I dagens DN skriver Madeleine Gustafsson en läsvärd artikel (tyvärr obefintlig på nätet och därför ej länkbar) om W G Sebald. Hon skriver som vanligt mycket tankeväckande, och lyckas ringa in en del av det egenartade hos ett av de absolut främsta författarskapen i samtiden, tyvärr hastigt och alltför tidigt avslutat 2001. Gustafsson menar att Sebald behandlar ärren i vår närhistoria (andra världskriget, Förintelsen) på ett sätt som endast vidrör det som existerar som ersättning och tomrum efter eviga förluster. Hon gör troligt att detta är den viktigaste drivkraften i hans författarskap, liksom upplevelsen av fiktionen som "det rum han drömt om, där all tid, och alla levande och döda, existerar samtidigt".- "Föresvävade honom kanske möjligheten att skapa en helt igenom fiktiv värld? Det hade jag gärna velat veta".
Ja, så är det nog, tänker jag och erinrar mig mina egna starka upplevelser av Sebalds verk. Då blir också resorna och strövtågen i olika landskap en del av umgänget med föregångarna, de levande döda. Essä, lyrik och reseberättelse i unik blandning gestaltar en existentiell belägenhet, en livskänsla som nog skulle kunna betecknas som modernt melankolisk.
Jag längtar redan till den första omläsningen av den första av hans böcker på svenska, den mästerliga Austerlitz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar