Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 17 september 2018

Höstsång



I samband med att jag de senaste veckorna flitigt lyssnat till Henri Dutilleux´(1916-2013) märkliga, mycket vackra cellokonsert - Tout un monde lointain - blev jag på nytt tvungen att plocka ner Charles Baudelaire från poesihyllan. Musiken har nämligen några dikter ur "De ondas blommor" som inspirationskälla.

Bland alla dessa starka och tillgängliga dikter i Ingvar Björkesons goda tolkningar finns en med titeln Höstsång I-II, som jag särskilt fastnade för. Närmare bestämt II, som lyder som följer:


Din iris dunkla glans av grönt håller jag av
men bittert är mig allt idag, och varken härden,
vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen
går upp för mig mot sol över ett ljusdränkt hav.

Älska mig ändå ömt! Ge mig en moders tröst,
fast jag är elak nu, och otacksam och dyster;
brinn med en flyktig eld, o älskarinna, syster, 
såsom en solnedgång eller en praktfull höst!

Kort blir ditt uppdrag! Glupsk och girig väntar döden.
Låt mig med pannan stödd mot dina knän betrakta
den milda höstens guld, se hur den slocknar sakta
medan jag sörjer än den vita sommarglöden.

Så enkelt och oförblommerat kan det alltså sägas.

Ur Charles Baudelaire: "De ondas blommor". Tolkningar av Ingvar Björkeson (Norstedts, 1986).

Bilder:
- C Baudelaire (från Wikipedia)
- Skagen. Foto: EJ.

1 kommentar: