Mahlers sjätte symfoni är ingen lättlyssnad musik, verkligen ingenting att ha i bakgrunden när man är sysselsatt med annat. För dem som lockas av Mahlers serent lyriska ådra finns mycket mer att hämta i andra symfonier, även om den sjätte symfonin också erbjuder en viss vila i andantesatsen. Men Mahler är ju alltid så mycket mer än ett intensivt genombrytande ljus som skänker bitterljuv lindring. Och utan det närmast kakofoniska inslaget i hans musik får inte heller alpluften och de täta, skimrande stråkmelodierna som bryter fram ur mörkret samma starka verkan.
I sexan hamrar han bokstavligen fram en ödessymfoni (de där berömda hammarslagen mot slutet utförs med en väldig slägga som också visuellt kan inge en viss förfäran) där ingen som helst mänsklig aktivitet kommer undan, inte minst tydligt i och genom de groteska marschrytmer som anslås redan i första satsen. Men här finns också "Alma-temat" och en expressionistisk klangvärld som nyttjar allt från det spröda ljudet från koskällor och klockor till häftiga stötar från basuner och tuba som mycket väl kunde vara en fara för gamla Jerikos murar. Och den sista satsen förstärker inte bara tragiken i föreställningen om ett förött landskap utan skapar något av det kusligaste man kan uppleva i musik. Frågan är om det inte lika mycket är fasa som tragik som denna musik meddelar.
Här uteblir den katarsis som annars Mahler oftast erbjuder, om den nu inte kan vinnas genom en med vrede skräckblandad grimas mot den existentiella fasa som insikten om människolivet utan mening kan skapa. Det är som om det naivistiska anslaget i Mahlers tonvärld inte längre fungerar ens som en tröstande metafor för någonting bortom lidandet.
Allt detta sagt med anledning av Daniel Harding och SRSO som framförde symfonin i Berwaldhallen i torsdags och igår. Det var raska tempi och brutal skärpa som kännetecknade tolkningen. Gastkramning, skrev Lars Sjöberg i Expressen, och det kan man väl instämma i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar