Nobelprisdags

 

Dags att återigen spekulera kring vem som får Nobelpriset i litteratur. Om cirka 14 dagar vet vi, och fram till dess kan vi slå vad om att det varken blir Bob Dylan eller Joyce Carol Oates den här gången heller.

Visserligen är jag inte i så mycket bättre läge än de som ideligen hoppas på vissa kandidater utifrån den enkla grunden att de känner till och gillar dem. Inte heller jag har läst tillräckligt brett eller mycket för att kunna lita till annat än egna favoriter. De flesta som tillfrågas kommer att föreslå någon man efter stora läsupplevelser vill hylla, vilket är något annat än att spekulera om en sannolik pristagare utifrån antaganden om Akademiens känsla för snille och smak. Akademien kommer dessbättre aldrig att försöka samla popularitetspoäng, och Oates- och Dylanfansen kommer därför än en gång att sucka över något namn som de aldrig tidigare hört talas om.

Vadslagningsfirmornas listor kan förvisso vara en utgångspunkt för gissningar, men oddsen hinner variera stort de närmaste veckorna fram tills dörren öppnas och den ständige visar sig.

Att jag tvivlar på att en amerikansk berättare får priset beror inte på att jag tillmäter Horace Engdahls beryktade sågning av den amerikanska litteraturen häromåret ett avgörande inflytande. Jag tror bara Aakademeien hämmas av att det finns för många som är i stort sett likvärdiga. Vem ska man välja - Philip Roth, Don de Lillo, Cormack McCarthy, Thomas Pynchon, Richard Ford eller kanske till och med bästsäljaren Joyce Carol Oates?

Man kan förstås invända att samma situation gällde för ett par tre decennier sedan beträffande den latinamerikanska litteraturen, där man efter priset till Gabriel Garcia Marquez hann före döden åtminstone i några ytterligare fall. Samtidigt missade man några självklara andra: Borges, Cortázar, Sabato, Rulfo eller den så sent som i år bortgångne Fuentes. Så visst, man kan resonera tvärtom: nu måste Akademien välja någon ur den rika amerikanska litteraturen och inte låta sig hindras av att denne någon lika gärna kunde vara någon annan eller tredje. Det skulle inte förvåna mig om man väljer att snegla åt Canada i stället. Alice Munroe har jag själv ännu inte hunnit läsa, men av recensioner att döma är det en styv novellist av den sort som lämpar sig för akademimedlemmarna att kompromissa sig fram till.

Och vem eller vilka skulle jag själv slåss för om jag leker med den förmätna tanken att jag var en av de aderton?

Mina favoriter har jag haft i många år, och en av dem gick alldeles för tidigt bort för en tid sedan: Antonio Tabucchi. En annan italienare som ofta nämns i sammanhanget är Claudio Magris, och inte mig emot. Till dem som fortfarande är livet men som det börjar bli brådskande med hör Milan Kundera. Han har redan passerat de åttio, och han är inte längre i ropet, jag vet! Men även det han skrivit på franska på äldre dar är väl värt att premiera tillsammans med bestående verk som "Skrattet och glömskans bok" och "Varats olidliga lätthet".

Peter Handke är en annan som redan borde ha fått priset. Denne fenomenologiskt inspirerade iakttagare av världen representerar modern (central)europeisk litteratur när den är som bäst.

Att holländaren Cees Nootebom nu plötsligt hamnat högt på Ladbrokes vadhållningslista gläder mig också, för honom har jag sedan länge haft ett mycket gott öga till. Och skulle Akademien fastna för Amos Oz, så kommer jag att prisa deras klokhet även därvidlag.

Ytterligare en poet så snart efter Tranströmer? Knappast troligt, men Adam Zagajewski i så fall. Inte kan Polen rå för att de haft och har så många poeter i nobelprisklass.

Men skulle nu Akademien vilja leva upp till ryktet om att föredra "okända namn" så har jag även ett annat förslag: schweizaren Philippe Jaccottet. Han är född 1925, så det brådskar även i det fallet. Denne poet och kortprosans meditative mästare finns översatt till svenska med några böcker som håller för många omläsningar.

Så får det bli! Nobelpriset i litteratur 2012 till Philippe Jaccottet!


Foto: Anders Wiklund/Scanpix