Kungliga Hovkapellet hör förstås hemma i Kungliga Operans orkesterdike. Igår hade de emellertid flyttat in i Berwaldhallen för att tillsammans med sin nye chefsdirigent - Lawrence Renés - presentera sig som stor symfoniorkester i samma klass som Stockholms övriga två - Sveriges Radios Symfoniorkester och Filharmonikerna.
Eftersom man spelade Anton Bruckners väldiga åttonde symfoni var det antagligen av rena utrymmesskäl som Berwaldhallen var spelplatsen. Med det uppbåd av instrument som Bruckners symfonier kräver är operadiket helt enkelt inte något alternativ. Och att trycka in orkestern på operascenen är nog akustiskt inte alldeles lyckat.
Bruckners åttonde - ja, vad ska man säga? Om jag tvingas välja endast en av hans symfonier blir det just den, främst tack vare Adagiot som tillhör det mest pulshöjande jag vet i musikväg. Ett adagio är inte alltid endast vilsamt stråksus i makligt tempo, det visade Bruckner med besked. (Och Mahler skulle sedan ta vid). När musik tar tag om nerver och hjärtmuskel är det inte bara tempo det handlar om, utan konsten att hantera dynamiken i de långa legatobågarna. När Bruckners massiva och kraftigt blåsförstärkta tonblock stegras till crescendon och mot slutet i adagiot skjuter i väg stråkarna mot höjden, nås en näranog leviterande klimax.
Det var en övertygande insats som Hovkapellet gjorde denna afton. Dirigenten fick en välförtjänt touche och det finns anledning tro att samarbetet mellan musikerna och Lawrence Renés kan bli det allra bästa. För övrigt är det värt att poängtera att kungliga (återigen detta ord, men nej, kungen är inte ens en staffagefigur i operasammanhang längre) huvudstaden, dvs. Stockholm, en inte alltför stor stad i världen, ändå håller sig med tre symfoniorkestrar av en så imponerande klass som faktiskt är fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar