"Malte Laurids Brigge" är Rainer Maria Rilkes enda prosaverk. Det skrevs 1904-1910 och anses allmänt vara en förtäckt självbiografi i form av de blandade anteckningar om ensamliv i Paris, barndomsminnen från danska herresäten och introspektiva betraktelser över livet, kärleken, döden som tillskrivs titelpersonen.
Jag har haft boken inom bekvämt räckhåll för omläsning i ett par veckor nu. Den är förvisso ingen bladvändare av det slag man ständigt rekommenderas som sommarläsning. Snarare ett slags motpol till det som till varje pris ska hålla muntrationen vid liv i hängmattan. Rilke, en av 1900-talets största poeter, är även i prosan poetiskt förtätad som få. Gång på gång får jag stanna upp för att begrunda det lästa, stryka för en mening eller ett helt stycke, och sedan gå vidare. Det betyder inte att det inte är spännande läsning. Inte minst skildringen av excentrikerna i de danska barndomsmiljöerna är oavbrutet fascinerande.
Ämnet är alltså det klassiska och ofrånkomliga: livet, kärleken, döden. Eller kanske snarare döden, kärleken, livet, i den ordningen. Döden - den allestädes närvarande som vi alla bär inom oss "som frukten kärnan". Kärleken - den på grund av det osymmetriska i förhållandet älskande-älskad omöjliga. Livet - något att bemästra genom precisa iakttagelser av tingen i en sällsamt undflyende värld; eller med andra ord det som möjligen anteckningarna gör meningsfullt. Nej, det är ingen försäkrande bild av tillvaron som Rilke tecknar, men den innehåller sentenser av vidunderlig skönhet och skildrar en existentiell belägenhet i släktskap med och i tiden placerad någonstans mellan Dostojevskijs källarmänniska och Kafkas storögda främlingar.
Jag tycker mig se ett grepp som Rilke återkommande använder och som bidrar till känslan av att den tunna hinnan mellan verkligt och overkligt när som helst kan brista. Det handlar om en sorts besjälande av tingen, om att förskjuta en väsentlig del av handlandet till omgivningen, om självet som ett offer för livets nycker och den enskildes många ansikten. Det är ibland vägen själv som rör sig under Maltes fötter, det är den sömniga spegeln som inte omedelbart vill säga efter vad han säger före, och det är kammarjungfruns händer som av nyfikenhet inte vet var de uppehåller sig.
Döden är trots allt huvudtemat. Inledningens skildring av farfaderns långsamma och omständliga död är menad som ett exempel på det som inte längre kännetecknar den "fabriksmässiga" döden på sjukhus. Ingen väljer längre en "väl utarbetad död".
"Till och med de rika, som dock kunde kosta på sig att dö utförligt, börjar bli vårdslösa och likgiltiga; önskan att ha en egen död blir allt sällsyntare. En tid ännu, och den blir lika sällsynt som ett eget liv. Herre Gud, allting finns ju där redan. Man kommer, man finner ett liv, färdigt, man har bara att ta det på sig."
Mot slutet av boken blir det längre mellan mina förstrykningar. Men där finns fortfarande en del obetalbara resonemang och liknelser, inte minst jämförelsen mellan människor och fallande, skrällande burklock. Och så dyker åter en sådan där självlysande mening upp som belönar den långsamma läsningen flera gånger om:
"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer".
Bara att ha åstadkommit en sådan rad borde kunna göra en diktare tillfreds för resten av livet. Och här har ni sammanhanget:
"Som han tänker detta, den ensamme i sin natt, tänker och inser, lägger han märke till ett fat med frukter på fönsterbrädet. Han måste ta ett äpple och lägga det framför sig på bordet. Hur står inte mitt liv runt omkring denna frukt, tänker han. Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer."
PS. Jag har läst den utgåva jag hade i hyllan och som kom i pocket 1963 (W&W-serien, nr 21), i översättning av Åke Leander och med en intressant inledning av ingen mindre än Erik Lindegren. I efterhand har jag noterat att det finns en nyöversättning på förlaget Bakhåll från 2005. Den får anstå till nästa omläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar