Jag har sålt min kammarorgel. Eftersom jag sällan spelade på den tyckte jag att jag behövde platsen för ännu en bokhylla. Orgeln stod där mest som en nostalgisk påminnelse om den ringa begynnelsen av mitt musicerande.
Just den här orgeln - en Berggren & Bengzon, Säffle - var inte den som jag som sjuåring lärde mig spela på, men den var mycket lik den som fanns i mitt föräldrahem innan den så småningom byttes ut mot ett piano. Den här var i stället ett arv från min förra hustrus hem, där det på samma sätt som i min familj fanns flera instrument - orgel, gitarr, dragspel, piano, och flera andra. En sådan tramporgel kom alltså att påverka mitt liv på ett avgörande sätt, och tankar bakåt väcktes förstås till liv när jag satte in annonsen på Blocket.
Redan som tolvåring fick jag avlösa min mor som "kantor" i den lilla frikyrkoförsamling där pappa var pastor. Jag fick lära mig att uppträda inför publik och kunde så småningom roa mig med att improvisera ett preludium som inte omedelbart övertygade församlingen om att vi hade samma psalm i åtanke.
Jag kom att tänka på Bo Strömstedt, som ju hade en orgel på sitt redaktionsrum på Expressen där han ibland kopplade av med att spela just de sånger och psalmer som jag spelade i tidiga år. Hans pappa, Harald Strömstedt, som ibland kom på predikobesök minns jag som en mycket varm och sympatisk person. De var ju högst olika till temperament och läggning dessa pastorer som passerade vårt hem, och jag minns att pappa och jag var outtalat överens om Strömstedts kvaliteter. Jag tror att det för min del inte minst hade att göra med att han såg och förstod barn, och för pappas del att de på ett avspänt och stimulerande sätt kunde diskutera teologi och verksamhetsfrågor.
Orgeln var i fin kondition. Alla tangenter och samtliga åtta register välfungerande. Den hade en djup fin ton som jag hoppades att någon skulle komma att uppskatta även i fortsättningen. Få yttre skavanker dessutom. Ändå satte jag priset mycket lågt, väl medveten om det sorgliga öde som många pianon numera går till mötes; ingen tycks vilja ha dem och man får dem gratis bara man gör sig besväret att hämta. Jag ville ändå sätta ett pris för att markera ett värde, låt vara skamligt lågt för ett så fint instrument.
En ivrig röst ringer mig efter ett dygn och undrar om den finns kvar. En ung kille i luva neröver öronen kommer med två kompisar och ett släp. Han säger att han en tid spanat efter en sådan här, att de kommer att göra en del akustisk musik i fortsättningen. Jag känner hur hjärtat slår en glädjevolt och är nästan beredd att krama om grabben. Med en sådan framtid säkrad för den gamla orgeln blir det lätt att ta farväl.
När de lämnat mig och jag dammsugit golvet där den stått går jag till cd-hyllan och plockar fram en skiva med något av det allra bästa jag har med mig från min barndom. Det finns en orgel, visserligen av mäktigare format än trampvarianten, bakom Einar Ekberg när han sjunger den odödliga "Jag är en främling, jag är en pilgrim, blott en afton, blott en afton bor jag här".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar