Dag med Johannes Brahms

Isiga vindar går i grenverken utanför fönstren. Fortfarande är dock de multnande löven på trottoarkanterna en fuktig sörja av gårdagens envetna dugg från himlen, det som enligt väderspåmännen under natten skulle övergå i snö. Ingen snö, men jag bereder mig på att de första osynliga, stickande små flingorna ska landa i mitt ansikte. Sveriges Radio P2 påminner mig vid sena frukostbordet, eller snarare tidiga lunchen, om Johannes Brahms, närmare bestämt den ännu unge och mycket självkritiske Brahms som tyngs av kraven från de stora föregångarna Beethoven och Schubert. Ska han någonsin våga släppa ifrån sig någon symfoni? Jo, det ska han, men dit är det ännu en framtid och en vägsträcka.

Också kammarmusik ställer krav. Under 1800-talet är det inte många, om ens någon, som kan mäta sig med Brahms i de kammarmusikaliska formaten. (Jovisst, det finns nämnvärda kandidater - Schumann, Mendelssohn, Dvorak, Franck, Fauré, men, men...). Redan det tidiga verk som radion spelar upp - första pianotrion i H-dur, op. 8 - är vittnesbörd nog. Melodisk rikedom och jublande välljud i Schuberts anda i de två första satserna, följda av ett sådant där smärtsamt vackert adagio som väl bara Brahms förmår värma en småfrusen människa i dystraste förvintern med. Sist en sats i mollton, om än med livligt brusande flöde, ett flöde som av och till inbromsas av dämpad eftertänksamhet. Annars vore det inte Brahms.

Sex år efter den första pianotrion komponerade Brahms sin första stråksextett, op 18. Även det musik av samma karaktär, musik som kan tillfredsställa såväl finsmakare av tonkonstens väveri som den som bara vill luta sig tillbaka i bästa fåtöljen med en kopp te efter fullgjorda ärenden utomhus.

Medan jag skriver detta lyssnar jag på inspelningar förmedlade av Spotify. Jag låter Beaux Art-trion spela, men hittar även en utmärkt inspelning med Maria Joao Pires, Augustin Dumay och Jian Wang. Första stråksextetten finns också i en fin inspelning med en förstärkt Amadeus Quartet.