Fredag eftermiddag. De nödvändigaste av veckans plikter fullgjorda. Brygger mig the av en sort - Assam Mokalbari - som nyligen övertygat mig om att Indien inte bara har Darjeeling om man vill ha något extra. Och något lite extra vill man gärna ha en fredag eftermiddag.
Frans Schreker i cd-spelaren. Der Ferne Klang. Tillbakalutad vid läslampan bläddrar jag bland prosadikterna av en av mina svenska favoritpoeter: Marie Lundquist. Jag har under veckans bussresor läst hennes Monolog för en ensam kvinna (Bonniers, 2005) som alltför länge blivit liggande i traven oläst. Där inte bara tangerar utan övergår prosadikten i epiken, men berättelsen är tät och lyrisk och vidrör det ensamma uppsökandet i minnet av en mor som tog sitt eget enda liv.
Och jag bläddrar som sagt i tidigare prosadikter. Fastnar för en ekfras med titeln Röd turban:
Jag läste någonstans att en av de företeelser som män fann mest mystifierande med det motsatta könet var kvinnors till synes medfödda förmåga att konstfullt linda en stor frottéhanduk runt sitt våta hår, omedelbart efter uppstigandet ut badet. Hans kvinnlighet, kanske är det den jag känner igen mig i, den i vecken dolda och den uppenbara. Och lågan av den röda elden som kastar sig däremellan. Skärskådan kan man också kalla det, genom sex sekel. Det är han som betraktar mig. Inte tvärtom, som det borde vara på en plats som National Gallery. En krigarblick. Och ändå: dessa sluttande axlar, denna avsaknad av hår på ögonlocken. Redan svept stiger han fram ur mörkret. Det röda sidenet genomdränkt. En blomkalk är han, en brun stjälk under färgens prunkande överflöd och ansiktet blekt av frömjöl. En gång kommer lindorna att falla av honom, sakta och eftersinnande, som tulpanen släpper sina blad på duken, ett efter ett.
(Ur En enkel berättelse, Bonniers 2002)
Bilden: Jan van Eyck: Man i röd turban
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar