Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 22 september 2011

Madama Butterfly i nutid och på svenska


Giacomo Puccini (1858-1924) skrev tio operor och åtminstone sju av dem är fortfarande ofta spelade. Fem av de sju hör dessutom till de allra flitigast förekommande på världens operascener. Inget dåligt facit för en tonsättare som satsade nästan all sin tonsättarkraft på just operan.

Ett av hans mest älskade verk är "Madama Butterfly", en riktig snyftare om en ung geishas kärlek till en amerikansk marinlöjtnant, Pinkerton, som förälskar sig i henne under ett flottbesök i Nagasaki. Under överinseende av den amerikanske konsuln ingår de ett, som det visar sig, juridiskt ogiltigt äktenskap. Det får ödesdigra konsekvenser för Butterfly, som tagit mycket seriöst på förhållandet och som också dragit på sig släktens förkastelsedom. Pinkerton lämnar förstås sin geisha och återkommer till Japan först några år senare tillsammans med sin nya amerikanska hustru, och då för att hämta det barn som kom till vid det tidigare besöket.

Detta är visserligen inte min favoritopera av Puccini - "Tosca", "Boheme" och "Turandot" sätter jag högre på listan. Men visst innehåller även Madama Butterfly underbart vacker och kraftfull musik, med melodier som smeker örat och en orkestersats som mycket skickligt laborerar med orientalisk klangfärg och rytmik. En del finner Puccinis musik aningen för sentimental och det har säkert i första hand med Madama Butterfly att göra.

Eftersom jag inte tidigare sett denna opera i verkligheten, endast lyssnat på skivor och sett den på dvd, gladde det mig att Folkoperan valt att satsa på den i höst. Katarina Thoma, en tysk regissör, har lagt sig vinn om att eliminera så mycket som möjligt av sötman och flyttat handlingen hundra år framåt, till nutid. Det förtar i det här fallet ingenting av originalet, kan kanske till och med öka känslan av relevans, vilket väl sådana mycket vanliga men långtifrån alltid övertygande regigrepp syftar till.

Sångarna (i lördags Clara Bystrand och Ulrik Björklund i huvudrollerna) och orkestern är överraskande bra. Puccini är verkligen inte lättsjungen, det krävs ordentlig kraft i stämbanden för att kunna lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestermusiken. En sak klarar dock ingen sopran eller tenor hur skickliga de än må vara, nämlígen att ta de starka höjdtonerna så artikulerat att texten går fram. Det går bra eller åtminstone hyggligt med baryton, bas och alt, vilket helt enkelt har med röstläget att göra. Detta faktum är ett generellt argument mot att sjunga på svenska, som ju Folkoperan alltid gör på samma sätt som kollegan ENO (English National Opera) i London alltid sjunger på engelska.

Eftersom det numera finns så goda tekniska möjligheter att översätta innehållet i elektroniska textremsor förstår jag inte varför man framhärdar med översättningar. Förr kunde man förstå det; en operaälskare kunde inte förväntas behärska alla språk som de stora operorna är skrivna på: tyska, italienska, franska, ryska, engelska och tjeckiska. Alltså översatte man, trots att man tvangs acceptera att kopplingen mellan språkmelodi och tonsättning gick förlorad. Men nu, varför? Man ökar inte tillgängligheten utan minskar den.

Uppsättningen på Folkoperan är väl värd att se, även om jag inte blev så starkt berörd som jag nog borde ha blivit. Delvis beror det på att jag har lite svårt med hur barnets (stumma) roll i handlingen gestaltas. Konstigt nog förstärker det inte triangeldramat utan snarare förminskar det något. Och framför allt - låt oss i fortsättningen höra opera på originalspråket även på Folkoperan! När det gäller att underlätta förståelsen finns det ingenting bättre än en textremsa, samtidigt som vi får höra hur originalets text och melodi låter tillsammans.

7 kommentarer:

Klinkmann sa...

Ett äldre nummer av kulturtidskriften Horisont kunde kanske intressera dig. Temat är nämligen opera, redaktören för numret, musikkritikern Mats Liljeroos i Hufvudstadsbladet, är en riktig Puccini-konnässör. Ska söka upp numret snarast så kan jag meddela dig var du hittar de texterna.

Einar J sa...

Ja, tack, gärna! Jag ser att Horisont har en hemsida, men menar du att Horisont-artikeln finns på nätet? Annars kan jag ju gå till biblioteket och plocka fram numret.

Klinkmann sa...

Handlar om ett äldre nummer, 2-3 1994. Mats Liljeroos långa text (ca 25 sidor)” Den lille mannen med de stora känslorna ” börjar så här: "Detta är en kärleksförklaring till Giacomo Puccini. Det är en kärleksförklaring till en man, vars blotta existens berett mig åtskilligt av glädje och sorg och gjort min egen torftiga tillvaro så mycket mer uthärdlig.”
I numret ingår också flera andra högintressanta texter, bl a kompositören Jouni Kaipainens Opera och en smak av liv, Johan Tallgrens På resa med Orfeus och Gawain och Thomas Aminoffs En diskofils tankar (om bl a Caruso och Jussi Björling på skiva).
Om du inte hittar numret på bibliotek lånar jag nog gärna ut mitt ex, meddela mig i så fall.

Einar J sa...

Tack, Sven-Erik! Det där numret bör finnas på Stadsbiblioteket här i Uppsala, så jag ska be dem ta fram det.

Klinkmann sa...

Einar, fint! Lycka till med sökandet, tror att du kommer att gilla numret.

Einar J sa...

Stadsbilioteket hade inga svårigheter att ta fram numret, som jag dessutom fick låna hem.

Klinkmann sa...

Bra!