Herr Gustafsson och några av de andra

Foto: dpa

Beträffande mitt förhållande till moderna svenska författare är det några få som stått sig genom åren och - i den mån de fortfarande lever och verkar - stadigt ökar sin plats i mina hyllor. Jag har läst skönlitteratur sedan tonåren och skaffade mig tidigt några favoriter, både bland de äldre och bland dem som var unga eller i varje fall relativt unga författare då. Gyllensten och Tranströmer var stora redan på 50-talet, liksom Kyrklund, som jag dock upptäckte först på 70-talet. Men i och med det slutande 60-talet när Delblanc och Gustafsson, Enquist och Jersild, Trotzig och (senare) Torgny Lindgren och några till på allvar gjorde sig gällande, försökte jag följa dessa och några andra författarskap.

När jag försöker summera och värdera vilka jag fortfarande skattar högt är ett enkelt kriterium vilka jag kan tänka mig att läsa om, eller vilka författarskap jag faktiskt återvänt till sedan den ena eller andra boken kom ut. Kyrklund är självklar, Gustafsson likaså. Jersild släppte jag redan med Babels hus; han blev för mycket av tidstypisk sociolog och fungerar fortfarande bäst som essäist och samhällsdebattör. Den för tidigt bortgångne Delblanc vill jag fortfarande av och till läsa något av, om inte annat så för att han förmodligen skrev 1900-talets vackraste svenska. Enquist har blivit allt bättre med åren, även om "Magnetisörens femte vinter" redan tidigt var ett utropstecken, liksom senare även "Musikanternas uttåg". Som oroande samtidsvittne (läs: debattör) har han enligt min mening inte varit så intressant, men även där blivit bättre efter att tidigare ha varit alltför insyltad i det socialdemokratiska kulturetablissemanget med allt vad det innebär av ideologiska lojaliteter.

Tvärtom då med Lars Gustafsson. Någon mera "refraktär" (jag lånar här Myrdals honnörsbegrepp) författare än han i den svenska samtiden är det nog svårt att uppbringa. Myrdals egendomliga syn på historiens lika obevekliga som (i efterhand) onödiga gång gör honom i stora samtidsfrågor mestadels besynnerlig när han inte bara blir förutsägbar utifrån sin marxistiska kolartro. Vilket inte hindrar att Myrdal skönlitterärt skrivit bra saker som det finns anledning att återvända till.

Men herr Gustafsson - poeten, filosofen, prosaförfattaren och samhällsdebattören - har alltid intresserat mig av flera skäl, varav ett är hans annorlunda och ofta oförutsägbara belysning av samtidens frågor i både smått och stort. Många följer nu liksom jag hans blogg, där t ex det senaste inlägget behandlar den eviga frågan om livets mening men där det lika ofta kan gälla frågor om individens frihet och integritet, på senare tid aktualiserad även beträffande nätet. Han har ofta sagt förgripliga saker om sådant som i svenskt samhällsliv inte bör sägas men som inte desto mindre 10 år senare visar sig högst rimligt. Han har mer än de flesta agerat slaven på den triumferande välfärdsvagnen - eller kort sagt fri intellektuell - som viskat retliga ting i etablissemangets öra och fått utstå om inte förkastelsedomar som reaktionär, så i varje fall nogsamma reservationer och avståndstaganden från recensenter och kolleger.

Det har varit smått roande men också beklämmande att under årens lopp se hur recensenterna motvilligt erkänt hans storhet som poet och samtidigt funnit anledning att tydligt markera sitt avståndstagande mot en sådan "liberal" katt bland alla hermelinerna. Och jag har ibland undrat hur pass stor betydelse hans internationella renommé haft som skydd mot ett regelrätt avfärdande av honom även som skönlitterär författare. Men givetvis är jag långt ifrån ensam i den förhållandevis stora svenska läsekrets som han genom åren skaffat sig, och som jag också har en känsla av har avsevärt föryngrats med åren.

Nu är det ju så med Lars Gustafsson att han mitt i den sriösa reflektionen kring både existensens och dagspolitikens kontroversiella frågor alltid tycks bibehålla ett alldeles ovanligt gott humör, vilket även slår igenom i texterna. Han vet den intellektuelles roll och värde; att det inte handlar om att omedelbart nå ut till massorna utan att nå dem som har öron att höra med och förstånd nog att förstå. Det gäller förstås också i hög grad poesin, som verkligen inte har någon stor räckvidd räknat i absoluta tal. Men den livshållning som löper som en tråd genom hela Gustafssons författarskap - rätten att fritt ställa sig de grundläggande frågorna om vad en människa är, utforska de gåtfulla sammanhangen och försöka formulera och forma sitt eget öde oavsett vem som för tillfället innehar "problemformuleringsprivilegiet" - har goda förutsättningar att engagera alla som gillar att vistas i det livsfilosofiska spänningsfältet mellan sinnlig närvaro och reflexiv distans.

Ska jag nämna några favoriter i den digra verklistan så blir det vad gäller prosan "Herr Gustafsson själv" (den bok som först öppnade mina ögon för hans författarskap), "En biodlares död", "Tennisspelarna", "Bernhard Foys tredje rockad", "Berättelser om lyckliga människor" (en lite förbisedd pärla, läs den!) och senast "Fru Sorgedahls vackra vita armar". Bland diktböckerna är det svårt att välja, men jag vill framför allt nämna "Artesiska brunnar, cartesianska drömmar". Den som i den läser och uppskattar till exempel "Elegi över en död labrador" kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis hålla herr Gustafsson sällskap.

Så vad har han då att säga om livets mening i sitt senaste blogginlägg? Slutsatsen är varken unik eller överraskande; det är snarare argumenten som leder fram till slutsatsen som är poängen. Vi måste helt enkelt själva skapa oss mening i livet. Innan denna slutsats formuleras har ett antal andra förekommande förslag prövats och förkastats. Så kanske kan man säga att den mening vi skapar i varje fall kan lämna vissa tankefigurer därhän, om vi nu i likhet med herr Gustafsson underkänner dem? Så här slutar essän:

Det är möjligen något sådant Friedrich Nietzsche har i tankarna när han talar om den antika kärleken till det egna ödet, amor fati. Att finna mening i våra liv skulle då bli en kreativ verksamhet. En uttolkning eller läsning av livet där vi själva både är avsändare och mottagare.

Mahlers sjätte symfoni

Mahlers sjätte symfoni är ingen lättlyssnad musik, verkligen ingenting att ha i bakgrunden när man är sysselsatt med annat. För dem som lockas av Mahlers serent lyriska ådra finns mycket mer att hämta i andra symfonier, även om den sjätte symfonin också erbjuder en viss vila i andantesatsen. Men Mahler är ju alltid så mycket mer än ett intensivt genombrytande ljus som skänker bitterljuv lindring. Och utan det närmast kakofoniska inslaget i hans musik får inte heller alpluften och de täta, skimrande stråkmelodierna som bryter fram ur mörkret samma starka verkan.

I sexan hamrar han bokstavligen fram en ödessymfoni (de där berömda hammarslagen mot slutet utförs med en väldig slägga som också visuellt kan inge en viss förfäran) där ingen som helst mänsklig aktivitet kommer undan, inte minst tydligt i och genom de groteska marschrytmer som anslås redan i första satsen. Men här finns också "Alma-temat" och en expressionistisk klangvärld som nyttjar allt från det spröda ljudet från koskällor och klockor till häftiga stötar från basuner och tuba som mycket väl kunde vara en fara för gamla Jerikos murar. Och den sista satsen förstärker inte bara tragiken i föreställningen om ett förött landskap utan skapar något av det kusligaste man kan uppleva i musik. Frågan är om det inte lika mycket är fasa som tragik som denna musik meddelar.

Här uteblir den katarsis som annars Mahler oftast erbjuder, om den nu inte kan vinnas genom en med vrede skräckblandad grimas mot den existentiella fasa som insikten om människolivet utan mening kan skapa. Det är som om det naivistiska anslaget i Mahlers tonvärld inte längre fungerar ens som en tröstande metafor för någonting bortom lidandet.

Allt detta sagt med anledning av Daniel Harding och SRSO som framförde symfonin i Berwaldhallen i torsdags och igår. Det var raska tempi och brutal skärpa som kännetecknade tolkningen. Gastkramning, skrev Lars Sjöberg i Expressen, och det kan man väl instämma i.

Inte bara Zlatan

Jag skrev senast om vår eminente "storsångare" Peter Mattei som gästade både Uppsala Konserthus och Berwaldhallen i veckan som gick. Han har på senare tid haft stora framgångar på Metropolitan i New York, bland annat i rollen som Don Giovanni i Mozarts opera med samma namn, ett av de verkligt genialiska operaverken.

Igår kväll såg jag direktsändningen i tv av matchen mellan Inter och Barcelona på San Siro i Milano, en toppenmatch där Inter spelade en helt bedårande fotboll och vann med 3-1 mot det lag som för närvarande räknas som det bästa i Europa. I det förlorande laget är ju som bekant även "vår egen" Zlatan Ibrahimovic en nyckelspelare, efter att tidigare ha haft en liknande roll i just Inter.

Fotboll och opera - vad har det med varann att göra? Ja, bor man i Italien behöver man i varje fall inte tänka antingen eller. Frågar man folk på San Siros läktare så kommer det att visa sig att många är publik även på La Scalas övre rader.

En annan av våra storsångare som reser världen runt är Anna Larsson. På hennes hemsida finns en blogg där hon bjuder på intressanta och roande inblickar i en sångerskas vardag, här hemma och på världens stora scener. Där berättar hon nu att hon är på gång med en roll på La Scala och att detta berömda operahus ger henne en alldeles speciell känsla, någonting utöver det vanliga. Då ska man veta att det i hennes fall hör till det vanliga att uppträda i sådana musikmetropoler som London, Wien och New York.

Är det inte lite märkligt? Knappt någon i Sverige - frånsett några operafreaks - känner till att Anna Larsson ska sjunga Wagner på La Scala inom kort. Knappt någon i Sverige har kläm på någon enda av alla våra storsångares framgångar runt om i världen. Varför? Givetvis därför att media inte rapporterar om saken.

Jag menar: Vi får reda på allt vad Zlatan gör, varenda mål och målgivande passning - också när de som igår kväll uteblir helt. Så fort ett svenskt NHL-proffs lyckas peta in pucken bakom målvakten nämns det i de svenska nyhetssändningarna morgonen efter. Varenda pallplats eller avåkning för Anja Perssons del blir noggrannt dokumenterad. Naturligtvis speglar detta ett stort intresse för svenskar som nått internationell stjärnstatus inom dessa och andra sporter, och jag inser att intresset för operasång i Sverige inte kan mäta sig med intresset för fotboll och ishockey. Men jag undrar ändå om inte detta musikintresse underskattas grovt. Det är inte bara Andrea Boccelli som har förutsättningar att gå hem i stugorna. Och för Sveriges del handlar det inte bara om stugorna utan även om salongerna, eftersom även det så kallade kulturbärande skiktet i vårt land just när det gäller musikalisk bildning verkar vara egendomligt begränsat. Funnes bara en mediabevakning av våra nya Jussi Björling, Nicolai Gedda och Birgit Nilsson så skulle även läsarna och lyssnarna finnas där. Det är åtminstone vad jag vill tro.

Med andra ord borde t ex DN Kultur - om den redaktionen verkligen ville hävda sig som just kultur även på musikens område - på ett helt annat sätt bevaka Nina Stemme, Anna Larsson, Peter Mattei, Katarina Dalayman, Anne Sofie von Otter, Miah Persson, Erika Sunnegårdh, Camilla Tilling, Emma Vetter, Malena Ernman och flera andra svenskar som uppträder på världens stora musikscener. De borde värdera detta ungefär på samma sätt som DN Sport värderar elitidrottens stora prestationer. Eller för den delen Stellan Skarsgårds och Peter Stormares utflykter i Hollywwod. Det skulle kunna bidra till ett breddat musikintresse som jag menar finns åtminstone potentiellt och som omfattar mer än de pop/rockartister som jämt och samt framhålls som så stora bara för att de fått spela in någon platta utomlands. Jämfört med vad den klassiska musikens representanter åstadkommer verkar det mesta i den vägen vara tämligen upphaussat, bortsett från det stora undantaget ABBA.

Så kunde vi inte bli lite mera italienska på just den här punkten?

En storsångare på plats i Berwaldhallen

Foto: SR

I min barndomsmiljö fanns det ett uttryck som skilde agnarna från vetet vad gäller sångare och deras sångförmåga. De indelades mycket enkelt i goda sångare (andra räknades inte) och storsångare.

Peter Mattei, luleåpojken som vuxit upp till en av världens nu främsta barytonsångare, visade igår i Berwaldhallen med all tydlighet att han hör till storsångarna. Han sjöng Gustav Mahlers "Lieder eines fahrenden Gesellen" - till SRSO och med den likaledes världsberömde violinisten Nikolaj Zneider i rollen som dirigent - och han gjorde det med all den styrka och innerlighet som dessa sånger kräver för att fullt ut komma till sin rätt. Texterna, som ju är Mahlers egna utifrån de folkliga "Des Knaben Wunderhorn", handlar om hur sviken kärlek skär som knivar i bröstet men också om tillkämpad glädje och om den ljuva glömska som den fallande lindblommen kan skänka en tröstlös vandrare.

Ich bin ausgegangen in stiller Nacht

In stiller nacht wohl über

die dunkle Heide.

Hat mir niemand Ade gesagt, Ade!

Mein Gesell´ war Lieb und Leide!

Jag gick ut i den tysta natten,

i den tysta natten

över den mörka heden.

Ingen sade farväl till mig, farväl!

Kärlek och lidande var mitt sällskap!

Vid vägen stod en lind.

Där kunde jag sova

för första gången!

Under linden, som strödde

sina blommor över mig,

glömde jag vad livet innebar,

och allt, allt var bra igen.

Allt! Allt! Kärlek och lidande,

värld och dröm!

(Övers.: Gunilla Petersén)

Nog finns här en klar anknytning till sångcyklernas upphovsman Schubert, även om vandraren i dennes Winterreise inte når detta tillkämpade lugn, utan slutar i nattsvart mörker och död.

Promenader med d´Indy

Min svaghet för fransk kammarmusik har jag tidigare bekänt. När det gäller pianomusiken har jag på senare år upptäckt Florent Schmitt och framför allt Vincent d´Indy. Om den förre ibland kan bli lite väl insmickrande i sin kromatik så är d´Indy desto stramare i samma romantiska tonspråk med ursprung i Wagner och Cesar Franck.

Jag har i veckan umgåtts med några pianostycken av d´Indy som visar hans mästerskap i det lilla. Douze petites pièces faciles, op. 69 är, i likhet med Treize pièces brèves, op. 68, skrivna i början av 1900-talet för elever i den av tonsättaren själv bildade Schola cantorum, dvs. de är examinationsuppgifter för första respektive andra kursen i pianospel. Den sortens pedagogiska musikstycken kan ofta bli alltför tillrättalagda och tråkiga, men inte så här. Op. 69 är gjorda "dans le style classique de la fin du XVIIIe siècle" men är mitt i sitt klassicerande tydligt färglagda med tonsättarens eget tonspråk, där framför allt utflykterna i tonartsfrämmande harmonier är klännetecknande. Det är alltså i högsta grad fråga om d´Indy även när han skickar reverenser till andra. Som med alla betydande tonsättare i den sortens övningar kan man känna igen honom på "gången", ungefär som man på långt håll, innan man ser ansiktet, kan känna igen en person genom en gångstil. Menuet sur le nome Haydn (0p. 65) är på samma sätt en sorts pastisch med mycket mer d´Indy än Haydn, trots mellandelens trioler a la Haydn. Och även Schumanniana, op. 30 bjuder på ljuvlig romantik i den store föregångarens anda - tre sånger utan ord där famför allt den första och sista jag kommer att återkomma till flitigt.

En riktig pärla är Promenade, op. 27. Modest och enkelt vill tonsättaren att man ska spela, och under den lugna gången får vandraren både känna sig trygg i de upprepade mönstren och glädjas åt utsmyckningarna under vägen.

Fotbollsspelaren Albert Camus

Eduardo Galenaos bok "Fotbollens himmel och helvete" (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1998) består av anekdotisk kortprosa kring denna världens största och vackraste lagsport. Jag bläddrade i den på måfå häromdagen och fick upp följande underbara historia som jag citerar som helhet:

År 1930 agerade Albert Camus Sankte Pär och stod och vaktade målet åt fotbollslaget vid Algers universitet. Han hade vant sig vid att vara målvakt sen han var barn, eftersom det var där man slet minst på skorna. Camus kom från en fattig familj och kunde inte unna sig lyxen att springa fritt på planen. Varje kväll inspekterade hans farmor hans sulor och gav honom stryk om hon såg att de var slitna.

