I onsdags promenerade jag under mitt lilla svarta reseparaply än en gång mot Berwaldhallen och en symfonikonsert. En dos Brahms i gråmulet höstrusk gör alltid livet ljusare och lättare, det vet man ju sen länge. Om man därtill erbjuds musik av Ernest Chausson, vilket gudarna ska veta inte sker varje säsong, blir beslutet att förlänga resan med några timmar enkelt att fatta.
Om vi börjar med den sistnämnde är han en bland flera utsökta franska kompositörer från slutet av 1800-talet som, starkt påverkade av Wagner, utvecklade en fransk romantik med flytande gränser till den impressionism som ju har Frankrike som huvudsaklig arena. Förutom Chausson tänker jag på Cesar Franck, Vincent d´Indy, Gabriel Fauré och några till.
Chausson föddes 1858 till ett liv utan ekonomiska bekymmer. Hans konstnärliga talanger på flera områden gjorde att han länge vacklade i sin satsning på musiken. Kanske fick han därför alltför kort tid på sig att bevisa att han var en ännu större tonsättare än musikhistorien visar. Han omkom i en olyckshändelse på cykel, eller velociped som det väl hette på den tiden, endast 44 år gammal.
En symfoni, en opera, en hel del kammarmusik, lieder, m.m. - ja, i själva verket upptar hans opuslista trots allt trettionio verk. Det mest kända är det som spelades den här aftonen: Poéme, op. 25. En "liten violinkonsert" som den kallades av presentatören på grund av att den bara är en kvarts timme lång. Men som allt annat av den självkritiske Chausson är det ett fullödigt verk. Inget halvdant släpptes från hans tonverkstad.
Det börjar lite försiktigt och trevande. Orkestern anslår ett återhållet tonspråk med soloinsatser från violinisten, som sedan följs av ett successivt stegrat och tämligen grandiost spel till full orkester. Den unge svenske violinisten Andrej Power spelade med en mycket vacker klang i sitt venetianska instrument från 1695. De svindlande höjdtonerna togs och hölls obesvärat med det silverljus mot orkesterns mörkare fond som ska till för att svärtan i all denna skönhet ska gå fram.
Och vad eller vem är ämnet för detta passsionerade poem? En sörjd kärlekspartner vore en intelligent gissning. Verket förärades belgaren Eugène Ysaÿe, vän och tonsättarkollega och förmodligen en av de största violinisterna genom tiderna. Men inspirationskällan var dock, enligt vad jag nyligen läst, en novell av Ivan Turgenjev med titeln "Den triumferande kärlekens sång". Den handlar om två män i renässansens Ferrara som älskar samma kvinna, överlåter åt henne att välja mellan dem och storsint lovar att böja sig för hennes val.
Ta er gärna tid att lyssna till Vadim Repin och Israel Philhamonic Orchestra här. Jag lovar återkomma till Chausson, en tonsättare man alltid vill höra mer av.
Därefter alltså Johannes Brahms. Den tredje satsen i tredje symfonin är nog en av hans mest kända "låtar".Den koncentrerade konstfullheten hos Brahms förtog aldrig hans eminenta sinne för melodik. Den här dröjande, valsartade melodin har ett melankoliskt sug som sätter sig direkt och varieras genom en utsökt instrumentering. Med Herbert von Karajan och berlinfilharmonikerna låter det så här. Sveriges Radios Symfoniorkester under den gästande unge dirigentkometen David Afkham lät också mycket bra. Även han är en ung men redan mycket framgångsrik man; av de mest berömda orkestrarna i världen är det ännu bara just berlinarna som han inte gästat. Och det lär inte dröja.
Föryngringen på podiet finns det alltså ingen anledning att oroa sig över. En kulen dag som den i onsdags önskar man bara att fler ungdomar skulle hitta till Berwaldhallens värme och bidra till en föryngring av publiken också.
--------
Bilden ovan: En musikalisk salong hemma hos Chaussons. Madame Chausson spelar fyrhändigt med en ung Claude Debussy. Kanske ett stycke av Brahms? Ernest lyssnar andäktigt längst till höger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar