Sveriges Radio P2!

Jag vill prisa Sveriges Radio P2. Jag har en obehaglig känsla av att denna kanal behöver allt erkännande och stöd den kan få i den utspädningens och nivelleringens epok som är vår. Hur länge till får den finnas i den allmänna jakten på lyssnarsiffror? Kommer det även i fortsättningen att finnas plats för en kanal som exklusivt ägnar sig åt klassisk musik, jazz och folkmusik? Ungefär på det sätt som även kännetecknar den ypperliga franska tv-kanalen mezzo.

I synnerhet på helgerna och sena kvällar/nätter är jag en flitig lyssnare. Ta till exempel söndagens program, där den idoge Vassilis Bolonassos serverar barockmusik på sitt oefterhärmliga sätt, Lennart Vretlind sedan spelar musik från hela världen, varefter den alltid lika välformulerade Johan Korsell sitter ordförande i CD-revyn för en panel som betygsätter nyutgåvor av klassiskt. Särskilt när pianisten Bengt Forsberg deltar i panelen blir det smärre högtidsstunder. Säger jag för att jag märkt att jag i hög grad delar hans musikaliska preferenser, men också för att han är så bra på att spontant hitta träffande formuleringar kring det han hör.

Igår fanns där också ett program om Chopin, en av årets jubilarer. Boel Adler hade träffat personer som hade gedigna kunskaper om denne populäre tonsättare, bland annat pianisterna Staffan Scheja och Roland Pöntinen och en musikvetare, Johanna Broman Åkesson, som redogjorde för Chopins inflytande på både romantikens musik i övrigt (t ex Liszt och Wagner) och populärmusiken långt in i vår egen tid. Helt enkelt lysande folkbildning av allra bästa slag, underhållande och intelligent och samtidigt renons på hämmande eftergifter åt den allra lägsta (o)bildningsnivån. Programmet går i repris i morgon, tisdag, lunchtid (se vidare här).

Det enda som irriterar mig är att denna kanal inte får vara en exklusiv musikkanal utan måste dela utrymme med ett otal minoritetsspråk, som plötsligt invaderar etern med obegripligt tal. Visst bör de officiella minoritetsspråken i Sverige få ett utrymme, men varför ska det ske på bekostnad av musikkanalens sändningstid? Det kan inte vara någon stor sak att lägga dessa sändningar i en egen kanal, särskilt när de är av en sådan omfattning som de faktiskt är.

Fantasier - för pianot vid pianot

Helgen är en frizon, en tid disponibel för annat än plikterna, ett utrymme för fritt valda aktiviteter, och för fantasier om detta andra och lustfyllda som i grunden är oundgängligt för ett rikt och meningsfullt liv.

Våren kan äntligen anas på ett sätt som gör att sinnet blir ljusare och lättare, åtminstone för de flesta av oss. Vintern är besegrad ända ner i gruset, och resterna ligger längs vägkanterna som smutsiga, gråsvarta högar av det som en gång var vitaste nysnö.

Lägg därtill att flygeln är nystämd. Och att med posten i veckan kom några nothäften från Allegro som jag beställt på chans, eller snarare på de tonsättarnamn som brukar borga för att åtminstone något av styckena kan läggas till raden av favoriter.

Ett av de nya häftena bär titeln Fantasien, med tillägget über Gedichte von Richard Dehmel für Klavier, op. 9. Det är Alexander Zemlinsky som fantiserat i musik till romantiska rader om Liebe, Waldseligkeit och Stimme des Abends, dvs. typiska romantiska teman. Jag har tidigare skrivit uppskattande om Zemlinsky. Han är en tonsättare med tillräckligt av uppfinningsrikedom i harmonik och melodik för att man ska finna musiken intressant och utmanande också efter den första förtjusningen. Det gäller även för mindre verk, verk som kanske bäst betecknas som bagateller.

Det är som med mötet med charmerande kvinnor om våren. När de inte bara visar sig i den nya kappan, och med vårlig lyster i ögonen, utan också har själ, ja, då blir man inte besviken. Jag vill tro att just Zemlinsky skulle ha godkänt en sådan liknelse.

(Porträttet av Zemlinsky är målat av kollegan Arnold Schönberg.)

Utan pardon

Tillbaka till Albert Camus!

