Dessa båda verk blev aldrig uppförda under tonsättarnas egen livstid. Schumann fick mot slutet av sitt aktiva liv en beställning av Joseph Joachim, den tidens stjärnviolinist. Men leveransen vann inget gillande, varken hos beställaren eller hans närmaste - hustrun Clara och vännen Johannes (Brahms) - utan stoppades undan bedömd som ospelbar. Först 1937 uruppfördes den i Berlin, och på senare tid har den fått sitt rättmätiga erkännande, om än inte heller i nutid av recensenter överlag (se t ex recensionen i DN).
Till saken hör att Robert psykiska hälsa kraftigt hade försämrats så att han återstoden av sitt liv var dömd att tyna bort på ett hospital. Han var med andra ord inte i stånd att själv försvara sitt verk och försöka få det publicerat.
Inte för att man behöver tänka på just detta när man lyssnar till musiken, men första och sista satsens hamrande pukslag inger onekligen en känsla av uppfordran, som om någonting ville bli sagt med eftertryck medan tid är. Kanske är det en sorts ödessymfoni, som dock i sista satsens envetet stampande danstema snarare drar åt det burleska, allt medan violinstämman svirrar runt i det övre registret som flimrande irrbloss. Och mellansatsens vaggvisa med dess ömsinta lyrismer, ibland i form av knappt hörbara pianissimon från Eberles dyrbara instrument (en Dragonetti Stradivarius från 1700), fick mig att hänförd sluta ögonen. Nej, jag förstår inte dem som förringar denna violinkonsert, men så tillhör jag också skaran av Schumanns eviga beundrare.
Med Bruckners femma förhåller det sig också så att den i likhet med hans övriga tidiga symfonier inte rönte den framgång som senare tillkommit både dem och tonsättaren själv. De bedömdes som egenartat komplicerade och ospelbara och hamnade dessutom i den polariserade debatten mellan de läger som hyllade endera Wagner eller Brahms. Flera av hans övriga symfonier blev föremål för mer eller mindre påtvingade bearbetningar, medan femman i det avseendet utgör ett undantag med sitt ograverade skick.
Symfonin, som i efterhand betraktats som intellektuell och "heroisk", har även fått andra beteckningar: "tragisk", "pizzicato" och "fantastisk" - det sistnämnda Bruckners eget ordval. Frågan är om inte just den karakteristiken är den bästa. Det vill säga fantastisk inte bara i betydelsen storslagen (musik som magnifikt katedralbygge) utan också i betydelsen högstämd fantastik av ett slag som varken utesluter heroisk troskamp eller en smått spöklik atmosfär (musik som katolsk/gotisk roman?).
Det är i allt fråga om typisk Brucknermusik med teman och fragmentariska brottstycken som kommer och går, som stegras och bryts, med ideliga omtagningar som samlas upp i slutlig kontrapunktisk sammanvävning. Det finns knappast någon annan symfoniker i musikhistorien som man efter endast några slumpvis valda takter lika lätt kan identifiera. På sätt och vis äger det sin riktighet att Bruckner skrev på samma symfoni nio gånger om (ja, tio, om vi räknar nr noll också). Givetvis med den fantastiska idérikedom och brassharmoniska variation som även kännetecknar femman.
Själv återkommer jag oftast till de fyra sista symfonierna. Därför blev konserten en välkommen påminnelse om att också de andra, och inte minst femman, äger de omistliga kvaliteter jag alltid beundrat och gripits av hos denne tonsättare. Som lyckligtvis framhärdade i sitt egensinne. Och vann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar