Herr Gustafsson och några av de andra

Foto: dpa

Beträffande mitt förhållande till moderna svenska författare är det några få som stått sig genom åren och - i den mån de fortfarande lever och verkar - stadigt ökar sin plats i mina hyllor. Jag har läst skönlitteratur sedan tonåren och skaffade mig tidigt några favoriter, både bland de äldre och bland dem som var unga eller i varje fall relativt unga författare då. Gyllensten och Tranströmer var stora redan på 50-talet, liksom Kyrklund, som jag dock upptäckte först på 70-talet. Men i och med det slutande 60-talet när Delblanc och Gustafsson, Enquist och Jersild, Trotzig och (senare) Torgny Lindgren och några till på allvar gjorde sig gällande, försökte jag följa dessa och några andra författarskap.

När jag försöker summera och värdera vilka jag fortfarande skattar högt är ett enkelt kriterium vilka jag kan tänka mig att läsa om, eller vilka författarskap jag faktiskt återvänt till sedan den ena eller andra boken kom ut. Kyrklund är självklar, Gustafsson likaså. Jersild släppte jag redan med Babels hus; han blev för mycket av tidstypisk sociolog och fungerar fortfarande bäst som essäist och samhällsdebattör. Den för tidigt bortgångne Delblanc vill jag fortfarande av och till läsa något av, om inte annat så för att han förmodligen skrev 1900-talets vackraste svenska. Enquist har blivit allt bättre med åren, även om "Magnetisörens femte vinter" redan tidigt var ett utropstecken, liksom senare även "Musikanternas uttåg". Som oroande samtidsvittne (läs: debattör) har han enligt min mening inte varit så intressant, men även där blivit bättre efter att tidigare ha varit alltför insyltad i det socialdemokratiska kulturetablissemanget med allt vad det innebär av ideologiska lojaliteter.

Tvärtom då med Lars Gustafsson. Någon mera "refraktär" (jag lånar här Myrdals honnörsbegrepp) författare än han i den svenska samtiden är det nog svårt att uppbringa. Myrdals egendomliga syn på historiens lika obevekliga som (i efterhand) onödiga gång gör honom i stora samtidsfrågor mestadels besynnerlig när han inte bara blir förutsägbar utifrån sin marxistiska kolartro. Vilket inte hindrar att Myrdal skönlitterärt skrivit bra saker som det finns anledning att återvända till.

Men herr Gustafsson - poeten, filosofen, prosaförfattaren och samhällsdebattören - har alltid intresserat mig av flera skäl, varav ett är hans annorlunda och ofta oförutsägbara belysning av samtidens frågor i både smått och stort. Många följer nu liksom jag hans blogg, där t ex det senaste inlägget behandlar den eviga frågan om livets mening men där det lika ofta kan gälla frågor om individens frihet och integritet, på senare tid aktualiserad även beträffande nätet. Han har ofta sagt förgripliga saker om sådant som i svenskt samhällsliv inte bör sägas men som inte desto mindre 10 år senare visar sig högst rimligt. Han har mer än de flesta agerat slaven på den triumferande välfärdsvagnen - eller kort sagt fri intellektuell - som viskat retliga ting i etablissemangets öra och fått utstå om inte förkastelsedomar som reaktionär, så i varje fall nogsamma reservationer och avståndstaganden från recensenter och kolleger.

Det har varit smått roande men också beklämmande att under årens lopp se hur recensenterna motvilligt erkänt hans storhet som poet och samtidigt funnit anledning att tydligt markera sitt avståndstagande mot en sådan "liberal" katt bland alla hermelinerna. Och jag har ibland undrat hur pass stor betydelse hans internationella renommé haft som skydd mot ett regelrätt avfärdande av honom även som skönlitterär författare. Men givetvis är jag långt ifrån ensam i den förhållandevis stora svenska läsekrets som han genom åren skaffat sig, och som jag också har en känsla av har avsevärt föryngrats med åren.

Nu är det ju så med Lars Gustafsson att han mitt i den sriösa reflektionen kring både existensens och dagspolitikens kontroversiella frågor alltid tycks bibehålla ett alldeles ovanligt gott humör, vilket även slår igenom i texterna. Han vet den intellektuelles roll och värde; att det inte handlar om att omedelbart nå ut till massorna utan att nå dem som har öron att höra med och förstånd nog att förstå. Det gäller förstås också i hög grad poesin, som verkligen inte har någon stor räckvidd räknat i absoluta tal. Men den livshållning som löper som en tråd genom hela Gustafssons författarskap - rätten att fritt ställa sig de grundläggande frågorna om vad en människa är, utforska de gåtfulla sammanhangen och försöka formulera och forma sitt eget öde oavsett vem som för tillfället innehar "problemformuleringsprivilegiet" - har goda förutsättningar att engagera alla som gillar att vistas i det livsfilosofiska spänningsfältet mellan sinnlig närvaro och reflexiv distans.

Ska jag nämna några favoriter i den digra verklistan så blir det vad gäller prosan "Herr Gustafsson själv" (den bok som först öppnade mina ögon för hans författarskap), "En biodlares död", "Tennisspelarna", "Bernhard Foys tredje rockad", "Berättelser om lyckliga människor" (en lite förbisedd pärla, läs den!) och senast "Fru Sorgedahls vackra vita armar". Bland diktböckerna är det svårt att välja, men jag vill framför allt nämna "Artesiska brunnar, cartesianska drömmar". Den som i den läser och uppskattar till exempel "Elegi över en död labrador" kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis hålla herr Gustafsson sällskap.

Så vad har han då att säga om livets mening i sitt senaste blogginlägg? Slutsatsen är varken unik eller överraskande; det är snarare argumenten som leder fram till slutsatsen som är poängen. Vi måste helt enkelt själva skapa oss mening i livet. Innan denna slutsats formuleras har ett antal andra förekommande förslag prövats och förkastats. Så kanske kan man säga att den mening vi skapar i varje fall kan lämna vissa tankefigurer därhän, om vi nu i likhet med herr Gustafsson underkänner dem? Så här slutar essän:

Det är möjligen något sådant Friedrich Nietzsche har i tankarna när han talar om den antika kärleken till det egna ödet, amor fati. Att finna mening i våra liv skulle då bli en kreativ verksamhet. En uttolkning eller läsning av livet där vi själva både är avsändare och mottagare.