Stora småsaker i mästarhänder

Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

Gäster från Leipzig

Gewandhausorchester från Leipzig räknas till det absoluta toppskiktet av världens symfoniorkestrar. Den hör dessutom med sina 275 år till de äldsta, och firar det med en jubileumsturné som i fredags nådde Stockholms Konserthus. Chefdirigenten Andris Nelsons ledde truppen som fyllde hela podiet och även inkluderade den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger som solist.

Allra först spelades ett verk - "Mara" - av dirigentens lettiske landsman Andris Dzenitis, f. 1978. Ett verk typiskt för vår tid med stora krav på resurser och varierad ljudproduktion. Massivt stråkbrus i olika tonlägen bildar stommen blandad med en rikedom av klanger, svaga och starka, inte minst från intensivt arbetande slagverkare. Dramatik och magi är vad tonsättaren velat förmedla kring den mytologiska Moder Jord-gudinna som bär verkets namn. Nog fanns tillräckligt av magi för att jag skulle lyssna med intresse. Dzenitis -  ett tonsättarnamn man fortsättningsvis bör lägga på minnet.

Bernd Alois Zimmermanns (1918-1970) trumpetkonsert bygger på ett lån från den välkända spiritual som börjar med textraden "Nobody knows de trouble I see". Orkestern förvandlades nu till en jazzinfluerad sådan, med bland annat saxofoner och en elgitarr, vid framförandet av detta bitvis virtuosa stycke där trumpetens klangmöjligheter exponerades med hjälp av olika tekniker och sordinerande tillbehör. Orkestern kom i viss mörktonad gungning, utan att direkt svänga som i den amerikanska folkmusik den refererar till. Solistens elegiska lyrismer kretsade kring temats uppbrutna koral. Det hela kunde liknas vid en trumpetare i täten för en bitvis hackande procession, som sakta passerade och försvann i fjärran. 

Det finns inte precis någon uppsjö på trumpetkonserter, så den här som redan har mer än ett halvsekel på nacken har säkert goda möjligheter att stanna på repertoaren. Publiken klappade fram ett extranummer från Hardenberger, som hälsade till den store jazztrumpetaren Chet Baker med ett stilla och sordinerat framförande av "My Funny Valentine".

Efter paus följde sedan Gustav Mahlers första symfoni, ett förstlingsverk som redan uppvisar kännetecknen för hela hans tonkonst, den skiftesrika värld han ville att musiken skulle spegla. Den griper många och förvirrar andra; för en del mest bara collage, en blandning av disparata stilar och uttryck, för de flesta dock en starkt berörande musik, en färgstark mosaik av mycket intrikat natur.

Jag hör som bekant till dem som regelbundet återvänder till Mahler som till en vän jag oundgängligen behöver. I den här symfonin är det kanske tredje satsen som väcker mest av fascinerad undran, den som tidigare hade förtexten "En begravningsmarsch i Callots manér". Jacques Callot var en skicklig grafiker vars konst redan på 1600-talet blandade högt och lågt, realism och fantasteri, i ett manér som inspirerade många, bland annat 1800-talsromantikern E T A Hoffman.

Vad består då detta manér i, överförd till musik? Ja, Mahler drogs ju till det folkliga och naivistiska, ofta med tillbakablick i egen barndom. Han tar en känd barnvisa, en kanon som vi alla känner som "Broder Jakob", men gör den i moll och i avmätt marschtakt. Marschen går i det lantliga fria, kanske är det till och med skogens djur som passerar (se träsnittet av von Schwind här ovan), och minsann övergår den inte strax i en valsmelodi som ger den en lätt absurd karaktär av både karnevalisk vandringslåt och högtidligt begravningståg. En ljuv folkmelodi bryter sedan in. Det är inte olikt de snabba stämningsskiften som just kan prägla ett barns upplevelsevärld. Och som i ett nyskapande sammanhang kan återge den tvetydighet eller sammansatthet som la comédie humaine uppvisar.

Orkesterspelet var som väntat strålande. Den här musiken ger utrymme för det mesta av variation i både klang och dynamik, och när vi når sista satsens triumferande avslutning och den förstärkta sektionen av hornister reser sig upp för att få ut mesta möjliga kraft ur instrumenten, väntar en uppdämd våg av högljutt bifall från publiken ögonblicket efter att dirigenten med en häftig armrörelse slår av det bedårande maskineriet. Att dirigentkonst också är en form av gestisk teater är givetvis även Andris Nelson helt på det klara med.

Bilder (klicka och förstora!):

- Gewandhausorchester under ledning av Andris Nelsons i Konserthuset, Stockholm. Foto: EJ

- Moritz von Schwind:  Träsnitt. Jägarens begravningståg (Lån från nätet). Sägs vara en av inspirationskällorna till tredje satsen i Mahlers Symfoni, nr 1.

Den sömnlöse greven, unge herr Goldberg och Johann Sebastian Bach

Det lär en gång ha börjat med en greve Hermann Karl von Keyserlings stora sömnbesvär. Hans ständige följeslagare, den unge begåvade musikern Goldberg, brukade lindra hans nattliga oro med klaverspel. Under en av sina resor till Leipzig kom greven på den lysande idén att Johann Sebastian Bach borde ge den unge mannen lektioner och helst även komponera några stycken som kunde liva upp timmarna av sömnlöshet.  

Bach komponerade då "Aria mit 30 Veränderungen", det verk som också går under namnet "Goldbergvariationerna". Som tack erhöll han en förgylld pokal med inte mindre än 100 lusidorer. Inte bara greven utan en tacksam eftervärld erhöll sålunda ett ovärderligt stycke musik. 

Sanningshalten i denna historia må vara diskutabel; den är i alla fall avväpnande i förhållande till den leverans det är fråga om. En sofistikerad musik så fjärran från ett simpelt medel för distraktion man kan komma, kan tyckas. Å andra sidan: vill man verkligen förjaga sin oro bör man kanske rikta sig mot det som omväxlande beskriver lekfullhet, själfullhet och hänförande briljans.

När Sir Andras Schiff slog sig ner på pallen framför flygeln i UKK i lördags var det knäpptyst i salen i andäktig väntan på den allom bekanta arians första stilla toner, melodin som till en början liksom lätt snubblande tar sig fram till en småningom stadig vandring. Efter trettio händelser på detta tema, tjugosju i G-dur och endast tre i g-moll, upprepas arian på nytt som för att sluta en cirkels oändligt rika innehåll.

Det finns visserligen annat av Bach som vittnar om hans geni och ofattbara kreativitet, men det här verket utgör sannerligen bevis nog. Jag var helt säkert inte ensam om att på nytt känna mig helt genomströmmad av denna musik, av det flöde som Schiff så obesvärat lät förmedla, ibland med kraft och orkestrala klanger, ibland med lätt och luftig elegans. När man så där i levande livet blir åsyna vittne till den som spelar ett så krävande verk, helt utantill och med den andliga energin fysiskt koncentrerad ut i händer och samtliga fingertoppar, kan man inte låta bli att tänka på interpreten som själv ett förunderligt instrument. Vem spelar honom? för att parafrasera en diktrad av Bertil Malmberg.

Även unge herr Goldberg måste ha fått en spelläxa för livet, tänker jag. 

Varifrån kommer musiken? frågade Ingmar Bergman vid ett tillfälle i ett radioprogram mot slutet av sitt liv. Frågan får väl aldrig något nöjaktigt svar, men tänk ändå om man hade kunnat ställa den direkt till fader Bach. Vad skulle han ha svarat?

Det är svårt att plocka ut några favoriter, men när den tjugofemte variationen, ett stycke i moll, inleder de avslutande fem innebär det inte bara logiskt och väntat en kulmen. Här finns den fria och ensliga vandringen, inte utan sorgsenhet, nära tystnaden och intill bråddjup, men i en skönhet som försonar allt. Den avlöses av några virtuosa stycken som i forsande tempi hävdar det ohejdbara livet. Innan slutligen den stilla och eftertänksamma arian på nytt intonerar.

Det var en konsert att minnas, och det bör nämnas att den före paus även bjöd på två andra verk av Bach: Italiensk konsert i F-dur och Fransk Ouverture. Främst gäller min tacksamhet till Andras Schiff att han på nytt riktat min uppmärksamhet på Goldbergvariationerna, som första gången drabbade mig genom den legendariske Glenn Goulds inspelningar av verket.

Bilden: Sir András Schiff. Foto: EJ

Oktober blir en händelserik månad

Hösten är här på allvar, ena dagen kulen och andra strålande klar. Trädkronorna skiftar färg, blåsten rister dem och fallande löv börjar bilda små frasande drivor i rännstenen. Jag går med hunden och påminns dagligen om vad som förestår. Håller mig kvar i stunderna av guldglansljus så länge de varar.

Oktober lovar att bli ganska händelserik sett ur ett högst personligt perspektiv, det vill säga en arbetsbefriad äldre herres kalender med dess förhållandevis glesa noteringar. Utredning och diagnostik av någon eller några av åldrandets ofrånkomliga krämpor väntar, detta efter ett helt liv av obruten hälsa. En påtaglig känsla av levnadshöst som tillsats, något annat vore onaturligt. Livet snävar in, begränsningarna gör sig gällande. Det jag sörjer är främst min bristande finmotorik som inte längre gör pianospel till en njutbar aktivitet. 

Förutom en just påbörjad, mycket upplyftande läsning av Sara Bakewells med rätta hyllade "Existentialisterna" väntar några ljuspunkter i form av konserter som jag har höga förväntningar på. 

Gewandhausorkesterns besök i Konserthuset den 12/10, förstås. Där framförs ett par okända moderna stycken och så Mahler, det moderna varats musikaliska uttolkare framför andra. Musiken har ju sedan barndomen varit mitt främsta livselixir och gudskelov är min hörsel ännu välbevarad.

Dessutom pianospel av inte mindre än tre stora pianister på platser inom räckhåll. Andras Schiff spelar Bachs Goldbergvariationer i Uppsala Konserthus nu på lördag. Vem vill missa den kanske störste nu levande Bachinterpreten på piano i detta makalösa verk? Dagen efter gästar Elisabeth Leonskaja Stockholms konserthus med Mozart, Schumann och Schubert på programmet. Och sist men inte minst återkommer Grigory Sokolov söndagen den 28/10 med bland annat Beethoven - en tidig pianosonat, nr 3, och Elva bagateller - och Schuberts Impromptun, op.142. Jag bjuder mig själv på två av tre, vilket betyder att Leonskajas konsert tyvärr måste utgå.

Höstresan går än en gång till Italien. Jag ser fram emot några sköna dagar vid Comosjöns östra kustremsa. Varenna ser ut att ligga vackert till och kunna erbjuda en vilsam avkoppling med allt av det italienska livstillskott som jag sedan mer än fyra decennier är starkt beroende av.

Må sedan de flesta oförutsedda händelserna, inklusive vädret vid Comosjön, bli positiva överraskningar. Det gäller att ladda inför novembermörkret.

Foto: EJ

Peter Matteis Vinterresa

Foto: Håkan Flank

Franz Schuberts sångcykel "Winterreise" är alla romanssångares ofrånkomliga utmaning. Att Peter Mattei - en av de allra främsta barytonsångarna det här landet frambringat och just nu med få medtävlare på världsscenen - förr eller senare skulle ta sig an verket var väntat. Nu har det skett, och han reser runt på en höstturné i detta vintriga ämne, en resa med en anhalt i Uppsala Konserthus igår kväll. Naturligtvis var jag på plats, ty jag älskar och högaktar både Schuberts musik och Matteis sångkonst.

Matteis bredd är enastående. Han sjunger all slags opera, från Mozart, Berlioz och Tjajkovskij till Verdi och Wagner, och äger samtidigt den röstens egaliserade böjlighet parad med dynamisk finess som krävs för övertygande romanssång. Han har inte bara ovanliga röstresurser; han vet hur han ska använda dem också.

Resan tillsammans med Schuberts (och poeten Wilhelm Müllers) ensamme vandrare i månskensmörker och is börjar med "Gute Nacht", vars första rader också bokstavligen slår an tonen: "Som främling har jag kommit, som främling skall jag gå (i Bo Setterlinds svenska översättning). Sedan följer ytterligare tjugotre sånger av melankolisk övergivenhet, endast avbruten (och förstärkt) av enstaka inre bilder av vårlig lindblom och den älskades blick. I övrigt sker den tunga vandringen i spårlös snö till ackompanjemang av kråkor, korpar och hundskall, där vandrarens tårar ömsom fryser till is och ömsom, i from förhoppning, förenas med smältvatten och vårlig bäck och flod.

Mot slutet anländer vandraren till ett värdshus, fast ett som inte är mer eller annat än en kyrkogård. Uppgiven kan han bara konstatera att livets solar slocknat, en efter en. I den berömda slutsången möter han "Der Leiermann" - positivhalaren, som barfota på isen och med stela fingrar oavbrutet vevar sitt positiv. Och när vandraren till sist erbjuder sina sånger till denna ömkliga gestalt behöver vi inte tvivla på att det är till döden själv han vänder sig. Sången och musiken slocknar sakta till orden som i Setterlinds tolkning lyder:

Underlige gubbe!
Skall jag veven dra?
Vill du till din låda
mina visor ha? 

När Schubert några månader före sin bortgång sammankallar vännerna till en musikalisk salong hos vännen Schober var det i förvissningen om att han åstadkommit något extraordinärt, något till innehållet visserligen dystert och "hemskt", men likväl stort, som han ville att de skulle lyssna till. Han sjöng och spelade igenom verket under vad som omvittnades som stor rörelse. Reaktionerna lär ha blivit blandade, även om enstaka sånger, som "Der Lindenbaum", omedelbart vann anklang. Musikhistorikerna har sedan med tidsöverblickens rätt utsett detta verk till magnum opus i romansgenren. 

För fullsatt salong, vilket innebär mer än 1100 personer och långt ifrån det intima rum som kammarmusik som denna skapades för, lyckades Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson  överbrygga avståndet mellan scenen och balkongens fond där jag hade min plats. Man kan ha sina favoriter bland sångerna, men cykeln som helhet är så rik att det alltid finns möjligheter att upptäcka något nytt, i synnerhet när framförandet som i detta fall är på högsta nivå. Den här gången noterade jag särskilt "Irrlicht", som exemplifierade Mattei & Nilssons gemensamma tillvaratagande av de dramatiska accenter som musiken erbjuder. Jag påmindes faktiskt om den store Fischer-Dieskaus likaledes dramatiska inlevelse i denna musik i hans många mer eller mindre oumbärliga inspelningar.

Jag vill till sist inte underlåta att nämna pianistens stora roll i detta Schuberts mästerverk. Pianot inte bara ackompanjerar utan lägger till och färglägger hela denna av nostalgisk förstämning och bruten livskraft präglade vintervandring. Lars David Nilsson skötte uppgiften med all tillbörlig excellens. 

PS: Jag har tidigare skrivit om "Winterreise" här.

Bilden: Målning av Caspar David Friedrich.

Jane Eyre

Jag läser mera sällan best sellers, för att det finns så mycket annat värdefullt som måste få gå före, olästa klassiker till exempel. I sommar har jag med stort nöje ändå läst en succéroman, låt vara från 1847 och - just det - sedan länge en klassiker. 

"Jane Eyre" blev omedelbart en framgång när den först utkom under manlig pseudonym. Täcknamnet dolde en ung kultiverad prästdotter på den engelska landsbygden: Charlotte Brontë, en av tre sedermera berömda systrar som alla skulle komma att ta plats i litteraturhistorien.  

Det är 525 sidor fängslande läsning, njutbar inte minst för att texten så briljant överförts till svenska av Gun-Britt Sundström (Bonniers, 1999). 

Historien om den föräldralösa flickan Janes liv och uppväxt, återgiven av henne själv, vänder sig direkt till läsaren med sitt gripande innehåll, ett stoff där barnmisshandel, kristlig moral på gott och ont, viktorianskt kärleksliv och en smula gotisk skräck utgör huvudingredienserna. Det vill säga: inte precis det jag vanligtvis brukar kasta mig över.

"Jane Eyre" är en utvecklingsroman präglad av sin egen tid och miljö, vilken den samtidigt överskrider genom sin förhållandevis moderna framställning av ett barns motståndskraft och en ung kvinnas självhävdelse och inre resning. Det är inte genom sin skönhet (Jane beskrivs som oskön, ja till och med ful) som hon hävdar sig, utan av egen kraft och rättrådighet, genom modet att säga ifrån, gå sin egen väg.  

En kärleksroman är det givetvis också, där dramatiken kring den pyrande, länge återhållna kärleken mellan Jane och den mycket äldre Mr Rochester på godset Thornfield Hall håller läsaren på halster. En vigsel förbereds, som dock nesligen i sista stund ställs in. Är kärlekssagan därmed slut? Kommer de någonsin att återses?  

Det är en skickligt byggd berättelse, vars realism bejakar både traditionell romantik och fantastik i form av kusligheter (typ galna kvinnan på vinden) och otroliga sammanträffanden (plötsligt uppdagade släktskapsband) som löser upp prekära situationer. 

Personerna levandegörs med psykologisk skärpa, och man kan som läsare inte annat än dras med i de förvecklingar som drabbar Jane. Ta till exempel Mr Rivers, den unge prästen som friar till henne och som, när inte vädjanden till pliktkänsla och gudfruktighet förslår, med öppet maktspråk försöker övertala henne att följa honom som missionär till Indien. Det blir en studie i kombinationen förstockad manlighet och fanatisk religiositet vars följder man som läsare håller tummarna för att Jane måtte klara sig undan. När hon slutligen tvingar honom inse att hon inte är den som gifter sig utan kärlek, men likväl ödmjukt kan tänka sig att följa med som hushållerska, stupar det - gudskelov - på att den bigotte prästen anser det uteslutet av moraliska skäl.

Den del jag uppskattade allra mest var den där Jane, i chock och förtvivlan efter den avbrutna vigseln, hals över huvud flyr fältet i en diligens som för henne så långt hennes magra besparingar räcker. Ensam, hungrig och illa klädd för det kulna höstvädret irrar hon under ett par dygn omkring i ett nästintill öde hedlandskap, nära att duka under. I sista stund, genomvåt och utmattad, räddas hon av den nyss nämnde prästen och dennes systrar. 

Berättelsen når här en av flera höjdpunkter. Även som skildrare av landskap, väder och vind visade miss Brontë onekligen en talang utöver det vanliga. Och i och med slutet, när Jane driven av begäret att få veta Mr Rochesters öde återvänder till godset där hon en gång tjänade som guvernant, får historien den kulmen den förtjänar. Tragik och smärre underverk blandas i en sorts lyckligt slut. 

Nej, någon modern bästsäljare blir den väl knappast, även om "Jane Eyre" fortfarande har de bestående kvaliteter som gång på gång lockat och fortfarande lockar filmregissörer och skaror av biobesökare med romantisk kostymfilm som specialitet. Visst kan jag tänka mig att se någon av filmatiseringarna också. Fast, tänker jag samtidigt, när Charlotte Brontë ger röst åt Jane Eyres okonstlade berättande förmedlas något särskilt som gör mig till min egen bästa filmskapare. Jag har ju redan för mitt inre öga sett den arma Janes utsatthet, såväl i fosterhemmet som där ute i det vindpinade hedlandskapet.

Ja tänk att jag gillade den här romanen, mer än jag från början trodde.

Bilden: Målning av systrarna Brontë, med Charlotte till höger.

De bästa cellokonserterna

Många med mig har ett särskilt gott förhållande till cellon, det musikinstrument som brukar nämnas som det sensuellaste och mest likt den mänskliga rösten. Det finns gott om oumbärlig kammarmusik för cello, men vad gäller konserter är det märkligt nog inte lika välförsett som för violinen eller pianot. Några få är dock mycket kända och flitigt förekommande i konserthusen, så jag tänkte att jag ganska enkelt borde kunna få ihop en tiobästa-lista även här. Det som ger känslan av relativ brist är väl helt enkelt att varken J S Bach, Mozart, Beethoven eller Brahms (med flera andra av de största tonsättarna) komponerade någon cellokonsert.

När jag undersökte saken närmare blev jag emellertid varse att det finns ett mycket större antal verk för cello och orkester än jag trodde, inte minst då från 1900-talet. Till detta faktum bidrog framför allt den store cellisten Mstislav Rostropovitj (1927-2007; avbildad ovan), som tillägnades och själv beställde flera verk av samtida kompositörer. 

Jag vill för närvarande i första hand framhålla följande verk, dock utan inbördes rangordning (och varje tonsättare representerad med endast ett verk).

C.P.E. Bach: Cellokonsert i A-dur, Wq. 172. Den störste av faderns söner briljerar i en typ av konsert där alltså Johann Sebastian själv saknas. Frejdig fart från start med läckert samspel mellan solist och orkester. Den långsamma satsen - Largo con sordini - är en gråtmild klagosång som ljuder mot mörka stråkklanger och sprött cembaloklink, och där solisten mot slutet under några takter ensam får uttrycka sin belägenhet. I sista satsen återkommer så det goda humöret, om möjligt ännu mer sprudlande än i första. För de starka och fint hanterade kontrasterna väljer jag denna bland de tre befintliga.

Joseph Haydn: Cellokonsert nr 1 i C-dur, Hob VIIIb:1. Den kreativa lyckans wienklassiska mästare låter oss omedelbart gnola med i första satsens välbekanta, elegant krumbuktande tema. C-dur - och kanske påminns man om Tranströmers bevingade ord i "C-dur", om att komma ner på gatan efter kärleksmötet och finna att "alla log bakom uppfällda kragar". Den vilsamma andra satsen spinner en mjuk bädd av toner ur vilken cellons melodi stiger som ljuset en klar morgon. Och till sist åter sprittande liv med smittande välbehag. En Haydn i mycket god form.

Robert Schumann: Cellokonsert i a-moll, op. 129. Bara tre stilla ackord från orkestern innan cellon presenterar sig med kvintilerande och oförutsägbara tonslingor. I adagiot sjunker tempot ytterligare i den meditativa tankfullhet som kännetecknar denna konsert ända fram till den livligare sista satsen. Att den fått en allt starkare ställning på repertoaren förvånar mig inte, trots att den i enlighet med tonsättarens ambition inte offrar åt virtuoserna utan ville prova något annat.

Camille Saint-Saëns: Cellokonsert nr 1, i a-moll, op. 33. Konsten att rivstarta en fest och försöka  hålla uppe geisten hela vägen till slut, (vilket väl aldrig lyckas någon fullt ut). Glansfull underhållning är det i alla fall, och cellon sjunger förföriskt nästan hel tiden. Mellansatsen lugnar ned det hela genom att bjuda upp till en graciöst trippande menuett, som sedan övergår i slutdelens rörliga och lite mer högtidliga stämning. Jodå, här finns en hel del, mycket skickligt lagade delikatesser.

Antonin Dvořák: Cellokonsert i h-moll, op. 104. Ack ja, jag minns första gången jag hörde denna cellokonserternas cellokonsert live. Det var bästa tänkbara plats: på balkongen i Rudolfinum i Prag en gång i svunnet 70-tal. Med all säkerhet var det tjeckiska filharmonin jag lyssnade till, men vem solisten var har jag glömt. Utan tvekan musik med vilken man lätt värvar nya lyssnare till den klassiska musiken. Sångbara teman och en ömsom bitterljuv, ömsom upprörd sentimentalitet som aldrig sockrar för mycket utan hellre blommar ut i energiska och virtuosa variationer. Första satsens andra tema (först introducerat av ett horn), liksom mellansatsens intensiva lyrik, är helt betagande. Men det är inte bara det att Dvořák visar mästerskap i vackra melodier; han lyckas också göra så mycket av dem, både solistiskt och orkestralt.

Edward Elgar: Cellokonsert i e-moll, op. 85. Jämte Dvořáks förmodligen den mest kända och älskade cellokonserten. Och visst bjuder den på snabbt vidhäftande melodier och goda möjligheter för solisten att excellera i all den sensualism cellon är mäktig. Denna musik med dess växlingar mellan mjuk inbromsning och mäktig frambrusande stegringar kommer alltid att höra till cellorepertoarens klassiker. Den långsamma satsens nostalgiska tema (som svagt, liksom från ett disigt förflutet, också dyker upp i slutet av sista satsen) glömmer ingen vars öra en gång nåtts av det.

Sergej Prokofiev: Sinfonia Concertante, op. 125. Det här är en tidigare cellokonsert som av tonsättaren reviderades och tillägnades Rostropovitj. Det lär vara ett av cellorepertoarens mest svårspelade, vilket kan anas exempelvis i andra satsens inledning och avslutning. För den som i likhet med mig generellt är svag för Prokofievs musik är det ett oumbärligt symfoniskt verk som både attraherar och utmanar. Bryskt ibland, men oftast bara svidande vackert. Det är nog den cellokonsert jag allra helst vill ha med mig till den öde ön. Kort motivering: För dess outtömliga rikedom.

Dimitri Sjostakovitj: Cellokonsert, nr 1 i Ess-dur, op. 107. Av Sjostakovitjs båda konserter väljer jag den första, som för övrigt är inspirerad av Prokofievs nyss nämnda mästerverk. Även detta är otvivelaktig ett sådant. Trots kärvheten i första satsens envetet upprepade huvudtema tillhör det tonsättarens mer lyssnarvänliga verk. De båda följande satsernas vilset djuplodande cello klingar både dovt och skarpt mot en orkesterfond av sköra dissonanser. Solokadensen i tredje satsen är bländande virtuos, liksom den korta sista satsen med det återupptagna temat från första. Väljer man i stället konsert nr 2 i g-moll får man en annan konsert, en som kunde ses som extrem motpol till Haydns. Ett ödsligare mörker än i den får man leta efter.

William Walton: Cellokonsert. Walton är inte alldeles enkel att få grepp om. Hans musik ter sig inte sällan kaleidoskopisk, pendlar mellan ytterligheter där lyrisk melankoli snabbt kan övergå i rytmiskt bråkiga partier eller låta som vilken melodiös modern musik som helst. Sista satsen i den här konserten - Tema  med improvisationer - visar prov på det bästa hos denne underskattade kompositör. Cellostämman i all ära, men här drar också orkestersatsen till sig uppmärksamhet, skimrande, klangfull och mycket mer än bara ackompanjemang till solisten. Två av sista satsens fyra variationer är faktiskt enbart orkestermusik, övriga två för enbart solisten.

Henri Dutilleux: Konsert för cello och orkester. "Tout un monde lointain". Titeln avslöjar en litterär inspiration, vilket också innebär att var och en av de fem satserna kopplats till citat från Charles Baudelaires diktverk "Det ondas blommor". Här har vi hamnat i otvetydig modernism (från 1970),i  en oavbrutet fängslande musik som klangligt vet att utnyttja både cellon och orkestern maximalt. Spöklika tystnader växlar med upptornande muller och lugnt svällande dyningar. Särskilt i den fjärde satsen - "Miroirs" - rör sig cellon från lägsta djupen till ytterst svaga toner i högsta registret i en lika färgrik som eteriskt stillastående orkestersats. I sanning en fascinerande musik från en "helt avlägsen värld" av uppenbar skönhet. Som så många andra moderna cellokonserter är den tillägnad Mstislav Rostropovitj.


