Dåren i Syrakusa

 

Det finns konstverk som gör ett outplånligt intryck från första stund man ställs inför dem. De släpper sedan inte taget utan lever kvar inom en och tvingar en att återkomma, med undran och beundran, reaktion och reflektion.

Senast jag upplevde det var för halvannat år sedan på Ungerska Nationalmuseet i Budapest. Jag ville i första hand återse Tivadar Csontvárys mästerverk (i synnerhet "Den ensamma cedern" och "Ruinerna efter den grekiska teatern i Taormina") som jag redan på 70-talet fastnade för på samma sätt som jag nu blev tagen av István Farkas´ (1887-1944) märkliga målning "Dåren i Syrakusa", lustigt nog även den med en siciliansk ort som skådeplats.

Det är inte bara bildens gåtfullhet det handlar om. Den dämpade men likväl intensiva koloriten (som inte rättvist går fram i fotot ovan), det enkla, lätt naivistiska utförandet av det ödsliga, ockrafärgade landskapet och den egendomligt gestikulerande mannen som i vägens och bildens mitt verkar kommen ur det skugglösa landskapet självt - allt sammantaget gör att bilden trots sin ominösa karaktär uppvisar en skönhet som i varje fall för mig var oemotståndlig.

Mina associationer kastades preliminärt mellan de Chiricos metafysiska och Munchs expressionistiska måleri. Men inga anknytningar räcker fullt ut för att karakterisera denne Farkas och hans egensinniga måleri. Jag läste sedan om honom att han redan som ung etablerade sig i Paris i de fauvistiska kretsar där färg och färgbehandling var huvudsaken. I just den här målningen, utförd i tempera, är färgskalan begränsad men inte desto mindre glödande under den vulkanaska som hela landskapet tycks belagt med. Havets mörker väller fram och hotar att översvämma hela sceneriet. Endast hunden med koppling till det tomma huset syns märkligt oberörd.

Farkas´ måleri får ofta en drömartad, surrealistisk anstrykning med inte obetydliga psykologiska laddningar. Han framstår för mig alltmer som en typisk centraleuropeisk berättare i släktskap med Franz Kafka, Bruno Schulz och Alfred Kubin. Hans öde är både under livstiden och därefter sorgligt typisk - förföljd av nazisterna, efter sin död i Auschwitz förnekad och bortglömd av kommunisterna, och först under senare decennier återupprättad och erkänd.

Vem är då mannen på den slingrande vägen från Etna? En dåre, säger redan titeln. Men vilken sorts? Är han en profet som höjer sitt varnande finger mot himlen och siar om förbannelser över de otrogna? I högra handen håller han ett föremål som mer liknar ett sågtandat svärd än ett jordbruksredskap och som avgjort skärper känslan av latent hot i bilden.

Någonstans såg jag en antydan om att mannen skulle kunna vara Arkimedes, antikens berömde matematiker som ju levde och verkade i Syrakusa. Ett excentriskt geni således, som gått till historien inte bara med sina genialiska matematiska lösningar och tekniska uppfinningar utan även med mytiska berättelser om sig själv. "Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen!" Så talar bara en dåre, eller? Hans liv sägs ju ha ändat med att han under sina beräkningar i sanden blev störd av en romersk soldat och utbrast: "Rubba inte mina cirklar!" Varpå han omedelbart blev nedstucken och dödad.

Ville kanske Farkas förse Arkimedes med ett svärd till filosofens självförsvar? Eller är det där föremålet i högra handen helt enkelt ett gigantiskt ritstift för lösningar av matematiska och filosofiska problem?

Tyvärr kan jag inte som en gång filosofen själv utropa mitt heureka - jag har det! - men det gör som bekant inte en målning av det här slaget sämre. Någon av mina trogna eller tillfälliga läsare har kanske fler förslag till tolkning av detta gåtfulla konstverk?

-----
För den som vill stifta närmare bekantskap med István Farkas hänvisar jag till denna länk där dels Imre Kertész skrivit en kortare text och dels Katalin S Nagy författat en längre essä om konstnärens liv och verk.