Under sina år som målvakt lärde sig Camus många saker:

- Jag lärde mig att bollen aldrig kommer mot en där man väntar sig det. Detta hjälpte mig mycket, senare i livet, framför allt i storstäderna där folk inte brukar vara, som man säger, rättframma.

Han lärde sig också att vinna utan att känna sig som gud fader och att förlora utan att känna sig som en sopa, vilket är en svårlärd visdom, och han lärde sig dessutom något om dne mänskliga själens mysterier, i vars labyrinter han företog sin farliga men framgångsrika resa med sitt stora författarskap.

Farväl till en gammal tramporgel

Jag har sålt min kammarorgel. Eftersom jag sällan spelade på den tyckte jag att jag behövde platsen för ännu en bokhylla. Orgeln stod där mest som en nostalgisk påminnelse om den ringa begynnelsen av mitt musicerande.

Just den här orgeln - en Berggren & Bengzon, Säffle - var inte den som jag som sjuåring lärde mig spela på, men den var mycket lik den som fanns i mitt föräldrahem innan den så småningom byttes ut mot ett piano. Den här var i stället ett arv från min förra hustrus hem, där det på samma sätt som i min familj fanns flera instrument - orgel, gitarr, dragspel, piano, och flera andra. En sådan tramporgel kom alltså att påverka mitt liv på ett avgörande sätt, och tankar bakåt väcktes förstås till liv när jag satte in annonsen på Blocket.

Redan som tolvåring fick jag avlösa min mor som "kantor" i den lilla frikyrkoförsamling där pappa var pastor. Jag fick lära mig att uppträda inför publik och kunde så småningom roa mig med att improvisera ett preludium som inte omedelbart övertygade församlingen om att vi hade samma psalm i åtanke.

Jag kom att tänka på Bo Strömstedt, som ju hade en orgel på sitt redaktionsrum på Expressen där han ibland kopplade av med att spela just de sånger och psalmer som jag spelade i tidiga år. Hans pappa, Harald Strömstedt, som ibland kom på predikobesök minns jag som en mycket varm och sympatisk person. De var ju högst olika till temperament och läggning dessa pastorer som passerade vårt hem, och jag minns att pappa och jag var outtalat överens om Strömstedts kvaliteter. Jag tror att det för min del inte minst hade att göra med att han såg och förstod barn, och för pappas del att de på ett avspänt och stimulerande sätt kunde diskutera teologi och verksamhetsfrågor.

Orgeln var i fin kondition. Alla tangenter och samtliga åtta register välfungerande. Den hade en djup fin ton som jag hoppades att någon skulle komma att uppskatta även i fortsättningen. Få yttre skavanker dessutom. Ändå satte jag priset mycket lågt, väl medveten om det sorgliga öde som många pianon numera går till mötes; ingen tycks vilja ha dem och man får dem gratis bara man gör sig besväret att hämta. Jag ville ändå sätta ett pris för att markera ett värde, låt vara skamligt lågt för ett så fint instrument.

En ivrig röst ringer mig efter ett dygn och undrar om den finns kvar. En ung kille i luva neröver öronen kommer med två kompisar och ett släp. Han säger att han en tid spanat efter en sådan här, att de kommer att göra en del akustisk musik i fortsättningen. Jag känner hur hjärtat slår en glädjevolt och är nästan beredd att krama om grabben. Med en sådan framtid säkrad för den gamla orgeln blir det lätt att ta farväl.

När de lämnat mig och jag dammsugit golvet där den stått går jag till cd-hyllan och plockar fram en skiva med något av det allra bästa jag har med mig från min barndom. Det finns en orgel, visserligen av mäktigare format än trampvarianten, bakom Einar Ekberg när han sjunger den odödliga "Jag är en främling, jag är en pilgrim, blott en afton, blott en afton bor jag här".

Waltons förälskade violinmusik

I en notis i Grammophone meddelas att Sir William Waltons änka, Lady Susana Walton, avlidit 83 år gammal. Och jag erinrar mig ett besök i La Mortella på Ischia för några år sedan när ännu Walton för min del visserligen inte var okänd men mest ett namn utan musikaliskt innehåll. La Mortella heter den botaniska trädgård som det italienälskande paret Walton lät anlägga och som vid mitt besök tyvärr inte erbjöd någon konsert i de byggnader som finns där och som bland annat rymmer en mindre konsertsal och ett museum. Trädgården ligger på en klippig bergssluttning med slingrande stigar och en tät, mycket omväxlande växtlighet som till urvalet uppges vara lady Susanas verk. Mitt foto ovan ger bara en antydan om trädgårdens utseende. Vid William´s Rock är Waltons aska begravd.

Sir William Walton (1902-1983) är en av alla dessa brittiska tonsättare från 1900-talet som musikhistoriskt får finna sig i att kategoriseras som "minor composers", i varje fall än så länge eller om inte "minor" så i varje fall inte "major". Benjamin Britten är väl den ende som möjligen kan tränga sig in bland dem som räknas till de stora, beroende på hur lång listan ska göras.

Den sortens kategorisering är förstås dubiös av flera skäl. Dels för att allt som till exempel Stravinskij komponerade inte är av högsta karat, och dels för att mindre kända kompositörer inte sällan komponerar något eller några verk som är fullt i klass med det allra bästa av de allra främsta.

Waltons violinkonsert är ett sådant grymt underskattat verk. Stravinskijs motsvarighet står sig enligt min mening slätt vid en jämförelse. Sedan jag nyligen på allvar upptäckte denna konsert via en fin inspelning (där även violakonserten finns med) har den snurrat flitigt i cd-spelaren. Walton dirigerar själv London Symphony Orchestra och solisten är ingen mindre än Yehudi Menuhin (EMI Classics; inspelningen är ursprungligen från 1970).

Verket tillkom strax före kriget efter en beställning från den störste violinisten av dem alla vid denna tid, Jascha Heifetz. Enligt uppgift komponerades det i en villa i Ravello (Amalfi) hos baronessan Alice Wimborne, en av de baronessor som Walton tydligen redan tidigt utvecklade en viss faibless för. Detta var innan Walton vid ett besök i Buenos Aires 1948 träffade den nu bortgångna Susana Gil och då omedelbart uppvaktade henne på ett lika originellt som framgångsrikt sätt genom att säga: "Ni vet inte om det, men jag kommer att gifta mig med er." Fjorton dagar senare var de förovade. Med henne skapade han sig sedan en antagligen rätt drömlik tillvaro på den vackra ön Ischia i Neapelbukten.

Sognando - drömmande - är en av anvisningarna för den här musiken, som är rik på lyriska avsnitt i det högre registret. Dramatiska kast och rytmiska växlingar är samtidigt ett lika karakteristiskt drag för Walton, som också gjorde mindre framgångsrika försök i operagenren. Det är inte svårt att uppleva violinkonserten som en förälskelsens apoteos - föremålet må sedan vara baronessan, det azurblå medelhavet, citronlundarna, det intensiva middagsljuset eller det tarantelliska livet i grändernas Neapel. Förmodligen är det allt detta tillsammans. Det gnistrar om violinstämmans kantilenor och i mellansatsens napolitanska scherzo får solisten verkligen visa prov på den tekniska förmågan. Kort sagt en underbart uttrycksfull musik som påminner oss om behovet av vackra drömmar.

Faulkners mörka värld

William Faulkner började jag läsa för så där en tjugofem tretttio år sedan. Det var först Soldatens lön och därefter Ljus i augusti och De vilda palmerna. Sedan kom jag av mig, trots att jag fortsatte att samla på mig ett tiotal av hans verk genom att finkamma en del antikvariat i min närhet. Sist kom jag också över Medan jag låg och dog, ett exemplar i den första Panache-serien från slutet av 40-talet som jag fick betala en ordentlig slant för.

Denna bok förblev oläst tills nu i påsken som var. Jag kan säga att den gav mig stor läsglädje och att jag på nytt fick upp ögonen för Faulkners storhet. Den nimbus av en författarnas författare som omger denne nobelpristagare (från 1950) gör honom kanske svårare än han egentligen är. I varje fall beträffande dråpligt och dramatiskt innehåll finns inget övrigt att önska.

Men lätt kan man inte heller säga att han är. Varken sett till hans människosyn, som är mörk och desillusionerad, eller hans texter, som ofta kräver läsarens fulla koncentration och medverkan. Den som hyllar tanken att redan de första sidorna bör locka en att vända blad om det ska vara någon idé att fortsätta, den kommer inte att fortsätta. Men ger man sig till tåls så kommer sammanhangen att visa sig efterhand. Precis som man i verkliga livet inte alltid blir invigd förrän man lyckats lägga ihop ett och ett och två och två, så låter Faulkner röster och synvinklar korsa varandra så att bilden till sist framstår just så sammansatt som den är.

Berättelsen, som är skriven på en sorts talspråk med egocentriska tankesprång, handlar om människor i en proletär lantlig sydstatsmiljö där en kvinna ligger för döden omgiven av sin man och sina fem barn, fyra söner och en dotter. Numera skulle man säkert beteckna dem som "white trash", okultiverade och råbarkade som de ytligt sett är. Det märkliga är dock att Faulkner lyckas kultivera dem som fullt giltiga representanter för människosläktet.

Det är ingen hejd på det elände som drabbar familjen och som har sin givna utgångspunkt i hustrun/moderns borttynande och hennes önskan om att få bli begravd i sin hemstad Jefferson ett antal mil bort. Äldste sonen snickrar på kistan medan hon ännu ligger där och dör, och när hon väl dött och resan ska anträdas utbryter ett förfärligt oväder med skyfall som får floden att svämma över och ta broarna med sig. Vid ett vadställe välter ekipaget, de båda mulorna drunknar och en av sönerna bryter benet. Resan drar ut på tiden och den alltmer stinkande kistan på vagnen får mötande att rygga för deras närmande. En anlagd brand är nära att göra slut på alltsammans, men mirakulöst nog når familjen till sist till målet, bara för att först då upptäcka de att de saknar spadar att gräva graven med. Medan sönerna vänder sig till "kristligt" folk med spadar i sin ägo jagar dottern abortmedel och fadern kan äntligen skaffa sig de nya tänder som han länge saknat. Och inte bara tänder - han hittar omedelbart en ny kvinna som han kan hemföra till sin avkrok i tillvaron.

Ett sådant kort sammandrag ger bara skelettet till händelseutvecklingen, som alltså läsaren delges via korta kapitel där de olika inblandade växelvis bidrar med sina inre monologer. De olika karaktärerna växer fram i både självframställning och i belysning av de övrigas inlägg. Mörka underströmmar av kärleksbrist, otrohet, fromleri, favorisering, incest och allmän hjälplöshet laddar den tragikomiska berättelsen som ändå lyfts av en märkvärdig poesi mitt i grotesken. Man förstår att Faulkner blivit en inspirationskälla för många författare, och inte bara för dem som förknippas med latinamerikansk magisk realism. Jag kommer att tänka på vår egen Torgny Lindgren, även om ingen av dem jag läst i den här genren når de nattsvarta djup av den mänskliga komedien som Faulkner gör.

I endast ett kapitel långt inne i berättelsen har den döende modern ordet. Det hon har att antyda i delvis kryptiska och lite högstämda ordalag om sitt eget och de närståendes liv är ungefär så långt från uppbyggligt tal som man kan komma. Orden själva är urgröpta på mening.

Han hade ett ord också. Kärlek, kallade han det. Men jag hade länge varit van vid ord. Jag förstod att det ordet var som de andra: bara en form att fylla ut en brist med, och att när tiden var inne skulle man inte behöva något ord för det inte mer än för stolthet och fruktan.

- - -

En dag pratade jag med Cora. Hon bad för mig för hon trodde att jag var blind för synd och ville att jag skulle böja knä och be jag också, för folk som synd bara är ord för, för dem är frälsning också bara ord.

(Medan jag låg och dog, Bonniers, 1948, övers.: Mårten Edlund)

Noga sett och läst är nog detta en riktigt hemsk bok, naturligtvis långt hemskare än värsta spänningsromanen i pocketshoparnas bestsellerhyllor.

Miraklet i Lourdes

Den är tyst, stilla, långsam. Ändå inte det minsta tröttande. Snarare oavbrutet spännande, så där som när man väntar sig att ett inre drama ska slå ut i ett mera spektakulärt yttre. Vilket dock aldrig sker. Bilderna är huvudsakligen dämpade i en gråton som har med både väderleken, de strama inre miljöerna och den berömda grottan i Lourdes att göra. Spelet är också mycket återhållet och byggt på minspel och en nästan viskande kommunikation. Filmen balanserar på gränsen till en dramadokumentär.

Jag var alltså i påskhelgen på bio och såg Miraklet i Lourdes, en film av Jessica Hausner som jag kan rekommendera var och en som inte känner sig skrämd av den inledande karakteristiken. Filmen handlar om en gruppresa till denna plats, Lourdes, där en gång jungfru Maria sägs ha uppenbarat sig för St. Bernadette och som sedan förknippats med ett stort antal mirakulösa tillfrisknanden. Gruppen består av både rullstolsbundna och andra, assistenter och diakoner, både tvivlare och troende. Huvudpersonen är en ung MS-sjuk kvinna (spelad av Sylvie Testud) som egentligen föredrar kulturresor och förhåller sig tämligen sval och storögt avvaktande till hela detta spektakel kring människors intensiva förhoppningar om ett nytt liv. Just hon kommer emellertid att få uppleva miraklet att kunna lämna sin rullstol. Varför just hon? är en av filmens centrala frågor.

Och kommer detta mirakel att bli bestående? I motsats till min barndoms väckelsekristna miljö som alltid var snabb att proklamera de mest fantastiska under i spåren av kringresande predikanter med den antagna helbrägdagörelsens gåva, så framställs denna miljö som försiktig och helgarderande. Prästerna remitterar till en slags undersökningskomission, där läkarvetenskapen får säga sitt om eventuella förbättringar som kanske kan vara naturliga svängningar i ett sjukdomsförlopp. Eller som kan vara en själsligt upplyftande inverkan på kroppen som kanske inte innebär bot utan snarare en viss tillfällig hälsoförbättring.

Det är bland annat här som filmen visar sin styrka, genom att den vidrör allmänmänskliga problem som går långt utöver den teologiska och religiösa problematiken. Vart kan vi vända oss med våra böner och förhoppningar om förändringar i livet? Sitter det hos oss själva eller hos någon Annan? Vem kan lova vad? Prästen i filmen säger att ingen kan utlova kroppens helande, att det i första hand är en fråga om själen och dess förhållande till de andliga livet. Någonting i den stilen.

Så som också sägs i till exempel psykoterapeutiska sammanhang när man ibland omdefinierar målet för terapin. Kanske inte längre bot utan mobiliserade resurser att klara livet bättre trots vissa smärtor och begränsningar.

Den här filmen är inte som de flesta i kategorin drama - man ser dem och glömmer dem sedan ganska snart. Den här filmen stannar kvar och kräver ett reflekterande efterarbete. Den här filmen var med andra ord en riktigt bra film.

Varför rondellhunden är bra

Jag följer regelbundet endast några få bloggar men med desto större intresse. En av dem heter "Brodows blandning" och avhandlar mestadels konstfilosofiska och estetiska frågor. Här finns ett rejält mått av både intelligens och originalitet som är mycket stimulerande. Jag lär mig alltid något nytt, och utmanas vad gäller värderingar och ståndpunktstaganden. Så ska det vara. Anna Brodows blogg rekommenderas varmt.

Läs till exempel (här) det senaste inlägget som kommenterar debatten kring Lars Vilks rondellhund. Jag citerar slutklämmen - och instämmer:

Själv anser jag att Vilks verk är bra. Inte för att det är provocerande och därför av princip bra, utan därför att det klargör kulturella och politiska motsättningar, ideologiska skiljelinjer i debatten och avslöjar de fega och räddhågsna. Just den typen av klargöranden behöver vi. Det är ett bra verk därför att det tvingar ut debattörer, ledarskribenter och kritiker som talar i det offentliga rummet att ta ställning, tydliggöra sina positioner och slipa sina argument. Det är för den sakens skull vi värnar om yttrandefriheten.

Sveriges Radio P2!

Jag vill prisa Sveriges Radio P2. Jag har en obehaglig känsla av att denna kanal behöver allt erkännande och stöd den kan få i den utspädningens och nivelleringens epok som är vår. Hur länge till får den finnas i den allmänna jakten på lyssnarsiffror? Kommer det även i fortsättningen att finnas plats för en kanal som exklusivt ägnar sig åt klassisk musik, jazz och folkmusik? Ungefär på det sätt som även kännetecknar den ypperliga franska tv-kanalen mezzo.

I synnerhet på helgerna och sena kvällar/nätter är jag en flitig lyssnare. Ta till exempel söndagens program, där den idoge Vassilis Bolonassos serverar barockmusik på sitt oefterhärmliga sätt, Lennart Vretlind sedan spelar musik från hela världen, varefter den alltid lika välformulerade Johan Korsell sitter ordförande i CD-revyn för en panel som betygsätter nyutgåvor av klassiskt. Särskilt när pianisten Bengt Forsberg deltar i panelen blir det smärre högtidsstunder. Säger jag för att jag märkt att jag i hög grad delar hans musikaliska preferenser, men också för att han är så bra på att spontant hitta träffande formuleringar kring det han hör.

Igår fanns där också ett program om Chopin, en av årets jubilarer. Boel Adler hade träffat personer som hade gedigna kunskaper om denne populäre tonsättare, bland annat pianisterna Staffan Scheja och Roland Pöntinen och en musikvetare, Johanna Broman Åkesson, som redogjorde för Chopins inflytande på både romantikens musik i övrigt (t ex Liszt och Wagner) och populärmusiken långt in i vår egen tid. Helt enkelt lysande folkbildning av allra bästa slag, underhållande och intelligent och samtidigt renons på hämmande eftergifter åt den allra lägsta (o)bildningsnivån. Programmet går i repris i morgon, tisdag, lunchtid (se vidare här).

Det enda som irriterar mig är att denna kanal inte får vara en exklusiv musikkanal utan måste dela utrymme med ett otal minoritetsspråk, som plötsligt invaderar etern med obegripligt tal. Visst bör de officiella minoritetsspråken i Sverige få ett utrymme, men varför ska det ske på bekostnad av musikkanalens sändningstid? Det kan inte vara någon stor sak att lägga dessa sändningar i en egen kanal, särskilt när de är av en sådan omfattning som de faktiskt är.

Fantasier - för pianot vid pianot

Helgen är en frizon, en tid disponibel för annat än plikterna, ett utrymme för fritt valda aktiviteter, och för fantasier om detta andra och lustfyllda som i grunden är oundgängligt för ett rikt och meningsfullt liv.

Våren kan äntligen anas på ett sätt som gör att sinnet blir ljusare och lättare, åtminstone för de flesta av oss. Vintern är besegrad ända ner i gruset, och resterna ligger längs vägkanterna som smutsiga, gråsvarta högar av det som en gång var vitaste nysnö.

Lägg därtill att flygeln är nystämd. Och att med posten i veckan kom några nothäften från Allegro som jag beställt på chans, eller snarare på de tonsättarnamn som brukar borga för att åtminstone något av styckena kan läggas till raden av favoriter.

Ett av de nya häftena bär titeln Fantasien, med tillägget über Gedichte von Richard Dehmel für Klavier, op. 9. Det är Alexander Zemlinsky som fantiserat i musik till romantiska rader om Liebe, Waldseligkeit och Stimme des Abends, dvs. typiska romantiska teman. Jag har tidigare skrivit uppskattande om Zemlinsky. Han är en tonsättare med tillräckligt av uppfinningsrikedom i harmonik och melodik för att man ska finna musiken intressant och utmanande också efter den första förtjusningen. Det gäller även för mindre verk, verk som kanske bäst betecknas som bagateller.

Det är som med mötet med charmerande kvinnor om våren. När de inte bara visar sig i den nya kappan, och med vårlig lyster i ögonen, utan också har själ, ja, då blir man inte besviken. Jag vill tro att just Zemlinsky skulle ha godkänt en sådan liknelse.

(Porträttet av Zemlinsky är målat av kollegan Arnold Schönberg.)

Utan pardon

Tillbaka till Albert Camus!

När jag efter många år läser om Fallet häpnar jag över styrkan och tätheten i denna obarmhärtiga uppgörelse med den moderna människans livslögner. Här finns på knappt hundra sidor (i min gamla pocketupplaga från Bonniers Delfinserie) så många utmanande tankar att det räcker för hur många och långa seminariediskussioner som helst.

Advokaten Jean-Baptiste Clamence presenterar sig som domare-botgörare på en hamnkrog i Amsterdam och det hela utvecklar sig till en monolog där bordsgrannen aldrig visar sig med egna repliker i texten.

Denne advokat synar alltså sina bevekelsegrunder som de olyckligas försvarare genom att sätta sig till doms över sig själv. Och domaren-botgöraren är utan nåd, vilket för övrigt tillvaron som helhet är. Kylig distans och oförmåga till genuint engagemang ger möjligheten till en självrannsakan som sopar undan alla illusioner om höga ideal och egen förträfflighet. Skriet från den från bron hoppande kvinnan som han inte försökte rädda förföljer honom, liksom de tydligt varseblivna skratt som inte kan hänföras till en bestämd person utan endast påminner honom om den bluffmakare han är. Ingen dygd visar sig vid närmare granskning vara något annat än ytterligare ett exempel på själviskhet, fåfänga, självgodhet och härsklystnad. I förlängningen drabbar det inte bara honom själv, och misantropin ligger följaktligen på lur i mer än ett avsnitt av denna berättelse som också är en filosofisk betraktelse.

