.jpg)
Septembermorgon med hög och kylig luft. Solens välsignande värme försvinner så snart man kommer i skuggan. Jag sätter mig på en bänk och Issa stannar också beredvilligt. Hennes glittrande fuktiga nos vibrerar av kvarvarande vittring på både hare och ekorre i de parker vi just genomkorsat. Men nu är hon lugn och njuter lika mycket av solen som jag själv.
Vi sitter invid ett parti med oklippt gräsmark med höstliga ängsblommor som står vidöppna mot ljuset. Sensommarfjärilarna, dessa solberoende varelser, flaxar i luften men slår sig även de ofta ned med utbredda vingar och magasinerar energi.
Nässelfjärilen är talrikast, men påfågelögat anmäler sig också, liksom en och annan vitvingad rapsfjäril.
Och plötsligt dyker den upp, den mer sällsynta sorgmanteln, vars mörka vingar med ädelt dekorerade bårder gör ett så starkt intryck. Men det är inte bara vingarnas elegant sparsamma teckning som imponerar utan även flykten. Den segelflyger mycket vackert, och vingslagen liknar nästan en stor fågels.
Jag närmar mig smygande som en hänsynslös paparazzo och lyckas med mobilen fånga den soldyrkande skönheten.
Foto: EJ. (Klicka för större bild!)
5 kommentarer:
Läste för ett tag sedan ett par artiklar om ett slags fjärilarnas (eller kanske snarare lepidopterologernas) Shangri-La, en serie dalgångar på Hispaniola, i väst-östlig riktning, i gränsområdet mellan Dominikanska republiken och Haiti, där antalet arter sägs vara det kanske största i varje fall relativt sett här på jorden.
För övrigt hade ju författaren Vladimir Nabokov en parallell karriär som självlärd lepidopterolog. Hispaniola-ekosystemet inklusive fjärilarna (och småfåglarna) är enligt naturvetarna en produkt av kontinentaldriften, tre öar har smält samman till en enda, därav dessa bergsmassiv. Om Nabokov och fjärilarna, se t ex http://www.newyorker.com/online/blogs/books/2011/01/nabokovs-blue-butterflies.html
Tack för kommentar och länken till den mycket fina artikeln om Nabokovs passion för fjärilar, som ju ofta nämns men sällan blir så ordentligt beskriven som där.
Jag noterar särskilt ett helt underbart citat från Nabokov själv (apropå mimikry, dvs. härmning, eller adaptiv färgteckning som skydd mot angrepp):
"I discovered in nature the nonutilitarian delights that I sought in art. Both were a form of magic, both were a game of intricate enchantment and deception."
Och det finns ju mer än detta exempel på entomologiskt intresse bland konstutövare av olika slag. Bela Bartok var intresserad av skalbaggar, och Tomas Tranströmer var i unga år en samlare av insekter av många olika slag.
Ett litet PS.
Nabokovs speciella intresse för just blåvingar är för mig fullt begriplig. Dessa skimrande fjärilar har förutom sina himmelsblå vingovansidor också mycket vackra teckningar på undersidan.
Jag blev själv en semkommen men barnsligt förtjust fjärilsjägare när jag blev sommartorpare för drygt trettio år sedan. Just de olika blåvingarna hörde till dem som fascinerade mig mest. Lite svårfångade var de dessutom.
Jag har läst att de numera tyvärr blivit allt färre och därmed svåra att över huvud taget träffa på. Utan att ha sökt upp speciella lokaler har jag spontant bara sett ett fåtal denna sommar.
Mindre trevliga samlarvibbar ger ju William Wylers 60-talsrysare The Collector med Terence Stamp som samlaren som driver sitt intresse för långt. Det är länge sen jag såg den, men minns ännu hur obehaglig (eller obehagligt fascinerande) jag tyckte den var.
Ja, jag tänkte faktiskt också på den, dvs. på boken som jag antar var underlag till filmen (som jag inte sett). "The Collector" var John Fowles första succéroman om jag inte misstar mig. Fowles - en mycket intressant författare som man borde ägna en omläsning, samt komplettera med det som aldrig blev läst...
Skicka en kommentar