Madama Butterfly i nutid och på svenska

Giacomo Puccini (1858-1924) skrev tio operor och åtminstone sju av dem är fortfarande ofta spelade. Fem av de sju hör dessutom till de allra flitigast förekommande på världens operascener. Inget dåligt facit för en tonsättare som satsade nästan all sin tonsättarkraft på just operan.

Ett av hans mest älskade verk är "Madama Butterfly", en riktig snyftare om en ung geishas kärlek till en amerikansk marinlöjtnant, Pinkerton, som förälskar sig i henne under ett flottbesök i Nagasaki. Under överinseende av den amerikanske konsuln ingår de ett, som det visar sig, juridiskt ogiltigt äktenskap. Det får ödesdigra konsekvenser för Butterfly, som tagit mycket seriöst på förhållandet och som också dragit på sig släktens förkastelsedom. Pinkerton lämnar förstås sin geisha och återkommer till Japan först några år senare tillsammans med sin nya amerikanska hustru, och då för att hämta det barn som kom till vid det tidigare besöket.

Detta är visserligen inte min favoritopera av Puccini - "Tosca", "Boheme" och "Turandot" sätter jag högre på listan. Men visst innehåller även Madama Butterfly underbart vacker och kraftfull musik, med melodier som smeker örat och en orkestersats som mycket skickligt laborerar med orientalisk klangfärg och rytmik. En del finner Puccinis musik aningen för sentimental och det har säkert i första hand med Madama Butterfly att göra.

Eftersom jag inte tidigare sett denna opera i verkligheten, endast lyssnat på skivor och sett den på dvd, gladde det mig att Folkoperan valt att satsa på den i höst. Katarina Thoma, en tysk regissör, har lagt sig vinn om att eliminera så mycket som möjligt av sötman och flyttat handlingen hundra år framåt, till nutid. Det förtar i det här fallet ingenting av originalet, kan kanske till och med öka känslan av relevans, vilket väl sådana mycket vanliga men långtifrån alltid övertygande regigrepp syftar till.

Sångarna (i lördags Clara Bystrand och Ulrik Björklund i huvudrollerna) och orkestern är överraskande bra. Puccini är verkligen inte lättsjungen, det krävs ordentlig kraft i stämbanden för att kunna lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestermusiken. En sak klarar dock ingen sopran eller tenor hur skickliga de än må vara, nämlígen att ta de starka höjdtonerna så artikulerat att texten går fram. Det går bra eller åtminstone hyggligt med baryton, bas och alt, vilket helt enkelt har med röstläget att göra. Detta faktum är ett generellt argument mot att sjunga på svenska, som ju Folkoperan alltid gör på samma sätt som kollegan ENO (English National Opera) i London alltid sjunger på engelska.

Eftersom det numera finns så goda tekniska möjligheter att översätta innehållet i elektroniska textremsor förstår jag inte varför man framhärdar med översättningar. Förr kunde man förstå det; en operaälskare kunde inte förväntas behärska alla språk som de stora operorna är skrivna på: tyska, italienska, franska, ryska, engelska och tjeckiska. Alltså översatte man, trots att man tvangs acceptera att kopplingen mellan språkmelodi och tonsättning gick förlorad. Men nu, varför? Man ökar inte tillgängligheten utan minskar den.

Uppsättningen på Folkoperan är väl värd att se, även om jag inte blev så starkt berörd som jag nog borde ha blivit. Delvis beror det på att jag har lite svårt med hur barnets (stumma) roll i handlingen gestaltas. Konstigt nog förstärker det inte triangeldramat utan snarare förminskar det något. Och framför allt - låt oss i fortsättningen höra opera på originalspråket även på Folkoperan! När det gäller att underlätta förståelsen finns det ingenting bättre än en textremsa, samtidigt som vi får höra hur originalets text och melodi låter tillsammans.