Så ser det ut, mitt val av tio av de allra bästa, men naturligtvis finns det många fler värda att lyssna till. Av Vivaldi, Boccherini, Lalo, Vanhal, Barber, Honegger, Hindemith, Atterberg, Lutoslawski, Schnittke, med flera. Slutligen bjuder jag gärna på en bonus, som då får bli en nutida konsert jag upptäckte i samband med lyssningarna inför denna översikt:

Einojuhani Rautavaara: Cellokonsert nr 2:"Towards the Horizon". Ett av denne finske tonsättares sena verk, komponerat 2008-9 (han dog 2016, 88 år gammal). Verket är tillägnat den norske cellisten Truls Mørk och hör till den moderna musik som med färgstarka dissonanser hänger sig år harmoniska växlingar utan påtaglig rytmisk puls. Feta klangblock och skira slöjor breder ut sig under en obruten, trevande solostämma (återigen i det extremt höga registret) som i synnerhet i de sista satserna andas mystik och skönhetslängtan. Jag håller det inte för osannolikt att den här musiken visar sig hållbar också på längre sikt.

Bilden: Mstislav Rostropovitj. Oljemålning av Gabriel Glikman

Höstsång

I samband med att jag de senaste veckorna flitigt lyssnat till Henri Dutilleux´(1916-2013) märkliga, mycket vackra cellokonsert - Tout un monde lointain - blev jag på nytt tvungen att plocka ner Charles Baudelaire från poesihyllan. Musiken har nämligen några dikter ur "De ondas blommor" som inspirationskälla.

Bland alla dessa starka och tillgängliga dikter i Ingvar Björkesons goda tolkningar finns en med titeln Höstsång I-II, som jag särskilt fastnade för. Närmare bestämt II, som lyder som följer:

Din iris dunkla glans av grönt håller jag av
men bittert är mig allt idag, och varken härden,
vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen
går upp för mig mot sol över ett ljusdränkt hav.

Älska mig ändå ömt! Ge mig en moders tröst,
fast jag är elak nu, och otacksam och dyster;
brinn med en flyktig eld, o älskarinna, syster, 
såsom en solnedgång eller en praktfull höst!

Kort blir ditt uppdrag! Glupsk och girig väntar döden.
Låt mig med pannan stödd mot dina knän betrakta
den milda höstens guld, se hur den slocknar sakta
medan jag sörjer än den vita sommarglöden.

Så enkelt och oförblommerat kan det alltså sägas.

Ur Charles Baudelaire: "De ondas blommor". Tolkningar av Ingvar Björkeson (Norstedts, 1986).

Bilder:
- C Baudelaire (från Wikipedia)
- Skagen. Foto: EJ.

Schumann och Bruckner - de en gång oförstådda

Ett stort och fint program, det som gavs i Berwaldhallen i förra veckan: Robert Schumanns enda violinkonsert, hans sista orkesterverk, och sedan Anton Bruckners väldiga femte symfoni, sjuttiofem minuter av symfoniskt egensinne. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under ledning av Daniel Harding och med Veronika Eberle som solist. 

Dessa båda verk blev aldrig uppförda under tonsättarnas egen livstid. Schumann fick mot slutet av sitt aktiva liv en beställning av Joseph Joachim, den tidens stjärnviolinist. Men leveransen vann inget gillande, varken hos beställaren eller hans närmaste - hustrun Clara och vännen Johannes (Brahms) - utan stoppades undan bedömd som ospelbar. Först 1937 uruppfördes den i Berlin, och på senare tid har den fått sitt rättmätiga erkännande, om än inte heller i nutid av recensenter överlag (se t ex recensionen i DN).

Till saken hör att Robert psykiska hälsa kraftigt hade försämrats så att han återstoden av sitt liv var dömd att tyna bort på ett hospital. Han var med andra ord inte i stånd att själv försvara sitt verk och försöka få det publicerat. 

Inte för att man behöver tänka på just detta när man lyssnar till musiken, men första och sista satsens hamrande pukslag inger onekligen en känsla av uppfordran, som om någonting ville bli sagt med eftertryck medan tid är. Kanske är det en sorts ödessymfoni, som dock i sista satsens envetet stampande danstema snarare drar åt det burleska, allt medan violinstämman svirrar runt i det övre registret som flimrande irrbloss. Och mellansatsens vaggvisa med dess ömsinta lyrismer, ibland i form av knappt hörbara pianissimon från Eberles dyrbara instrument (en Dragonetti Stradivarius från 1700), fick mig att hänförd sluta ögonen. Nej, jag förstår inte dem som förringar denna violinkonsert, men så tillhör jag också skaran av Schumanns eviga beundrare.

Med Bruckners femma förhåller det sig också så att den i likhet med hans övriga tidiga symfonier inte rönte den framgång som senare tillkommit både dem och tonsättaren själv. De bedömdes som egenartat komplicerade och ospelbara och hamnade dessutom i den polariserade debatten mellan de läger som hyllade endera Wagner eller Brahms. Flera av hans övriga symfonier blev föremål för mer eller mindre påtvingade bearbetningar, medan femman i det avseendet utgör ett undantag med sitt ograverade skick. 

Symfonin, som i efterhand betraktats som intellektuell och "heroisk", har även fått andra beteckningar: "tragisk", "pizzicato" och "fantastisk" - det sistnämnda Bruckners eget ordval. Frågan är om inte just den karakteristiken är den bästa. Det vill säga fantastisk inte bara i betydelsen storslagen (musik som magnifikt katedralbygge) utan också i betydelsen högstämd fantastik av ett slag som varken utesluter heroisk troskamp eller en smått spöklik atmosfär (musik som katolsk/gotisk roman?).

Det är i allt fråga om typisk Brucknermusik med teman och fragmentariska brottstycken som kommer och går, som stegras och bryts, med ideliga omtagningar som samlas upp i slutlig kontrapunktisk sammanvävning. Det finns knappast någon annan symfoniker i musikhistorien som man efter endast några slumpvis valda takter lika lätt kan identifiera. På sätt och vis äger det sin riktighet att Bruckner skrev på samma symfoni nio gånger om (ja, tio, om vi räknar nr noll också). Givetvis med den fantastiska idérikedom och brassharmoniska variation som även kännetecknar femman. 

Själv återkommer jag oftast till de fyra sista symfonierna. Därför blev konserten en välkommen påminnelse om att också de andra, och inte minst femman, äger de omistliga kvaliteter jag alltid beundrat och gripits av hos denne tonsättare. Som lyckligtvis framhärdade i sitt egensinne. Och vann.

Den stora inhägnaden

Caspar David Friedrichs konst upphör aldrig att fascinera. Jag återvänder ständigt till den, och inte sällan blir det som att hälsa på gamla bekanta, de där som aldrig åldras utan snarare speglar både känt och okänt hos mig själv.

Eftersom tavlorna är många och stämningsläget i dem ganska likartad är det inte alltid man observerar det som plötsligt framstår som styrkan i det man redan förut slagits av.

Till Friedrichs senare produktion hör "Das grosse Gehege" (1832), en målning i medelstort format (73,5 x 102,5 cm) som visar ett parti av ett flodlandskap vid lågvatten i solnedgång. Solnedgångar med himlar i guldgult och rosa borde varje konstnär med självaktning närma sig med stor försiktighet. Friedrich kommer trots sin djärva kolorit alltid undan med respekten i behåll, förutsatt man erkänner romantikens och det symbolmättade landskapsmåleriets berättigande.