Med varje frihetssträvan följer domar och ett oundvikligt ansvar och därför väljer människan slaveri och underkastelse:

Man är fri och då måste man stå på egna ben, och eftersom det just är frihet de inte vill ha eller därav följande domar, så tigger de om att bli tuktade, de hittar på förfärliga föreskrifter, de rusar åstad för att stapla upp bål som ersättning för kyrkor. Ättlingar av Savonarola, det försäkrar jag. Men de tror bara på synden, aldrig på nåden. De tänker på den förstås. Nåden det är vad de vill ha, jaet, hängivelsen, lyckan att finnas till och kanske, för de är sentimentala också, trolovningen, den fräscha unga flickan, den rättsinnige mannen, musiken. (s. 95 i Aldus-upplagan, 1963, övers. Eva Alexandersson)

Men det finns en annan tråd i den täta väven som jag vill ta upp. Den handlar om döden, som är oundviklig och aldrig annat än individuell. Med varje enskild människas död dör en hel värld, brukar man säga, och Camus skulle instämma. Ytterligare ett citat drar oss in i berättelsens kärnfråga om vad som eventuellt kan vinnas med sanning i stället för lögn:

Det var vid den tidpunkten som tanken på döden plötsligt dök upp i mitt dagliga liv. Jag tog en överblick över de år som skilde mig från slutet. Jag letade efter exempel på män som hade dött när de var i min ålder. Och jag marterades av tanken på att jag inte skulle hinna fullfölja min uppgift. Vad för uppgift? Det visste jag ingte. Uppriktigt sagt kunde det vara tvivel underkastat om det som jag gjorde verkligen var mödan värt att jag fortsatte med det? Men det var inte precis det. Det var faktiskt en löjlig skräck som anfäktade mig: man kunde inte dö utan att ha bekänt alla sina lögner. Inte inför Gud eller för någon av hans ställföreträdare, sådant stod jag långt över som ni väl kan förstå. Nej, det gällde att bekänna dem för människorna, för en vän eller en älskad kvinna till exempel. I annat fall, om det så bara fanns en enda fördold lögn i mitt liv, skulle döden göra den slutgiltig. Ingen enda skulle någonsin mer få veta sanningen på denna enda punkt, eftersom den ende som kände den var just den bortgångne som tagit hemligheten med sig i graven. Detta absoluta mord på en sanning kom det att svindla för mig. Numera skulle det, inom parentes sagt, snarare inge mig en säregen vällust. (Ibid., sid 63)

Naturligtvis blir även denna insikt om den dolda sanningens öde ifrågasatt av den obarmhärtige domaren. Ty ... vad var det för pretentioner att vilja dra fram i sanningens ljus ett ynkligt bedrägeri, som var försvunnet i tidhavets böjlande svall som ett saltkorn i oceanen"

Denne Mahler!

Det har väl knappast undgått någon enda som är intresserad av klassisk musik att det just nu pågår en Mahler-festival i Stockholms Konserthus. Jag kom mig inte för att i tid skaffa biljett till någon av de symfonikonserter som jag annars gärna hade gått på. I lördags eftermiddag sändes i alla fall den tredje symfonin direkt i radions P2 medan jag stod och förberedde en middag till kvällen.

Skälet till att jag inte varit mera på alerten är att jag är periodare när det gäller hans oerhört engagerande musik. Det kan ibland gå flera månader utan att jag lyssnar till ett enda Mahler-verk, vilket är helt i sin ordning. Men så plötsligt dyker han upp igen och ockuperar mig på nytt så där unikt och fullständigt som bara han kan. Under den här vintern har han dock varit relativt frånvarande.

Tills nu! Jag står i köket och putsar en lammsadel och skär grönsaker till en caponata under direktsändningen med Finska radions symfoniorkester under Sakari Oramo. Den tredje symfonin är inte precis Mahlers mest kända, men det är den längsta och innehåller som vanligt "en hel värld" av musik i den där fenomenala blandningen av naivitet och sofistikation som det är stört omöjligt att värja sig mot.

Efter en dryg timme kommer den sista satsen, som i denna symfoni är en sådan där långsam sats (Langsam. Ruhefull. Empfunden) som varit Mahlers främsta kännemärke alltsedan femte symfonins Adagio lanserades i filmen Döden i Venedig och blev ett av den klassiska musikens mest älskade stycken. Under tjugofem minuter av sakta stigande intensitet vävs de långspunna melodilinjerna samman och kulminerar i ett typiskt mahlerskt crescendo som liksom i en allt försonande självklarhet förenar vemodsfylld resignation och livsberusad extas. Vilket jag antar bara är möjligt i musikens värld.

Jag blir stående vid köksbänken, än en gång fullständigt tillintetgjord och upplöst i tårar. Och det är inte på grund av löken som ligger där halvskuren och väntar.

Vad är det med denne Mahler? Jag förstår det inte - hur han gång på gång lyckas övertyga en om hur fruktansvärt sorgsen och glad man samtidigt kan vara över det enda liv man äger. Det är en slags själslig acklamation som han framtvingar och som väller fram ur skikt av själslivet som man så där till vardags inte riktigt vet hur man ska uttrycka utan att göra sig löjlig eller omöjlig.

Två saker till sist. 1. Det var ett suveränt framförande som Sakari Oramo och den finska radioorkestern gjorde, särskilt av den sista satsen. Jag är glad att jag via radion ändå blev en festivaldeltagare. 2. Den långsamma satsen i den tredje symfonin är minst lika vacker och gripande som adagiot i den femte symfonin. Det kan till och med vara så att det är det allra vackraste denne ofrånkomlige tonsättare skrev.