Stockholmsoperans föreställning av Richard Strauss´opera Elektra är en upplevelse som jag tillönskar alla operaälskare. Den ges tyvärr bara ytterligare en gång nu på lördag, så det gäller att ligga i efter de enstaka biljetter som fortfarande kanske kan uppbringas.Strauss musik är en märkvärdig blandning av smäktande ljuvlighet (Rosenkavaljeren; Vier letzte Lieder), maffiga tonkaskader (symfoniska dikter av typen Also sprach Zarathustra) men också tidig modernistisk komplikation (stora delar av Elektra). Personligen har jag inte i alla stycken varit så förtjust i Strauss musik. Men man kan inte komma ifrån att han står för några odödliga mästerverk, och att han alltid var en mästare på att behandla orkestern råder det inget tvivel om. Man har sällan eller aldrig tråkigt i hans sällskap - och definitivt inte i denna opera om hämndens fatalt förlösande verkan.
Och även i denna brutala opera, som givetvis kräver en brutal musik, bryter melodikern Strauss fram i lyriska partier av oanad skönhet som i denna inramning får desto starkare verkan. Så till exempel i mötet mellan Elektra och brodern Orestes, eller i partier med systern Chrysothemis - här sjungna av den imponerande Emma Vetter, en av stockholmsoperans mindre kända sångerskor som rimligen har en lysande karriär framför sig.
Även om detta är den första Elektra jag ser, och alltså inte har några jämförelser att komma med, vill jag påstå att paret Staffan Valdemar Holm/Bente Lykke Möller som regissör respektive scenograf och kostymör har åstadkommit en dramatiskt sett mycket effektfull föreställning. Den är så pass bra att man emotionellt inte kan värja sig mot att dras med i handlingen, vilket är det enkla och avgörande kriteriet för en riktigt bra operaföreställning. I det här fallet bör man också notera libretton, som skrevs av den store diktaren Hugo von Hofmansthal, med vilken Strauss samarbetade i ett flertal av sina operaverk.
Hovkapellet spelar dessutom utmärkt under den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi. Detta är ju en hysterisk historia där raseriet sällan tar paus och där följaktligen Elektras hämnd på modern (för moderns och hennes älskares mord på fadern) kräver god fysik och enorma röstresurser. Man förstår varför detta blev en av Birgit Nilssons paradroller. Jag hade stora förväntningar på Katarina Dalayman, men hon var för kvällen utbytt (sjuk?) så huvudrollen sjöngs av en bulgarisk sopran: Iordanka Derilova, som av uppgifter på nätet att döma är inne i en snabbt stigande karriär. Hon sjöng bra och hade också förmågan att agera på det sätt som inte minst är nödvändigt i slutscenens extatiskt triumferande vansinnesdans. På Youtube finns slutscenen med denna Derilova i en upptagning från en annan föreställning. Se och hör här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar