Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 20 september 2012

Dåren i Syrakusa

 

Det finns konstverk som gör ett outplånligt intryck från första stund man ställs inför det. Det släpper sedan inte taget utan lever kvar inom en och tvingar en att återkomma, med undran och beundran, reaktion och reflektion.

Senast jag upplevde det var för halvannat år sedan på Ungerska Nationalmuseet i Budapest. Jag ville i första hand återse Tivadar Csontvárys mästerverk (i synnerhet "Den ensamma cedern" och "Ruinerna efter den grekiska teatern i Taormina") som jag redan på 70-talet fastnade för på samma sätt som jag nu blev tagen av István Farkas´ (1887-1944) märkliga målning "Dåren i Syrakusa", lustigt nog även den med en siciliansk ort som skådeplats.

Det är inte bara bildens gåtfullhet det handlar om. Den dämpade men likväl intensiva koloriten (som inte rättvist går fram i fotot ovan), det enkla, lätt naivistiska utförandet av det ödsliga, ockrafärgade landskapet och den egendomligt gestikulerande mannen som i vägens och bildens mitt verkar kommen ur det skugglösa landskapet självt - allt sammantaget gör att bilden trots sin ominösa karaktär uppvisar en skönhet som i varje fall för mig var oemotståndlig.

Mina associationer kastades preliminärt mellan de Chiricos metafysiska och Munchs expressionistiska måleri. Men inga anknytningar räcker fullt ut för att karakterisera denne Farkas och hans egensinniga måleri. Jag läste sedan om honom att han redan som ung etablerade sig i Paris i de fauvistiska kretsar där färg och färgbehandling var huvudsaken. I just den här målningen, utförd i tempera, är färgskalan begränsad men inte desto mindre glödande under den vulkanaska som hela landskapet tycks belagt med. Havets mörker väller fram och hotar att översvämma hela sceneriet. Endast hunden med koppling till det tomma huset syns märkligt oberörd.

Farkas´ måleri får ofta en drömartad, surrealistisk anstrykning med inte obetydliga psykologiska laddningar. Han framstår för mig alltmer som en typisk centraleuropeisk berättare i släktskap med Franz Kafka, Bruno Schulz och Alfred Kubin. Hans öde är både under livstiden och därefter sorgligt typisk - förföljd av nazisterna, efter sin död i Auschwitz förnekad och bortglömd av kommunisterna, och först under senare decennier återupprättad och erkänd.

Vem är då mannen på den slingrande vägen från Etna? En dåre, säger redan titeln. Men vilken sorts? Är han en profet som höjer sitt varnande finger mot himlen och siar om förbannelser över de otrogna? I högra handen håller han ett föremål som mer liknar ett sågtandat svärd än ett jordbruksredskap och som avgjort skärper känslan av latent hot i bilden.

Någonstans såg jag en antydan om att mannen skulle kunna vara Arkimedes, antikens berömde matematiker som ju levde och verkade i Syrakusa. Ett excentriskt geni således, som gått till historien inte bara med sina genialiska matematiska lösningar och tekniska uppfinningar utan även med mytiska berättelser om sig själv. "Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!" Så talar bara en dåre, eller? Hans liv sägs ju ha ändat med att han under sina beräkningar i sanden blev störd av en romersk soldat och utbrast: "Rubba inte mina cirklar!" Varpå han omedelbart blev nedstucken och dödad.

Ville kanske Farkas förse Arkimedes med ett svärd till filosofens självförsvar? Eller är det där föremålet i högra handen helt enkelt ett gigantiskt ritstift för lösningar av matematiska och filosofiska problem?

Tyvärr kan jag inte som en gång filosofen själv utropa mitt heureka - jag har det! - men det gör som bekant inte en målning av det här slaget sämre. Någon av mina trogna eller tillfälliga läsare har kanske fler förslag till tolkning av detta gåtfulla konstverk?

-----
För den som vill stifta närmare bekantskap med István Farkas hänvisar jag till denna länk där dels Imre Kertész skrivit en kortare text och dels Katalin S Nagy författat en längre essä om konstnärens liv och verk.


2 kommentarer:

Klinkmann sa...

Fascinerande med de märkliga ungerska landskapsmålarna. Känns som en ren tillfällighet att två så pass säregna artister vad gäller landskapsmåleri uppträder ungefär samtidigt på den ungerska konstscenen. Men kanske det inte är någon tillfällighet ...?
Börjar också tänka på avsaknaden av alla nationalistiska eller nationalromantiska moment i de här målningarna, av den typ som är så vanlig i t ex finskt landskapsmåleri från tiden vid sekelskiftet eller tidigare (å andra sidan är ju det en tidigare era än den de här konstnärerna representerar). I stället kommer jag att tänka på ett begrepp som arkitekturteoretikern Anthony Vidler använt, warped space, på svenska blir det väl ungefär "vridet rum" ...

Einar J sa...

Nej, det är inte nationalromantik som präglar Csontvarys och Farkas´ måleri. De är egensinniga på ett intressant sätt, om än naturligtvis inte helt opåvekade av tidens strömningar. I fallet Farkas handlar det om fauvism och expressionism, så långt jag kan förstå. Och symbolismen spökar väl hos båda, kan man tänka.
"Warped space" - tills nu ett för mig okänt begrepp - kan kanske också tillämpas, vad vet jag. Beträffande Farkas är det uppenbart att färgen har huvudrollen, utan egentliga perspektiviska markörer som t ex skuggor. Det är ännu mer framträdande i andra målningar än "Dåren", där den slingrande vägen trots allt ger ett visst djup i bilden.