När jag efter många år läser om Fallet häpnar jag över styrkan och tätheten i denna obarmhärtiga uppgörelse med den moderna människans livslögner. Här finns på knappt hundra sidor (i min gamla pocketupplaga från Bonniers Delfinserie) så många utmanande tankar att det räcker för hur många och långa seminariediskussioner som helst.

Advokaten Jean-Baptiste Clamence presenterar sig som domare-botgörare på en hamnkrog i Amsterdam och det hela utvecklar sig till en monolog där bordsgrannen aldrig visar sig med egna repliker i texten.

Denne advokat synar alltså sina bevekelsegrunder som de olyckligas försvarare genom att sätta sig till doms över sig själv. Och domaren-botgöraren är utan nåd, vilket för övrigt tillvaron som helhet är. Kylig distans och oförmåga till genuint engagemang ger möjligheten till en självrannsakan som sopar undan alla illusioner om höga ideal och egen förträfflighet. Skriet från den från bron hoppande kvinnan som han inte försökte rädda förföljer honom, liksom de tydligt varseblivna skratt som inte kan hänföras till en bestämd person utan endast påminner honom om den bluffmakare han är. Ingen dygd visar sig vid närmare granskning vara något annat än ytterligare ett exempel på själviskhet, fåfänga, självgodhet och härsklystnad. I förlängningen drabbar det inte bara honom själv, och misantropin ligger följaktligen på lur i mer än ett avsnitt av denna berättelse som också är en filosofisk betraktelse.

Med varje frihetssträvan följer domar och ett oundvikligt ansvar och därför väljer människan slaveri och underkastelse:

Man är fri och då måste man stå på egna ben, och eftersom det just är frihet de inte vill ha eller därav följande domar, så tigger de om att bli tuktade, de hittar på förfärliga föreskrifter, de rusar åstad för att stapla upp bål som ersättning för kyrkor. Ättlingar av Savonarola, det försäkrar jag. Men de tror bara på synden, aldrig på nåden. De tänker på den förstås. Nåden det är vad de vill ha, jaet, hängivelsen, lyckan att finnas till och kanske, för de är sentimentala också, trolovningen, den fräscha unga flickan, den rättsinnige mannen, musiken. (s. 95 i Aldus-upplagan, 1963, övers. Eva Alexandersson)

Men det finns en annan tråd i den täta väven som jag vill ta upp. Den handlar om döden, som är oundviklig och aldrig annat än individuell. Med varje enskild människas död dör en hel värld, brukar man säga, och Camus skulle instämma. Ytterligare ett citat drar oss in i berättelsens kärnfråga om vad som eventuellt kan vinnas med sanning i stället för lögn:

Det var vid den tidpunkten som tanken på döden plötsligt dök upp i mitt dagliga liv. Jag tog en överblick över de år som skilde mig från slutet. Jag letade efter exempel på män som hade dött när de var i min ålder. Och jag marterades av tanken på att jag inte skulle hinna fullfölja min uppgift. Vad för uppgift? Det visste jag ingte. Uppriktigt sagt kunde det vara tvivel underkastat om det som jag gjorde verkligen var mödan värt att jag fortsatte med det? Men det var inte precis det. Det var faktiskt en löjlig skräck som anfäktade mig: man kunde inte dö utan att ha bekänt alla sina lögner. Inte inför Gud eller för någon av hans ställföreträdare, sådant stod jag långt över som ni väl kan förstå. Nej, det gällde att bekänna dem för människorna, för en vän eller en älskad kvinna till exempel. I annat fall, om det så bara fanns en enda fördold lögn i mitt liv, skulle döden göra den slutgiltig. Ingen enda skulle någonsin mer få veta sanningen på denna enda punkt, eftersom den ende som kände den var just den bortgångne som tagit hemligheten med sig i graven. Detta absoluta mord på en sanning kom det att svindla för mig. Numera skulle det, inom parentes sagt, snarare inge mig en säregen vällust. (Ibid., sid 63)

Naturligtvis blir även denna insikt om den dolda sanningens öde ifrågasatt av den obarmhärtige domaren. Ty ... vad var det för pretentioner att vilja dra fram i sanningens ljus ett ynkligt bedrägeri, som var försvunnet i tidhavets böjlande svall som ett saltkorn i oceanen"

Denne Mahler!

