För tre veckor sedan gick Tom Alands gripande dokumentärfilm "Blott en afton bor jag här" i repris i SVT. Det är den som handlar om Mattias Agnesund och hans förhållande till kyrkosångaren Einar Ekberg. Jag upptäckte det genom att statistiken för mitt inlägg (här) i samband med Mattias bortgång plötsligt steg på ett oväntat sätt, uppenbarligen genom att programmet aktualiserat hans namn och folk som sett det googlat sig till mitt lilla inlägg.
Nu har jag själv än en gång tittat på programmet i svt play (det finns där ytterligare några få dagar - så passa på att se det!). Än en gång får jag lust att bringa Tom Alands dokumentärfilmande min hyllning, liksom även dem som han denna gång gjorde till föremål för sin eminenta förmåga att skildra människor och livsöden. Mattias Agnesund - en ofattbart tapper och beundransvärd person, vars bok om Ekberg är läsvärd av flera skäl. Einar Ekberg - min barndoms sångarfurste av Guds nåde, vars inflytande jag varken kunnat eller velat frigöra mig ifrån. Men även två andra som medverkade i programmet - Mattias livskloka mor och Einar Ekbergs dotter, den förtjusande Gitten Svanell, som jag haft förmånen att lära känna på senare år.
Jag tycker att programmet som helhet visade på något av det allra bästa som jag bär med mig från den frikyrkomiljö jag växte upp i men sedan lämnade.
Foto: EJ.
10 kommentarer:
Einar, kan du utveckla den där tanken du är inne på i sista meningen i ditt blogginlägg en smula? Vad är det i den miljön du tycker att du upplevt speciellt positivt?
Ja, se det var en fråga som jag väl egentligen kräver ett eller flera särskilda inlägg. Jag kanske kan återkomma så småningom.
Helt kort kan jag säga att jag, trots de negativa aspekter som dåförtiden gjorde att jag lämnade pingstkyrkomiljön, så här i efterhand med perspektiv på denna speciella uppväxtmiljö också kan uppskatta en del av det som jag inser att jag gjort mig betjänt av.
Vad jag främst tänkte på när jag formulerade mig som jag gjorde var sång- och musiklivet, som för mig liksom för så många andra lade en utmärkt grund för det fortsattaa musikintresset. Einar Ekberg var enligt min mening den främsta exponenten för en inspirerad och inspirerande sång- och musikutövning som utifrån relativt enkelt och folkligt material i många fall skapade storartad konst. Jag skrev mer utförligt om detta i ett par inlägg i min förra blogg - Se här: http://blogg.aftonbladet.se/12269/2007/11/643681 och här: http://blogg.aftonbladet.se/12269/2007/11/644941
Generellt sett ser jag också positivt på den kreativitet som brottningen med de existentiella frågorna ofta ger upphov till för den som levt i ett meningsskapande sammanhang av detta slag. De livsåskådningsfrågor som väckelsefromheten alltför enkelt försökte besvara kan de som en gång konfronterats med dem på detta sätt i bästa fall utveckla och omsätta i en egen livshållning. Eller i varje fall bära med sig som embryon till en fortsatt berikande reflektion över tillvaron. Man behöver inte ha läst t ex P O Enquist eller Torgny Lindgren för att inse att det ligger någonting i detta.
Mattias Agnesunds bok om sig själv och Einar Ekberg är även det ett utmärkt exempel på just detta.
Ser fram emot fortsatta funderingar om detta! Har själv en erfarenhet, i mindre skala, av att ha gått i baptistisk söndagsskola när jag var liten, något jag med vissa reservationer uppskattade, men också förhöll och förhåller mig negativ till (talet om frälsning & helvete etc. som jag uppfattade som oerhört beklämmande och förtryckande).
Ja, Sven-Erik, det fanns mycket i den där teologin som naturligtvis är rent förfärlig. Förutom att den skapade en inskränkande miljö satte den på en och samma gång skräck i folk och försökte bota den skräcken. Och bland det mest motbjudande var de där helbrägdagörarna som tydligen än idag ges utrymme i Livets Ord och liknande sammanhang.
Det goda med det onda var att man trots allt fick en grundlig orientering i de bibliska berättelserna och hela den kristna föreställningsvärlden. Klarar man sig helskinnad ur sammanhanget är det en berikande erfarenhet. I varje fall om man som jag hade hyggliga föräldrar.
För övrigt upptäckte jag ganska snart att jag inte alls var så unik som jag trodde som ung. Moralism, skräckvisioner och sekteristisk självrättfärdighet fanns och finns sannerligen på många fler håll än i pingstkyrkan.
Och, skulle jag väl ha tillagt: Mina erfarenheter har gjort mig immun mot alla ideologiska frestelser som erbjuder sekteristisk gemenskap och fanatisk tro, den må vara religiös eller politisk eller av en mer nyandlig och på ytan tillåtande karaktär.
Det jag har kvar är också en respekt för troende människor som bevarat en öppenhet mot andra, dvs. dem som jag fortfarande kan dela mitt intresse för existentiella frågor och livsåskådning med.
Sångerna och berättelserna är väl det jag starkast känner att jag fortfarande har med mig i bagaget av detta. Minns än i dag planschen med Kristens resa, även bildmaterialet i övrigt som var helt underbart, med en viss lätt naivistisk charm.
Tom Alandh är mästerlig på samtal som långsamt ger sig till att uttrycka mycket...
missade tyvärr den här.
PS: Jag har en stor och oförskräckt svaghet för vissa frälsningssånger: som O Store Gud, och Himlaporten. Vet inget om pingstkyrkan och har troligen sett det mer positiva bland baptisterna i USA, som fostrat så många kloka människor.
Jo, Gabrielle, det är just det där med respekten, lugnet och lyhördheten som gör Alands program så bra. Det är knappt att han själv märks, men de som han porträtterar framträder desto mer. Det är ju så det ska gå till men alltför sällan blir fallet i TV.
Svagheten för frälsningssångerna är det många som delar, oavsett bakgrund. Jag är övertygad om att det var och kanske fortfarande är frikyrklighetens starkaste kort i kampen om själarna. Förutom faktum att det visat sig vara en utmärkt mylla för musiklivet i stort, här hemma såväl som i gospelns hemland over there.
En personlig favorit bland svenska andliga visor: Hultmans Solskenssång med Mats Paulson.
Den så kallade solskenssångaren J A Hultman kan man faktiskt se som en föregångare till Einar Ekberg på mer än ett sätt. Båda var Amerika-farare, oerhört populära, komponerade sånger och sjöng både egna och andras sånger med stor spridning över samfundsgränser och mycket längre än så.
Hans häften av egna sånger kallades just "Solskenssånger", och jag gissar att du, Sven-Erik främst tänker på den som heter "Släpp nu lite solsken in".
Hultmans mest kända sång är nog "Tack min Gud för vad som varit", en sång som för övrigt sedan blev mycket starkt förknippad med Einar Ekberg, faktiskt en av hans mest önskade sånger under hans Sverige-turnéer.
Skicka en kommentar