Insnöad

Storhelgerna är förbi och den vintriga vardagen vidtar. För min del har det varit en tid av i första hand läsning, eftersom jag vistats i det inre av Ångermanland i ymnigt snöfall och kyla ned till -23 grader. Mjölkvit himmel, vita drivor, snötyngda granar och här och var översnöade fordon.

Vitt, vitt, vitt. Det påminde mig om barndomens vintrar som såg ut som så. Jag lärde mig då en schablon för hur man tecknar vintermotiv med granar, med grenverk som på tyngande slokaxlar bar droppformade snödrivor .

Avkopplad, ej uppkopplad, ja, faktiskt även mobilt urkopplad, fanns det inte så mycket annat än böcker och korsord att ägna sig åt. Teve visserligen, men där bjöds inte mycket att minnas, frånsett vacker sång av Peter Mattei och Lisa Nilsson före nyårsaftonens tolvslag.

Jag läste en blandning av skönlitteratur, poesi och essäistik, ibland faktiskt alltsammans i en och samma bok. Peter Handbergs "Släpp ingen levande förbi" (tack för tipset, Thomas Nydahl!) var en lång, spännande och välskriven berättelse om det delade Berlin och de många mord på egna medborgare som DDR gjorde sig skyldigt till vid den "antifascistiska skyddsvallen", dvs muren. Handberg, delvis uppvuxen i Berlin, är en driven stilist som blandar självbiografi, resedagböcker med inlevelsefull beskrivning av många av de flyktförsök som efter murens fall och arkivens öppnande avslöjar dolda sanningar om en mängd unga människors livsöden, de vilkas enda önskan var att få lämna ett nationsfängelse. Synd bara att ett så stort förlag som Natur och Kultur inte kan kosta på sig en mera omsorgsfull korrekturläsning. Visserligen en petitess i sammanhanget, liksom även det journalistiska otyg som tydligen också en så driven skribent som Handberg drabbats av, nämligen utelämnandet av infinitivmärket att. Jag för min del kommer inte att upphöra att irritera mig och anmärka på detta.

Med i väskan hade jag också Albert Camus´Myten om Sisyfos, som ju är en samling filosofiska essäer av bästa sorten. Jag har läst dem förut, men det var länge sedan och jag hade glömt hur tät och vacker dessa texter om det absurdas konsekvenser är både till form och innehåll. Omöjliga att läsa utan en förstrykningspenna till hands. Obevekliga i sin strävan efter en klarhet som de själva ifrågasätter möjligheten av. Vi är dömda till en fruktlös längtan efter en meningsskapande enhet i tillvaron som den omöjligen kan tillhandahålla, en längtan efter en absolut kunskap som kan sluta klyftan som tillvaron öppnar för oss när vi blir medvetna om oss själva och vår kunskaps begränsning och tillfällighet, kort sagt när vi blir varse det absurda.

Nog är dessa tankar minst lika aktuella idag som på fyrtio- och femtiotalet, när fortfarande så många flyr in i fundamentalistiska trossatser av olika slag, det må vara religiösa eller vetenskapliga - eller värst av allt: den pretentiösa föreningen av bådadera. Kan man för övrigt tänka sig en mera elektrifierande upptakt än den inledande satsen i denna bok: "Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet". Eller en mera lysande avslutning: "Man måste tänka sig Sisyfos lycklig"?

Nej, självmordsbombarna har inget paradis att vänta. Andliga förförare har berövat dem det enda liv de äger. Revolten mot döden ger däremot livet dess värde: "Utsträckt över en hel livstid återställer den existensens storhet".

Ja, och så var det då poesin. Två tidigare nobelpristagare fortsätter att fascinera mig. Det var ju ett tag sedan en poet senast belönades, närmare bestämt 1996 och Wislawa Szymborska. Hennes senaste diktsamling - "Här" - kom i höstas på svenska i Anders Bodegårds översättning. Jag har läst dessa dikter flera gånger i höst och senast återigen nu i trettonhelgen. Ett tunt häfte med mycket hög specifik vikt. En förunderligt precis vardaglighet som skapar en existentiell svindelkänsla genom poetens sätt att behandla tid och minne. Påminner faktiskt en del om Werner Aspenströms poetiska universum.

Livet på jorden betalar du inte dyrt.
För drömmar, till exempel, inte ett vitten.
För illusioner först när de är förlorade.
Före innehav av kropp, endast med kroppen.

Sist också "Vattenpasset" av Seamus Heany (Natur och Kultur, 2002 - översatt av Ole Hessler), också han ofta upptagen av vardagsbilder och föremål, ofta hämtade djupt nere i barndomen. En del dikter hyllar kolleger och föregångare. En av dem har titeln "M."

När den döve fonetikern lät handen vila
på den kupol som den talandes hjässa utgör
kunde han särskilja olika diftonger och vokaler
utifrån vilket ben som vibrerade av ljudet.

En jordglob slutar snurra. Jag lägger handflatan
mot en kontur kall som permafrost
och tänker mig en axel brumma och det stadiga
fasta ljudet från Osip Mandelstams ryska.

Foto: EJ