Jag vaknade och fick i radions nyhetsmorgon höra en andtruten tjänsteman från Kulturhuset i Stockholm om och om igen upprepa att "vi" (vilka vi?) måste "fördjupa oss" och noga gå igenom barnbiblioteksbeståndet utifrån ett "normkritiskt" tänkande. Hävdade alltså med emfas sagde tjänsteman, som på goda grunder blivit ifrågasatt för att han beordrat utrensning av Tintin-böckerna såsom varande fördomsfulla och därmed förgripliga. Efter en mediestorm backade chefen för Kulturhuset klokt nog tämligen omgående, så Tintin är tillbaka på hyllorna.
O heliga enfald! Det gift som går i blodet på en del halvbildade akademiker som läst sig höga på några böcker om postkolonialism och normkritik är inte utan ideologiska biverkningar. Reflexen är given: rensa och förbjud!
Att "vi" bör vara observanta på normkritikernas egen normativitet har jag redan tidigare konstaterat här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Grattis på namnsdagen, Einar!
Tack, du okände! Det tänkte jag inte på, eftersom jag inte firades som barn när det var Enar, som var det enda namnet denna dag på den tiden.
Einar, som jag ser det finns det också en annan sida i detta med komplikationer i förhållandet mellan nuet och historien vad gäller sådant som värderingar som är högintressant. Den aspekten handlar om hur gårdagen och representationer av gårdagen – i t ex tv – jag tänker på kostymdramer i tv, som Downtown Abbey, Jane Austen-boomen, Dickens-boomen osv, osv – på ett plan kan innebära en flykt bort från dagens ofta svåröverskådliga och problematiska verklighet, inte minst om man tänker på det hela ur ett identitets- eller positioneringsperspektiv. Brittiska Guardians tv-kritiker Mark Lawson anlägger endel mycket spännande synpunkter på detta, med anledning av den allra nyaste kostymdramaserien The Paradise som hade premiär i brittisk tv i går tisdag. Serien som är skriven av Bill Gallagher (han skrev också serien Lark Rise to Candleford) baserar sig på en roman av Émile Zola och utspelar sig i det här fallet i ett brittiskt varuhus på 1870-talet (den är alltså samtida med händelserna i Lark Rise).
Så här skrev Lawson bl a om de här historiska intrikaliteterna vad gäller kostymdramer av det här slaget:
"In present-day fiction, however, the plot is likely to throw up issues of sexuality, prejudice, violence, addiction, swearing and political balance of the sort that risk dividing audiences and shortening careers. Put an Anglican vicar in a modern-day play today and writer and producer have to consider the possibility that the cleric might be a woman or gay or both – immediately introducing issues of public controversy – whereas a C of E priest in a costume drama can be the usual plump bumbler with nothing to worry about except, if the period happens to be the 1930s, what he thinks about the King and Mrs Simpson.
In a sepia piece of drama, attitudes that are now properly unacceptable – such as the "shame" of single motherhood or homosexuality – can be defended as realistic to the times. For TV drama departments, history can be a theme park where the rides are always safer."
Resan från i dag till i går och tillbaka är aldrig enkel eller okomplicerad, det vittnar ju en populär filmcykel som Back to the Future om på ett ganska roligt sätt. Lawsons synpunkter är värda att ta sig en ordentlig titt på, samtidigt som man självfallet också kan fundera på vad det är i Tintin som är intressant, intrikat, möjligen också ibland problematiskt.
Jovisst, historien kan användas på många sätt, också som flykt från det man kanske upplever som en alltför komplicerad modern värld. Identifikation kan dock samtidigt försvåras, om man kräver realism och möjlighet till en enkel transponering till den egna samtidssituationen.
Det som stör mig i mest är emellertid anakronismer i historiska skildringar, eller tillrättalägganden som retuscherar och förfalskar historien.
En homosexuell anglikansk präst i drottning Victorias 1800-tal delar säkert en hel del med en nutida dito, årminstone på något plan, men om lockelsen i det historiska kostymdramat (dvs. det som skapats i vår egen tid) endast består i att man slipper samtidens komplikationer torde dramats angelägenhetsgrad minska.
Håller med, samtidigt är det som jag ser det nästan ofrånkomligt att vi i varje historiskt betraktande för in någon typ av anakronism, ett anakronistiskt moment som kommer sig av den ”bakvända” positionen, blicken, mot historien, där vi står i nuet med facit i handen s a s. Ändå vill jag inte gå så långt som t ex queerteoretikern Sara Edenheim som vägrar ha något att göra med historiska förklaringar, historiskt berättande i någon form. Allt handlar enligt henne om bilder som inte låter sig föras tillbaka till någonting som kan återberättas i en narrativ form. Därför kan vi inte heller (be)gripa det förflutna, menar hon. Det enda som finns kvar från det förflutna är stumma kvarlevor. Kanske är det omöjligt att begripa historien, men den historiska, förklarande impulsen tror jag inte vi kan undgå, antingen vi vill betrakta det historiska i bilder eller berättande.
