I Potsdam en dryg halvtimmes resa utanför centrala Berlin ligger det vackra slottet Sanssouci ("utan bekymmer", eller kanske borde man hellre översätta det till "sorglösa"). Fredrik den store lät bygga det och var dess främste slottsherre. När G och jag steg av tåget i Potsdam vid lunchtid Kristi Himmelsfärdsdag började det regna. Väl framme vid slottet åskade det rejält och i kön till biljettdisken fick vi rusta oss så gott det gick med både regnskydd och tålamod. Insläppta skulle vi bli först om en och en halv timme, upplyste kvinnan vid kassan. Nåväl, eftersom man kunde stilla sin fysiska hunger på ett trevligt ställe alldeles i närheten så var ingen större fara skedd.
I Alte Nationalgalleri i Berlin finns den berömda tavla som föreställer Fredrik den store musicerande i kretsen av sina vänner i konsertsalen på Sanssouci (klicka på bilden för större detaljrikedom). Jag var mest spänd på att få se den salen. Den förvånade genom sin relativa litenhet. Spinetten (eller om det var en cembalo) stod i mitten av rummet, och ovanpå den låg kungens egen flöjt inglasad. Tavlan, som långt senare målades av Adolph Menzel (1815-1905), ger ju ingen exakt uppfattning om rummet eftersom det endast lyses upp av stearinljus i stakar och mäktiga ljuskronor. Det varma ljusdunklet är nätt och jämnt tillräckligt för att lysa upp notbladen för kungen och de ackompanjerande medmusikanterna. Man tycker sig kunna höra en skicklig amatörflöjtist som här får ett tillfälle att briljera med sina egna kompositioner.
Preussen under Fredrik den store var en stormakt som givetvis även ville hävda sig på kulturens område. Sanssouci skapades som ett kulturcentrum där upplysningsfilosofin skulle vara förhärskande. Vid den berömda aftontaffeln med god bespisning förväntades de närvarande delta i dialoger som liknats vid stilfulla florettfäktningar. Att denna anda sedan kunde materialiseras i Voltaires egen gästande person var bara följdriktigt och säkert en triumf för den franskorienterade kungen.
Efter slottsbesöket vandrade vi genom Potsdams stadkärna. En mycket trivsam miljö där en hel del av de kulturella lagren från gångna epoker fortfarande kan anas trots förstörelsen från andra världskriget och DDR-kommunistisk vanvård. En annan gång i ett bättre väder hoppas vi kunna återvända för att se Neues Palais och mycket annat som inte hanns med denna gång.
4 kommentarer:
Ah, var ni alltså i Preussens Versailles också! Dit åker jag minst en gång om året. Potsdam är numera ett omtyckt ställe och det finns en hel del Berlinare som flyttar dit. Det är lungt, grönt, vattenrikt - och inte så långt ifrån huvudstadens alla erbjudanden.
Vassilis Bolonassos spelade flöjtkungens musik för inte så länge sedan. (Och en cellokung hade vi för övrigt också - det var Friedrich Wilhelm II. :-)
Jaså, en cellokung ockå! Det visste jag inte.
Jag förstår om berlinarna dras till Potsdam. Det skulle jag kanske själv överväga om jag bodde i Berlin. Lite grann som att bo i Uppsala och ha tillgång till Stockholm, kanske. :-)
Visst, kanske det! :-)
Ja, cellokungen hade på sätt och vis något att göra med Luigi Boccherini, som komponerade stråkkvintetter med två cellon: en rejäl stämma för en "riktig" cellist - och en lite enklare stämma för kungen. Därför fick Boccherini en livslång pension av cellokungen. Inte dåligt, eller hur? ;-)
Smart deal!
Det gällde nog för fler än Boccherini att hitta mecenater och furstlig välvilja för att kunna överleva.
Skicka en kommentar