Mozart skrev en hel del kyrkomusik utöver det verk som alla känner till, nämligen Requiem, ett verk han för övrigt inte hann fullborda själv och som på mer än ett sätt når sin kulmen i "Lacrymosa", dvs. den sats i vilken Mozart antas ha lagt ned pennan för gott.
Den stora c-mollmässan, K. 427 (417a), är visserligen helt och hållet Mozarts eget verk, men även det är ofullbordat om man ser till den katolska mässans beståndsdelar. Credo är här bara påbörjad och Agnus Dei saknas helt. Mässan komponerades som en kärleksgåva till hustrun Constanze, som antagligen också fick uppgiften att uruppföra "Et incarnatus", ett sopransolo som kräver mycket av sin exekutör.
C-mollmässan är stort anlagd, ett magnifikt verk av närmast operakaraktär. Precis som Verdi långt senare i sitt Requiem inte bangade för att komponera ett kyrkomusikaliskt verk som låter opera, lät inte heller Mozart operatonsättaren i honom hindras av den sakrala kontexten. Dramatik inspirerad av barocken karakteriserar verket. Kanske var det dimensionerna som fick honom att lämna det ofärdigt; kanske tänkte han att det ändå knappast kunde uppföras i särskilt många kyrkliga sammanhang. Eller också skyndade han bara vidare till nya uppgifter.
Kungliga Operan hade igår premiär på en balett till c-mollmässan med koreografi av belgaren Stijn Celis. Efter uträttat ärende i stan chansade jag och lyckades få en sistaminutenbiljett på parketten. Kören, som ju har en huvudroll i mässor av det här slaget, uppträdde svartklädd på scenen och agerade med gester och koreografiska förflyttningar tillsammans med dansarna. Hovkapellet under ledning av Andreas Stoehr satt dock i diket som vanligt. De spelade kraftfullt snarare än klangskönt, vilket passade bra i de dramatiska avsnitten. Scenografin var hart när obefintlig, i huvudsak bestående av skicklig ljussättning.
Hur dansar man fram ett teologiskt innehåll? Jag kan alldeles för lite om balett för att kunna svara på den frågan. Varje gång jag ser balett överraskas jag emellertid av hur mycket jag gillar det jag ser. Så även denna gång. Och jag tänker att, jovisst, musik är rytm och rörelse, och det finns mycket av emotionellt innehåll som kroppar i rörelse kan uttrycka också i dansens stiliserade former. Fler sinnen engageras i upplevelsen, och en del av såväl övergivenhet som mellanmänskliga relationer som jag den här kvällen ser gestaltade kan säkert länkas till mässinnehållet.
Jag läser att Celis velat komma bort från det religiösa innehållet till förmån för det allmänmänskliga. Ändå - eller kanske därför? - har resultatet enligt min mening blivit mer stilfullt än berörande. Utom i några fall, och då framför allt i ett av c-mollmässans allra mäktigaste och musikaliskt mest berörande partier: "Qui tollis peccata mundi". Där åskådliggörs avrättningsscener som etsar sig in i medvetandet och understryker sångens och musikens växling mellan stigande och fallande, nödrop och sörjande.
Vad gäller sångsolisternas insatser ger jag godkänt, med reservation för första sopranen som i de svåraste avsnitten lät alltför ansträngd. Man kan förresten undra över hur Constanze en gång klarade de uppgifter som maken förelade henne. Lätt har det aldrig varit att åstadkomma den både lyriska och dramatiska skönhet som både solister och kör har till uppgift i Mozart största kyrkomusikaliska satsning.
Lyssna gärna här till "Et incarnatus" i en fullödig version och minns den amerikanska sopranen Arleen Auger, som alltför tidigt rycktes bort av en cancersjukdom i början av nittiotalet. Allting svårt blir plötsligt mycket innerligt och förunderligt enkelt. Leonard Bernstein dirigerar, och här finns även "Qui tollis" från samma upptagning. Dessa båda avsnitt illustrerar samtidigt verkets spännvidd från stillsamt ackompanjerad solosång till åttastämmig dubbelkör med full orkester.