Och, som du säger, förfalskningar pågår ju hela tiden, dvs beskrivningar och tolkningar som uppenbart inte stämmer överens med fakta. Ta t ex den nu pågående (avtynande?) hen-debatten. Jag fäste mig vid den märkliga historieskrivningen i ett inlägg av forskarna Ann-Sofie Lönngren och Signe Bremer, uppenbarligen skrivet med anledning av att DN beslutat att inte tillåta användningen av pronominet ”hen” i tidningen. Lönngren och Bremer hävdar att det faktum att finskan saknar grammatiskt genus gör språket till ”ett av ett av många språk som sedan länge har könsneutrala pronomen som en självklar del av ett språks rikedom.”
Men det faktum att finskan saknar grammatiskt genus bör ses som en del av språkets äldsta grammatikaliska strukturer och har knappast i sig någon relevans för den nu aktuella diskussionen om hen som ett eventuellt queerpolitiskt ställningstagande eller inte.
Det hen-debatten så tydligt visar är att man kan använda ett historiskt faktum, det att finskan saknar det vi har i svenskan, dvs personliga pronomen som är genusbundna (han och hon), för att finna ett slags motor eller motivation för en tänkt förändringsprocess. OK så långt, men då bör man också beskriva utgångsläget faktamässigt korrekt och inte på ett politiskt starkt vinklat sätt, vilket jag tycker att deras historieskrivning är ett exempel på.
I finskan finns ju bara det personliga proniminet ”hän” i tredje person singularis, som beroende på sammanhang kan syfta både på något som har manligt respektive kvinnligt genus. Men det gör inte finskan till ett mer könsneutralt eller genusmässigt mer jämställt språk än svenskan, däremot är dess grammatikaliska struktur radikalt en annan än svenskans. Samma frånvaro av grammatiskt genus finns ju också i t ex ungerskan, turkiskan och persiskan. Svenskan kan inte bli en spegelbild av finskan ens i detta begränsade grammatikaliska sammanhang, eftersom de historiska förutsättningarna för de två språken är helt olika i det här avseendet.
Tack, Sven-Erik, för ditt mycket klargörande inlägg. Jag hyser dessutom starka tvivel om att ett införande av genusneutralt pronomen skulle förändra genustänkandet på något avgörande sätt, vilket väl är förhoppningen hos de ideologiska kämparna bland genusteoretikerna. Nej, bevisligen är varken finnar,turkar eller iranier mera "könsneutrala" i sitt tänkande än svenskarna på grund av en annan språkstruktur.
Det är som vanligt i många starkt modeinriktade samhällsteorier: bråk med symbolfrågor på ytan förväxlas med radikalism på djupet.
Angående möjligheten till återberättad historia vid sidan om fiktionen finns för övrigt intressanta inlägg i vår ständige sekreterares näst senaste blogginlägg. Se här:
http://akademiblogg.wordpress.com/2012/08/22/oense-i-edinburgh/
Jo, verkligt intressant diskussion där på ständige sekreterarens blogg! Ska läsa noggrannare senare. Sara Edenheim, som jag nämnde, använder f ö Peter Englund som ett avskräckande exempel på historisk mani som hon kallar detta som historikern och den som historiserar sysslar med. Hos narratologen Bo G Jansson, i boken Episkt dubbelspel: faktionberättelser i film, litteratur och tv, finns som jag uppfattar det en fruktbarare närläsning av endel av Englunds texter vad gäller just den här alltmer porösa gränslinjen fakta - fiktion.
Intressant inlägg av Brit Stakston, som tydligen är mediestrateg (ett yrke jag inte visste fanns ens en gång): http://debatt.svt.se/2012/09/28/tintin-gate-var-en-valregisserad-dn-kupp/
Det är väl värt att diskutera mediestrategier, jovisst. Och även jag höjde på ögonbrynen när jag efter att ha lyssnat till radion på morgonen hämtade DN på tamburgolvet och såg att hela första sidan plus insidesartikeln ägnades detta "interna bråk" på Kulturhuset.
Ändå kvarstår som faktum att en "konstnärlig ledare" på Kulturhuset framträdde i radion och inte bara försvar det som hänt utan aviserar ytterligare rensningar, och det är naturligtvis anmärkningsvärt om än ej en världsnyhet.
Twittrandets roll i sammanhanget är möjligen också överdrivet. Kanske bidrog det till ett snabbare agerande från chefen, men annars hade väl debatten uppstått även utan twitter och blogginlägg.
Jag saknar en konkret angivelse om vad som skribenten på Svt debatt anser ligger bakom den påstådda "strategin" från DN:s sida.
Finns väl en hel del kritik mot Brakstons historieskrivning av det skedda. Någon borde titta ordentligt på hela förloppet. Jag tror att det kan vara så som du säger, att t ex twitters roll överbetonats.
Skicka en kommentar