Charles Rosen, pianisten och musikskribenten, berättar i sina mycket intressanta och välskrivna essäer ("Piano notes", Penguin Books, 2004) bland annat om sina erfarenheter av att sitta i juryer vid pianotävlingar. Det är lätt, menar han, att man tidigt sorterar bort riktigt begåvade pianister när spelet i något stycke fallerar för dem, trots att de i ett annat stycke gjort något alldeles remarkabelt bra. Vilket han alltså varnar för.
I samband med detta erinrar han sig berömda pianister (Rudolf Serkin, Artur Rubinstein och Vladimir Horowitz nämns) som inte heller alltid lyckades, som vid ena tillfället spelade alldeles hänförande och nästa rentav uselt. Och han spetsar till det med följande påstående:
"In my experience the finest pianists, when they not are in their best form, do not give a mediocre or moderately good performance, but tend to produce a disaster or an outrage".
Det händer inte ofta, men det kan vara något som går fatalt fel och som sedan rent psykologiskt inte går att reparera utan leder till smärre katastrofer. Men Rosens påpekande säger också något om vikten av att vara i form, vilket även för professionella artister säkert betyder mer än man kanske förväntar sig.
Även som simpel amatör kan man känna igen fenomenet, utan paralleller i övrigt till bästanivån. Det finns dagar när jag sätter mig vid flygeln och ingenting av det som ändå brukar fungera ganska hyggligt längre gör det. Det kan vara fokuseringen som inte riktigt infinner sig, eller som hastigt försämras av att någonting annat fattas. Som hemmapianist har man då den enorma fördelen av att omedelbart kunna resa sig upp och gå och göra något annat.
-------
Bilden ovan: Vladimir Horowitz med sin pudel. (Foto: Gjon Mili, 1965)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar