onsdag 12 september 2012
Varför gnolar ingen längre?
I veckan mötte jag på gatan en ung man som passerade mig gnolande. Det var som vanligt när man är ute och går: man noterar framför sig den andre och man lämnar plats åt varandra utan att fästa närmare avseende vid person och apparition. Men den här gången fastnade jag alltså för den unge mannen och hans gnolande.
Nej, han hade inte proppar i öronen, sjöng inte med i någon nedladdad låt som bara han kunde höra. Han gick helt enkelt småsjungande den lugna, lågtrafikerade gatan fram. Berusad? Nej, inte det heller.
När han passerat slog det mig att man sällan hör folk gnola på det där viset numera. Jag vet faktiskt inte när jag senast hörde det. Själv gör jag det inte heller längre, inte vad jag vet i alla fall. Men kanske hör gnolande till de aktiviteter man inte alltid är riktigt medveten om?
Mina föräldrar hörde jag ofta gnola, särskilt när de var för sig själva och upptagna med någon syssla som inte krävde alltför mycket, en syssla som verkade gå lite så där på räls. För nog hör väl gnolandet till vad vi uppfattar som ett förnöjt och avspänt tillstånd? Den som gnolar meddelar utan adressat sin tillfredsställelse med tillvaron, att den åtminstone tillfälligtvis är helt i sin ordning.
Promenera i solen, sortera en del papper, måla verandan, stryka skjortor, skala potatis, krydda lammsteken. Sånt där och annat liknande kunde under vissa betingelser väcka gnolandet till liv.
Det är någonting som kommer inifrån, inte från radion eller från någon annan yttre källa. Det är toner som väcks inom en och som i ostört lugn får ackompanjera de enkla vardagssysslorna.
Vart tog det vägen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag tror att gnolandet är något som man vanligen är omedveten om. Själv har jag förstått att jag nog gnolar ganska mycket...
Jag blev uppmärksammad på det när en vän i Thailand upprepade gånger frågade mig vad det var för melodi som jag ständigt gick omkring och småsjöng för mig själv. Jag kunde aldrig svara på det, eftersom jag var omedveten om att jag gnolat.
Det händer mig också ibland att någon tittar undrande på mig i kassakön i affären, och jag förstår att jag gnolat...
Det luriga med det här är att jag jämt och ständigt spelar upp musik i huvudet, och riktigt när detta går över i gnolande vet jag aldrig.
Det där med att gå omkring med proppar i öronen förstår jag mig däremot inte på!
Gnola, vissla, småsjunga för sig själv, det är ju det där med ritornello, refrängen som jag tror vi varit inne på här tidigare (filosofen Deleuze har ju skrivit mycket tänkvärt om detta), att skapa ett inre rum, ett imaginärt hem när man vandrar ut i världen, jfr även gånglåtar, marscher. Råkade se den skarpa Stanley Kubrick-rullen Full Metal Jacket häromkvällen, med ett slutcrescendo där en amerikansk arméenhet i Vietnam marscherar sjungande Musse Pigg-klubbens temasång. Kanske inte den typ av sång du tänkte på, men är ändå besläktat.
Antar att detta med gnolande i dag betraktas som lite suspekt, att man är lite konstig eller udda om man håller på med sånt. Man ska vara tyst i det offentliga rummet, allt ljud ska komma utifrån, inte inifrån en själv.
Jo, ni har nog rätt i att det dels i hög grad är omedvetet, i varje fall spontant och inte planerat, och dels att det betraktas som lite suspekt - om man inte är uppkopplad med sladdar till öronen förstås!
Det där du säger om vardagliga sysslor och gnolande har ju en koppling till, som jag ser det, frågor om inre tillfredställelse (eller kanske borde man säga förnöjelse), balans, och inte minst rytm, som är på något sätt internt kopplade, åstadkommer något slags närvarokänsla som man kan uppleva som oerhört stimulerande.
Vi besökte Tivoli i Köpenhamn i somras, frapperande hur många äldre människor som vandrade där eller satt i skuggan av ett träd och njöt av livet i allsköns ro.
tillfredsställelse, menade jag.
Det finns en twist på det här med gnolande (och visslande) också. Kan ibland vara ett tecken på att man är orolig eller nervös. Hur ser du på det?
Nej, jag associerar inte gnolandet med dold oro eller nervositet. Snarare till det vi varit inne på tidigare: ett slags förnöjt ackompanjemang till vardagssysslor som löper på och som inger känslan av att man befinner sig i harmoni med tillvaron.
Man kan säkert vissla också, men det kräver förstås att man lärt sig det. Kanske blir det därmed en mer medveten och intentionell aktivitet?
Jag kan tänka mig situationer där man t ex visslar för att visa sig oberörd, för att dölja sin nervositet. Och människan är ju förmögen att använda sig av vilka uttrycksmedel som helst för olika syften. Så visst skulle väl även gnolandet kunna anammas som t ex lugnande medel - just därför att det kanske förknippas med lugn och harmoni.
Idel spekulationer, som du förstår...
För mig är den här typen av gnolande du är inne på nästan alltid förbunden med någon vardaglig syssla som ger kroppen en lugn rytm, som att diska, duscha, städa, pyssla med något.
Sen finns det också något annat som är lite besläktat som kanske inte är riktigt lika angenämt, vad vet jag, nämligen det som på engelska kallas an earworm, att man får en melodi "på hjärnan", händer mig ganska ofta, faktiskt. Igen är vi då tillbaka hos Deleuze som framför allt förknippar ritornellon med ett territoriellt förankrat tänkande. Se http://www.langlab.wayne.edu/CStivale/D-G/ABC3.html#anchor819112
De där melodiska "öronormarna" (lustig och välfunnen beteckning, förresten!) är ju inte alltid riktigt angenäma. Oftast är det ju, åtminstone i mitt fall, fråga om någon slagdänga vars främsta kvalitet är just att den omedelbart fastnar och sedan blir svår att bli av med.
Vid en snabb läsning av din länk ser jag att Deleuzes "ritornello" just betecknar någonting liknande, en refrängartad tonslinga. Ett begrepp som han samtidigt utvecklar på sitt speciella franskfilosoferande vis. Onekligen intressant
Och visst kan man tänka sig att en sådan där öronorm leder till att man inte bara har den i sitt eget öra utan även "gnolar ut" den. :)
Öronmaskar var vad jag skulle ha försvenskat "ear worms" till, förstås...
Ännu apropå gnolandet, finns ju ett antal populära sånger med detta som ett inslag i texten. Två jag kommer att tänka på är 30-talsmelodin Walking My Baby Back Home av Roy Turk och Fred Ahlert och Simon & Garfunkels So Long Frank Lloyd Wright från 1970. I båda dessa har själva hummandet, småsjungandet en central betydelse för det sången vill berätta. Den förstnämnda sången har fått en finfin svensk text av Beppe Wolgers (dock med gnolandet mer undanskymt). Monica Zetterlund har ju gjort den definitiva versionen av låten, Sakta vi gå genom stan.
Å ja, Sven-Erik, den där låten med Monica Z är ju exceptionellt bra - också som exempel på när gnolande/nynnande/småsjungande vanligtvis förekommer.
Jag har inte tänkt på det förut, men säkert har den sångens popularitet inte minst med den geniala kopplingen mellan textens nöjsamma promenad och det nedtonade småsjungandet att göra.
Skicka en kommentar