När jag för ett par år sedan betraktade denna målning i Dresden, där den hänger i Galerie Neue Gemälde, var jag imponerad och berörd men inte mer än jag brukar bli av hans landskap i skymningsljus. Men, som sagt, vissa av hans bilder återkommer med förnyad kraft. Nu är jag övertygad om att denna målning måste räknas till hans allra yppersta.

Vidvinkeln (ungefär som genom en modern fisheye lens) gör att man dras in i landskapet, så att man som betraktare nästan får känslan av att åtminstone till hälften omges av det. Och det är den delvis torrlagda flodbäddens speglingar av himlen som gör bilden märkvärdig, som gör att man stannar upp och försjunker i de fläckbildningar som komparerar himlens moln och jordens vatten. Och så förstås den mörka, uppbrutna muren av lövträd som i kontrast till den ännu ljusblå himlen fördunklar bildens förgrund i utsökt jordfärgskala.

Flodbädden närmast betraktaren välver sig svagt som randen av en en väldig glob. Samtidigt som den kan inge illusionen av en kartbild är den tryggt förankrad i det slamfyllt eller sandigt jordiska, inte minst genom den strandade segelbåt som man först så småningom får syn på. Titeln anses peka mot en konkret plats i anslutning till floden Elbe i omedelbar närhet av Dresden. Mer än en inhägnad (ty: Gehege) ger dock bilden intryck av öppet landskap under vidsträckt himmel.

Så vad är det då som griper mig i den här bilden? Finns det en enkel symbolik att hämta, någonting som Friedrich ville ha sagt utöver att än en gång påpeka världens överväldigande skönhet en vindstilla afton innan mörkret faller.

Vet ej - och jag har en känsla av att jag redan sagt mer än som behöver sägas.

Obs! Klicka på bilden för förstoring.

Musik i höst

Det ser ut att än en gång bli en fin höst för älskare av klassisk musik. Efter en genomsökning av programmen har jag plockat fram några av russinen ur den som helhet mycket frestande kakan. 

Berwaldhallen: 
- Harding och SRSO med Veronika Eberle som solist ger Schumanns violinkonsert och Bruckners femma (8/9). 
- Harding, SRSO och Radiokören uppför det vackraste requiem som finns - Brahms "Ein deutsches Requiem" - med Mathias Goerne och Sophie Karthäuser som solister (20/10).
- Harding och SRSO ger Sibelius violinkonsert, Berlioz´ Svit ur Romeo och Julia samt Beethovens trea, "Eroica". Snacka om maxat program! (10/11).
- SRSO under ledning av Alain Altinglu med Piotr Anderszewski som pianosolist spelar Mozarts 13:e pianokonsert, Debussys Svit ur Pelleas et Melisande och Roussells Svit nr 2 ur Bacchus och Ariadne.

Konserthuset:
- Gästspel av Gewandhausorchestern från Leipzig (en av världens allra främsta) med dirigenten Andris Nelson och solisten Håkan Hardenberger, trumpet. Zimmermanns trumpetkonsert och Mahlers första symfoni står på programmet. Biljetterna hade en strykande åtgång när de släpptes igår kl. 11.00. (12/10). Skynda, skynda...
- Pianisten Grigory Sokolov, the one and only, återkommer som vanligt (28/10). Program meddelas också som vanligt "senare". Det ryktas dock om Schuberts posthuma Impromptus, bland annat.
- Filharmonikerna under ledning av Jaime Martin och solisten Joshua Bell spelar Brahms violinkonsert och William Waltons första symfoni. Ska bli spännande att få höra den underskattade Waltons musik live (1/11). Både rytmisk bråkighet och melankoli bjuds i denna symfoni.
- Filharmonikerna under Simone Young och cellisten Kian Soltano ger Schumanns cellokonsert och Franz Schmitts stora underbara fjärde symfoni. (10/1-2019).
- Nina Stemme och Katarina Karneus tar sig an Bartoks Riddar Blåskäggs borg respektive Schönbergs Erwartung. Konsertant, och Blåskäggs roll sjungs av J Martin Kränzle. (19/1-2019). Nästan slut på biljetter redan, trots den modernistiska musiken!

Peter Mattei sjunger musikhistoriens främsta sångcykel, Schuberts Winterreise på en turné i höst. Jag kommer att lyssna i Uppsala, UKK den 29/9.

Opera:
- Kungliga Operan ger stora doser Verdi, både Rigoletto och Aida. Biljetter till Rigoletto har jag säkrat. Men det gäller verkligen att vara ute i tid. Den oemotståndlige Verdi lockar alla...
- Folkoperan ger Jules Massenets Don Quijotte. Jag såg denna opera i en uppsättning på operan i Palermo för några år sedan, och det är inget drama a la Verdi men innehåller vacker musik, inte minst i huvudrollen (bas).

Nej, allt kan man kanske inte gå på, och svårt är att välja...

Bilden: Gewandhausorchestern i Leipzig. Foto: EJ.

PS: En del av dessa konserter ges vid mer än ett tillfälle.

I den bästa av världar

Jag har aldrig vunnit stort på något lotteri. Ibland tänker jag att jag ändå tillhör dem som haft den största tur man kan ha i den här världen, nämligen i det lotteri som handlar om var, när och hur man föddes till den.

Av de världar vi historiskt hjälpligt överblickar, eller åtminstone gör oss föreställningar om, är vår egen civilisation den tekniskt mest avancerade och samtidigt utsatt för allvarliga framtidshot. Trots allt kommer jag, en fyrtiotalist född och bosatt i ett nordeuropeiskt land, troligtvis att slippa de stora vedermödor som tidigare generationer upplevt (och efterkommande kanske inte undgår) av världskrig, farsoter, hungersnöd och omfattande naturkatastrofer. 

Om världen består kommer andra säkert att uppleva fortsatta teknologiska framsteg, även om jag tvivlar på att den artificiella intelligensen (AI), trots sin överlägsna snabbhet, kommer att bli så mycket klokare än den mer trögtänkta som genererar den. Kommer någonsin en framtida superintelligens, smartare än vad som kan sorteras under normalfördelningens klockformade kjol, att uppleva världens skönhet så som jag gör? Kommer den att uppskatta änglamarken och nymånens skära, artrikedomen och Bachs musik? Kommer den att bygga Noas ark? 

Teknikutvecklingen har både hoppingivande och skrämmande sidor och frågan är om vi bemästrar de sidoeffekter som långsiktigt följer i dess spår. I själva verket har de vildaste forskarna inom AI sina egna riskscenarier och rent av undergångsvisioner för mänskligheten så som vi känner den. 

Först som någorlunda mogen man insåg jag hur nära min egen livstid det andra världskriget egentligen ligger, hur nyss det var som hitlerismen och det nazistiska vansinnet krigade om världsherraväldet. Som tonåring hade jag det bara två decennier bakåt. Det kändes avlägset då, mindre så nu.

Visst har jag upplevt atomvapenkapprustning och dramatiskt tillspetsade världshändelser, men likväl fått leva och utvecklas i välstånd under demokratiska betingelser med stigande standard och utrymme för tankar på annat än bara den. Också fått bevittna hur den så kallade "tredje världen" eller "u-länderna" (ingen använder de orden längre, väl?) tagit sig ur den värsta fattigdomen och, trots klyftorna, fått det oändligt mycket bättre. Även hur diktaturer fallit, Berlinmuren rasat och det globala perspektivet blivit självklart. 

Nej bilden blir inte rättvisande om jag inte också nämner sådant som fläckar den, som kriget på Balkan och den felslagna revolten i arabvärlden med det förfärliga kriget i Syrien som värsta inslag. Den amerikanska imperialismen? Jag får tillstå att jag inte avundas dem som i framtiden får se den ersatt av den kinesiska.

Kanske har jag trots allt fått uppleva den bästa av möjliga världar? Den hade och har på många andra håll än där jag vistats sina mörka sidor, och i eftertankens blekhet kan onekligen den relativa kortsiktigheten te sig som en ödesdiger mänsklig begränsning. Människan är uppenbarligen sig själv och sin egen tid närmast. Hushållning och hållbarhet är begripliga och tillämpliga begrepp på mikronivå, men blir genast mycket otydligare på politisk nivå, allra mest på global nivå. Kvartalsrapporter? Årsbasis? Mandatperioder? Avtalsperioder?

Naturen har inget medvetande, dess likgiltighet inför döden är monumental. Människan inser däremot sin dödlighet men förstår den bara som ett objektivt faktum skjutet på framtiden. Naturen reglerar sitt osentimentala slöseri med individer med hjälp av kontinuerlig reproduktion, Så kan arten överföra ett arv, i människans fall också ett kulturellt arv, till kommande generationer. Om - ja det finns ett om - betingelserna fortfarande är tillräckligt gynnsamma. 

Naturen skänker i övrigt ingenting av mål och mening, mer än åt människan detta självmedvetande och förutseende som medför ansvar. Men hur långt in i en okänd framtid sträcker sig ansvarskänslan? När blir science science fiction? 

Jag finner att nästan allt jag läser om framtiden denna sommar talar för att den bästa av världar redan är förbi, att den kanhända är den som sammanfaller på ett ungefär med min livstid. Då gäller mer än någonsin att fortsatt kunna handla i det lilla utan någon som helst förvissning om utfallet i det stora. 

Får man vara tacksam för högvinsten, trots uttaget på framtidens bekostnad?

PS. Dessa lösa reflexioner ska läsas mot bakgrund av att skribenten aldrig varit trakterad av utopier.

Foto: EJ.

Det livgivande vattnet.

Alla talar om hettan, torkan och bränderna. Nyheterna har de senaste veckorna handlat mest om det. Om inte elden så de solbrända markerna har bekräftande lagt allt i öppen dag, åtminstone för den som rört sig i miljöer utan asfalt. Påtagligt även för den som sluppit röken från eldsvådorna.  

Bönders oro för missväxt och nödslakt, experters bekymmer för grundvattennivåer. Allmän oro för att något är galet, inte bara med vädret för dagen och en överdrivet solig sommar, utan med klimatet i stort och på lite längre sikt. 

Ingen sätter tro till regnmakare längre; vår tids schamaner ägnar sig åt annat. Men nog har jag tänkt på gamla tiders desperation inför motsvarande och ännu värre akuta hot. Vår tids vise kalkylerar utifrån de vetenskapliga metoder som står till buds, med mer eller mindre förskräckande scenarier på längre sikt. Men framkalla regn förmår de inte, knappt ens förutspå vädret fjorton dagar framåt. 

Så kommer då äntligen regn som faller i dånande skurar. En rejäl rotblöta, och dessutom flera gånger om. Och efter bara några dagar ser jag vattnets välgörande verkan. Gräsmattorna får färg igen, betesmarkerna likaså. Krullade syrenblad återfår sin form - men visst, för björken som redan gått i alltför tidig höst finns ingen återvändo. 

Jag lämnar då för stunden domedagsprofessorer-nas ödesmättade utsagor om klotets framtid. Inte för att obekymrat gå över daggstänkta berg, tro inte det. Nej, jag förnekar ingenting och är som de flesta andra påverkad av rapporterna. Men jag värjer mig likafullt för apokalypsens ryttare och den oundviklighet som underförstås och samtidigt förnekas, och väljer att begrunda gräset och vattnet. Minns skolundervisningen om de fyra elementen och grunden för liv och överlevnad. Minns min ungdoms profetior om den snara undergången i form av atomkrig, befolkningsexplosion och förgiftad tyst vår. 

Hur ser världen ut vid nästa sekelskifte? Är ödet obevekligt eller inte? Vem sitter inne med hela knippet av prognostiskt valida faktorer, gynnsamma och ogynnsamma, letala och reparativa? Hur ser den radikala omvändelsen under galgen ut? Var gömmer sig den obefintlige riddaren, världens hushållsminister? Vartåt för oss apokalypsens ryttare?

Liv finns där vatten finns, och själva består vi till största delen av just vatten. Regn faller till sist, ibland i för liten mängd och ibland i för stor. Kebnekajse krymper, havet stiger och folkvandringarna till världens rikaste oaser förväntas tillta. Endast ett är säkert: om det går så illa som befaras står likafullt hoppet endast till människan själv, hennes insikt och omsorg, anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom.

Vattnet - rent, porlande vatten, oundgängligt och även metaforiskt det kanske starkaste bland elementen. Jag tänker på kalla, klara källsprång, fjällbäckar, Mose stav och ett strömmande flöde ur klippan. Jag tänker på de svarta abborrtjärnarna i skogen. Vandrarens bältesflaska. Sykars brunn och Lokas. Det välsignade regnet som sakta fyller tunnan. Det smattrande ljudet mot tak och fönsterbleck. Hundens sörplande vid vattenskålen. Stänk över rosenrabatten. 

Vad göra? Jag lämnar frågorna för stunden åt de lika anständigt klimatsmarta som i grunden rådlösa DN-skribenterna, för att - ett med kreaturen - kortsiktigt glädja mig åt markerna, åter häftade i grönska.  


Bilden: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare.
"Häftat i grönska" är titeln på en av den store franske poeten Philippe Jaccottets diktsamlingar.

Lantliv i högsommarvärme

Den här sommarens lantliv bjuder på nya vyer och omständigheter. Inte bara värmeböljan och den ovanligt ihållande bristen på regn gör den annorlunda. Man kan kanske tycka att ett byte av uppehållsort från syduppländskt slättland till östra Upplands mer roslagspräglade landskap inte skulle vara en skillnad värd att orda om. Men hagmarkernas hällar är synligare, backarna fler, grusvägarna slingrigare och skogsområdena djupare än där vi hållits de senaste somrarna.

Jag har följaktligen gått och gnolat på Emil Hagströms "Visa från Roslagen" till Lars-Erik Larssons musik:

En, en,
torra backar
med sten, sten,
glömda vårdar,
smultronställen och gärdesgårdar,
vresig Roslag i kärvt behag
en sommardag.

Grind, grind,
slår i aftonens vind, vind.
Gamla kyrkor
som helg oss ringa,
karga tegar som bröd ska bringa.
Stenrös predikar på vardagsspråk
vid stig och stråk.

Djurliv hör hit: ett tiotal svarta tjurar står stilla i hettan med vispande svansar. Kor råmar längre bort i en annan hage, medan hästarna trampar omkring helt gårdsnära. Vildsvinen, som man talar om men sällan ser, lurar i skogen.

Om dagen de snabba tornseglarna som flyger ovanligt lågt med vingar som vattrar lufthavet, osynligt men hörbart. Om natten fladdermössen som anas som flyende skuggor mot julis halvmörka natthimmel.

Likheterna överväger; stillheten en uppländsk högsommardag i lantlig miljö är densamma. Små vita stackmoln samlar sig mot middagen, grånar och blånar till åska som aldrig tycks vilja bli av. Det särla regnet uteblir. Solsvedd gräsmark törstar. Hur det går med tegarna och skörden är mycket ovisst. 

Issa har som vanligt svårt att ignorera buller som bryter tystnaden, särskilt ljuden från enstaka fordon som passerar på grusvägen och försvinner i ett moln av damm. Även hon är tacksam för skuggan från gamla aplar och resliga lindars täta grönska. I det jag kallar den italienska hettan ligger hon utfläkt i gräset medan husse blundar och vilar med boken i knät.

PS. Och flugorna.

Foto: EJ

Bo Nilsson 1937-2018

Jag nås av meddelandet att tonsättaren Bo Nilsson dött. Det får mig att minnas, inte personen, som jag inte kände, men tider som flytt. En del av den musik han skapade har haft en speciell betydelse för mig eftersom den drabbade mig tidigt.

Från åtta års ålder till studentexamen var Malmberget min hemort. Ett gruvsamhälle norr om polcirkeln 113,5 mil från Stockholm, vilket av många, inklusive mig själv, betraktades som långt från händelsernas centrum. 

Så kände även Bo Nilsson det, det är omvittnat. Han var en av dem som i mitt 60-tal kallades "genierna från Malmberget" och som visade på det kulturella kapital som jämte den höghaltiga järnmalmen minsann också vore att räkna med. Även om Nilsson nog var den som gav upphov till genibeteckningen var de i själva verket flera - även skulptören Berto Marklund, dramatikern Arthur Johansson och författaren Björn-Erik Höijer (den senare från en tidigare generation) räknades in i gänget.

Det märkvärdiga var också att åtminstone ett par av dem skapade sin berömmelse genom verk som först uppfördes utanför Sverige, för Nilssons del i Köln, för Johanssons i Dublin. För mig som redan tidigt närde ett starkt kulturintresse var det en anledning till stolthet och glädje: konstnärer från periferin kunde vinna erkännande internationellt innan ens Stockholm hunnit fatta galoppen. Därmed inte sagt att dessa särartade begåvningar rönte någon nämnvärd uppskattning av befolkningen i stort. För en sådan var de alltför "obegripliga".

Men vad var det om inte ett tecken på genialitet när Bo Nilsson - som artonåring! - skickade ett partitur till avantgardet i Köln och fick det antaget och uppfört jämte verk av redan kända och berömda tonsättare? Det var "Zwei Stücke...", ett par "seriellt" formade stycken i tidens avantgardistiska anda som herrarna på kontinenten recenserade med respekt. Den så kallade Darmstadt-kretsen av tonsättare skulle sedan ta emot honom med öppna armar.

Jag hade under några terminer i realskolan en pianolärare som kände Bo Nilsson. Han hette Wäinö Ruottinkoski och var själv en duktig musiker och kompositör som lärde mig viktiga ting om musik och frasering. Av honom fick jag en gång låna hem partituret till "Quantitäten" (1957), ett tidigt pianostycke av Bo Nilsson. Inte för att instudera det, utan bara för att närmare titta på hur man numera kunde komponera musik. 

Den förundrade femtonåring jag var insåg att denne Bo Nilsson några år tidigare och endast några år äldre än jag komponerat något som detta, olikt allt annat jag sett. Med bara delvis traditionell notation fanns uppbrutna stycken, utan tonart och utan taktstreck, och med ett otal siffror och punktvisa anvisningar. Här och var kunde det stå "underarm", "tonlöst" och annat kryptiskt och det var svårt att hitta en sammanhängande rytm i de blixtrande utfall mot klaviaturen som erfordrades, med toner som växlade mellan enskilda svaga och kluster av mycket kraftfulla.

Bo Nilsson excellerade i svårspelad och för de flesta även svårlyssnad musik och blev snabbt berömd. Men som den borne melodiker han var skulle han snart vända avantgardet ryggen och söka sig vägar som låg närmare ursprunget i spelmanssläkten på faderns sida. Han började skriva "vackert", "romantiskt" eller hur man nu vill beteckna det som spände från vokalverk med texter av Gösta Oswald och Gunnar Ekelöf till visor och filmmusik, bland annat musik till "Hemsöborna" och "Röda rummet". Och han tillstod att mycket av det kvasiintellektuella utanverket med matematiska formler och egensinnig notation hade varit spel för de modernistiska gallerierna. Han, autodidakten, hade lyckats dupera musikparnassen med sin skickliga härmning, men där trots allt hans eminenta begåvning för musikskapande var vad som gjorde och fortfarande gör intryck.

Bo Nilsson försvann ur mitt sikte under några decennier, tills cd-boxen med några av hans mest betydande verk kom på 90-talet. Och han återkom med nya visor, bland vilka jag upptäckte att även han, i likhet med så många andra tonsättare, hade lockats av min släkting Emil Hagströms poesi. Emil, en av de så kallade Klarabohemerna kring Nils Ferlin, skrev ju dikter som var som gjorda för att sjungas. Så även "I Tistelby och Gråhult, eller "En visa till Ester" som den heter i Lars-Erik Larssons tonsättning. Larssons är bra men nog vinner Nilsson i mitt tycke med sina utsökta växlingar mellan dur och moll. 

Det är onekligen lustigt att tänka på att den musik som Bo Nilsson skapade i mogen ålder kom att likna den som Lars-Erik Larsson stod för, det vill säga den romantik som kommer till uttryck exempelvis i hans "Pastoralsvit". Borde inte Bo Nilssons "Arctic air" (2001) för orkester ha möjligheter att bli lika populär? En fläkt av frisk norrbottensluft, dock inte utan breda stråk av känsligt vemod. Lyssna här och döm själva! 


Bilden: Bo Nilsson, 1960. Foto. Ture Sjölander

I en film om svensk konstmusik på 60-talet som finns utlagd på Youtube (här) finns ett avsnitt (30 minuter in i programmet) om och med Bo Nilssons musik, bl a "Quantitäten", spelad av Hans Pålsson. Där finns också exempel på hans senare melodiskt romantiska musik. 

Några av Bo Nilssons viskompositioner finns samlade på en inspelning med Tommy Körberg, däribland Emil Hagströms "I Tistelby och Gråhult" (Spotify här).

Forskaren och tonsättaren Gunnar Valkare har skrivit ingående om Bo .Nilsson, både vetenskapligt och i en bok i serien svenska tonsättare: "Bo Nilsson", Atlantis, 2010.

Wikipedia har en förteckning över Bo Nilsson opus här.