Peter Matteis Vinterresa

Foto: Håkan Flank

Franz Schuberts sångcykel "Winterreise" är alla romanssångares ofrånkomliga utmaning. Att Peter Mattei - en av de allra främsta barytonsångarna det här landet frambringat och just nu med få medtävlare på världsscenen - förr eller senare skulle ta sig an verket var väntat. Nu har det skett, och han reser runt på en höstturné i detta vintriga ämne, en resa med en anhalt i Uppsala Konserthus igår kväll. Naturligtvis var jag på plats, ty jag älskar och högaktar både Schuberts musik och Matteis sångkonst.

Matteis bredd är enastående. Han sjunger all slags opera, från Mozart, Berlioz och Tjajkovskij till Verdi och Wagner, och äger samtidigt den röstens egaliserade böjlighet parad med dynamisk finess som krävs för övertygande romanssång. Han har inte bara ovanliga röstresurser; han vet hur han ska använda dem också.

Resan tillsammans med Schuberts (och poeten Wilhelm Müllers) ensamme vandrare i månskensmörker och is börjar med "Gute Nacht", vars första rader också bokstavligen slår an tonen: "Som främling har jag kommit, som främling skall jag gå (i Bo Setterlinds svenska översättning). Sedan följer ytterligare tjugotre sånger av melankolisk övergivenhet, endast avbruten (och förstärkt) av enstaka inre bilder av vårlig lindblom och den älskades blick. I övrigt sker den tunga vandringen i spårlös snö till ackompanjemang av kråkor, korpar och hundskall, där vandrarens tårar ömsom fryser till is och ömsom, i from förhoppning, förenas med smältvatten och vårlig bäck och flod.

Mot slutet anländer vandraren till ett värdshus, fast ett som inte är mer eller annat än en kyrkogård. Uppgiven kan han bara konstatera att livets solar slocknat, en efter en. I den berömda slutsången möter han "Der Leiermann" - positivhalaren, som barfota på isen och med stela fingrar oavbrutet vevar sitt positiv. Och när vandraren till sist erbjuder sina sånger till denna ömkliga gestalt behöver vi inte tvivla på att det är till döden själv han vänder sig. Sången och musiken slocknar sakta till orden som i Setterlinds tolkning lyder:

Underlige gubbe!
Skall jag veven dra?
Vill du till din låda
mina visor ha? 

När Schubert några månader före sin bortgång sammankallar vännerna till en musikalisk salong hos vännen Schober var det i förvissningen om att han åstadkommit något extraordinärt, något till innehållet visserligen dystert och "hemskt", men likväl stort, som han ville att de skulle lyssna till. Han sjöng och spelade igenom verket under vad som omvittnades som stor rörelse. Reaktionerna lär ha blivit blandade, även om enstaka sånger, som "Der Lindenbaum", omedelbart vann anklang. Musikhistorikerna har sedan med tidsöverblickens rätt utsett detta verk till magnum opus i romansgenren. 

För fullsatt salong, vilket innebär mer än 1100 personer och långt ifrån det intima rum som kammarmusik som denna skapades för, lyckades Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson  överbrygga avståndet mellan scenen och balkongens fond där jag hade min plats. Man kan ha sina favoriter bland sångerna, men cykeln som helhet är så rik att det alltid finns möjligheter att upptäcka något nytt, i synnerhet när framförandet som i detta fall är på högsta nivå. Den här gången noterade jag särskilt "Irrlicht", som exemplifierade Mattei & Nilssons gemensamma tillvaratagande av de dramatiska accenter som musiken erbjuder. Jag påmindes faktiskt om den store Fischer-Dieskaus likaledes dramatiska inlevelse i denna musik i hans många mer eller mindre oumbärliga inspelningar.

Jag vill till sist inte underlåta att nämna pianistens stora roll i detta Schuberts mästerverk. Pianot inte bara ackompanjerar utan lägger till och färglägger hela denna av nostalgisk förstämning och bruten livskraft präglade vintervandring. Lars David Nilsson skötte uppgiften med all tillbörlig excellens. 

PS: Jag har tidigare skrivit om "Winterreise" här.

Bilden: Målning av Caspar David Friedrich.