Foto: Hans Nilsson, Kungliga operan.
7 kommentarer:
Lyssnade på det där klippet med Arleen Auger och den bayerska radiorkestern under ledning av Leonard Bernstein. Alltså Et incarnatus est. Musik av ett slag som får en att tro att människan ändå har ett uns av någonting gudomligt inom sig (eller hur ska man annars förklara detta?). När jag samtidigt är inne på Bob Dylans nya skiva Tempest som mer känns som ett nedstigande i helvetets kretsar framstår Mozarts musik som ett slags motpol till detta, men den bilden kan förstås vara starkt förenklad. Också hos Dylan finns det moment av stillhet, vila, skönhet, tröst.
Jag kan bara instämma. Inför en del musik av i synnerhet Mozart och Bach är det bara att falla till föga inför tankar om förlöst gudomlighet. Och varje gång jag lyssnar till Auger/Bernsteins tolkning av nämnda parti ur c-mollmässan tåras mina ögon. Kanske har jag blivit mer lättrörd med åren, men det är inte bara det. Musik av den här digniteten hör till tillvarons största och mest outgrundliga livselixir.
Dylans senaste skrivs det mycket om just nu, men jag har inte haft tillfälle att själv lyssa till den. Han tillhör ju de ofrånkomliga giganterna inom populärmusiken, och ingen kan väl vara opåverkad av honom, oavsett om man följt honom genom åren eller ej. Själv har jag inte gjort det, men har ibland tänkt att jag skulle försöka ta igen den skadan. Jag har även läst din essä om honom i "På drömmarnas marknad" med stor behållning. En del vill ju till och med ge honom Nobelpriset, vilket givetvis i så fall måste gälla texterna. Som sångare är han ju inget vidare, enligt min mening. Och som melodimakare, tja, det är det som jag tänkt att jag någon gång skulle ta mig tid att undersöka... :)
Hur paradoxalt det än kan låta så finns det tror jag något som förenar Arleen Auger och Bob Dylan som sångare. Tänker på expressiviteten, känslan de kan förmedla med sin sång. Dylans röst är som jag ser det ett överraskande flexibelt instrument som han använder på ett ytterst skickligt sätt. Vore trevligt att höra hur du ser på detta. Och tack för de vänliga orden om Dylan-texten! Sådana texter är det ju ett rent nöje att skriva.
Ok, jag ska gärna omvärdera Dylan eftersom jag uttalade mig utan att på många år närmare ha lyssnat på honom.
Jag håller med om att det i synnerhet i populärmusiken främst handlar om hur man använder sin röst, om uttrycksfullheten, givetvis fortfarande på ett musikaliskt sätt.
Louis Armstrong och Billie Holiday, för att ta ett par andra exempel, hade inte heller stor eller "vacker" röst, men musikalitet och expressivitet saknades sannerligen inte.
Som sagt, skulle gärna ta del av dina synpunkter på detta, ifall du har tid och möjlighet att kolla förstås! Hans senaste skiva är ju en lämplig utgångspunkt, men gäller överlag hela hans karriär detta, där rösten alltid varit mycket speciell (om än då på olika sätt genom åren). Att kalla den en acquired taste är knappast att ta i. Endel avskyr rösten, andra har lärt sig att tyda den på andra sätt, för endel kan rösten ses som ett sätt för Dylan att bibehålla sin aura eller märkvärdighet, finns många bud på detta. För mig är själva fraseringen, timbret och in/utandningen det avgörande här. Skapar (illusioner av) olika affektiva lägen på ett mycket effektivt och elegant sätt.
Ja, det är kanske dags att ta itu med Mr Dylan... :)
Om mystiken hos Dylan, se http://www.guardian.co.uk/music/2012/sep/20/bob-dylan-hells-angel-conversion?fb=native&CMP=FBCNETTXT9038
Skicka en kommentar