat en pianokvintett som han själv betraktade som en sammanfattning av sin musikaliska gärning.
Bland sonaterna vill jag framhålla den drygt halvtimmeslånga "Night wind"-sonaten, op. 25, nr 2 (kan avlyssnas här i Hamish Milnes tolkning; Milnes som var en av dem som tidigt bidrog till det nyväckta intresset för Medtner och som även var min introduktör till tonsättaren någon gång på nittiotalet). De i omgångar under hela livet komponerade samlingarna av "Skazki" - ibland på engelska översatt till "Fairy tales" eller legender - ska inte misstas för enklare salongsstycken. Tvärtom finns bland dem stycken av utomordentlig originalitet som kräver samma djuplodande och tekniska skicklighet i framförandet som sonaterna. Ingenting för hemmapianister alltså, men väl för högtidsstunder framför högtalarna eller med lurar över öronen.
Den som lyssnar exempelvis till den första av "Two Skazki", op. 48: Dance tale, kommer kanske att förstå något av vad jag menade i mitt tidigare försök till karakteristik av Medtners musik. Hamish Milne spelar stycket här på Spotify. Boris Berezovsky spelar några andra av dessa stycken på Youtube här och här (tyvärr uppdelat och med avbrott mitt i ett av styckena, men det är ett så underbart spel att det får gå ändå).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar