Tarkovskij på DVD

Antalet DVD-filmer i min hylla har ökat mycket under senare år, det mesta förvisso opera men inte bara det. Det är givetvis utomordentligt glädjande att man på samma sätt som med böcker kan samla på sig ett antal favoritfilmer som håller för upprepat umgänge.

För några månader sedan beställde jag Andrej Tarkovskijs "Den yttersta domen", eller "Andrej Rublev", som den också heter. Först i veckan tog jag mig tid att åter titta på det drygt tre timmar långa mästerverket - filmens nionde symfoni, som den också kallats. Skildringen av 1400-talets Ryssland och den store ikonmålarens liv innebar Tarkovskijs stora genombrott och bör nog kunna placeras rätt högt upp på listan över filmhistoriens främsta verk.

Jag hörde talas om den här filmen första gången under tidigt 70-tal. I en understreckare i Svenska Dagbladet beskrev Gunnel Vallqvist filmen och den succé den gjort i Paris. Jag läste och hoppades att den skulle hitta till Sverige, vilket den också gjorde efter något år. Jag såg den på dåvarande biografen Grand här i Uppsala. Vi var inte många i salongen, men jag minns att P O Enquist släntrade in och satte sig snett framför mig.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Få av mina stora filmupplevelser, om ens någon, når upp till vad jag upplevde den gången. Det var inte bara de rent hisnande kameraåkningarna och det imponerande uppbådet i de många masscenerna (som måste vara i särklass) utan också det ömsom naturlyriska och eftersinnande, ömsom brutalt omskakande innehållet som grep mig. Under den berömde ikonmålarens färd genom landet, på väg mot furstens hedrande uppdrag att smycka den stora katedralen, skildras fattigdom, hedniska riter, krigsöverfall och mänskliga relationer under starka påfrestningar. Det är scener i svartvitt som etsar sig fast som rörliga konstfoton i medvetandet. Hästarna, svarta och vita. Det porlande vattnet. Björkskogen. Regnet. De allvarliga ansiktena. En slags kulmen nås med episoden om gjutningen av den stora kyrkklockan och den unge pojkens genom generationer väl bevarade hemlighet kring utförandet av detta hantverk.

Men inte bara detta. I munkarnas relationer blir mänskliga brister och begär synliga, och samtalen om livet och konsten präglas av existentiell oro och radikala tvivel. Det märkliga var att en del av detta inre drama som jag satt och väntade på inte dök upp i den version jag nu såg. Andrej Rublevs uppgörelse med sig själv som andlig konstnär i de omvälvande omständigheter han står i minns jag som en kärnfråga i filmen. Och detta hade i stor utsträckning klippts bort!

När jag undersöker saken ser jag att det finns äldre versioner - originalversionen - som är 205 minuter lång, medan den version som nu finns tillgänglig på marknaden bara är 185 minuter. Tjugo minuter kortad, alltså - och uppenbarligen främst i de avsnitt som rör munkens tvivel på sig själv och sin uppgift. Synd och skam!

Det här är förmodligen inte alltför ovanligt, att utgivare tar sig friheter att editera versioner som innebär stympningar av originalet. Jag finner det upprörande och kommer i fortsättningen att vara observant på om det rör sig om originalet som helhet eller inte. Men vad göra om inte originalet finns att tillgå?

Bilden: Andrej Rublev: Treenigheten. Tretjakovgalleriet, Moskva.