Det har väl knappast undgått någon enda som är intresserad av klassisk musik att det just nu pågår en Mahler-festival i Stockholms Konserthus. Jag kom mig inte för att i tid skaffa biljett till någon av de symfonikonserter som jag annars gärna hade gått på. I lördags eftermiddag sändes i alla fall den tredje symfonin direkt i radions P2 medan jag stod och förberedde en middag till kvällen.

Skälet till att jag inte varit mera på alerten är att jag är periodare när det gäller hans oerhört engagerande musik. Det kan ibland gå flera månader utan att jag lyssnar till ett enda Mahler-verk, vilket är helt i sin ordning. Men så plötsligt dyker han upp igen och ockuperar mig på nytt så där unikt och fullständigt som bara han kan. Under den här vintern har han dock varit relativt frånvarande.

Tills nu! Jag står i köket och putsar en lammsadel och skär grönsaker till en caponata under direktsändningen med Finska radions symfoniorkester under Sakari Oramo. Den tredje symfonin är inte precis Mahlers mest kända, men det är den längsta och innehåller som vanligt "en hel värld" av musik i den där fenomenala blandningen av naivitet och sofistikation som det är stört omöjligt att värja sig mot.

Efter en dryg timme kommer den sista satsen, som i denna symfoni är en sådan där långsam sats (Langsam. Ruhefull. Empfunden) som varit Mahlers främsta kännemärke alltsedan femte symfonins Adagio lanserades i filmen Döden i Venedig och blev ett av den klassiska musikens mest älskade stycken. Under tjugofem minuter av sakta stigande intensitet vävs de långspunna melodilinjerna samman och kulminerar i ett typiskt mahlerskt crescendo som liksom i en allt försonande självklarhet förenar vemodsfylld resignation och livsberusad extas. Vilket jag antar bara är möjligt i musikens värld.

Jag blir stående vid köksbänken, än en gång fullständigt tillintetgjord och upplöst i tårar. Och det är inte på grund av löken som ligger där halvskuren och väntar.

Vad är det med denne Mahler? Jag förstår det inte - hur han gång på gång lyckas övertyga en om hur fruktansvärt sorgsen och glad man samtidigt kan vara över det enda liv man äger. Det är en slags själslig acklamation som han framtvingar och som väller fram ur skikt av själslivet som man så där till vardags inte riktigt vet hur man ska uttrycka utan att göra sig löjlig eller omöjlig.

Två saker till sist. 1. Det var ett suveränt framförande som Sakari Oramo och den finska radioorkestern gjorde, särskilt av den sista satsen. Jag är glad att jag via radion ändå blev en festivaldeltagare. 2. Den långsamma satsen i den tredje symfonin är minst lika vacker och gripande som adagiot i den femte symfonin. Det kan till och med vara så att det är det allra vackraste denne ofrånkomlige tonsättare skrev.

Melodifestivaleländet

Jag har bestämt mig för att ignorera melodifestivalen - en gång för alla. Det är länge sedan det fanns någon anledning att ägna den något som helst intresse, och i år har jag inte sett ett enda avsnitt av detta tröttsamt utdragna jippo. I själva verket är intresset för denna sorts musik konstruerat med hjälp av en massmedial propaganda av gigantiska mått och med ett tävlingsmoment som främsta kittling. Jag hoppas innerligt att den tar död på sig själv, innan den tar död på allt vad musiksmak heter i de så kallade breda lagren.

En lördagkväll när man inte har något annat för sig kan jag mycket väl tänka mig att titta på ett underhållningsprogram i teve, det är inte det. Men det ska i så fall vara ett som inte försöker få mig att regrediera till en tonårings nivå. Inte ett som genom sitt enorma genomslag likriktar all musik i ett och samma strömlinjeformade maskineri. Inte heller ett som förvandlar estetik och kultur och frågan om vad som är god underhållning till en fråga om folkets "demokratiska" röstning via mobilerna.

Det finns alla goda skäl att sätta sig till motvärn, så gott det nu går. Jag blev djupt beklämd när jag läste en artikel i Expressen i fredags av en tidigare musiklärare till en av de deltagande sångarna. För övrigt enligt omdömesgilla personer en av ytterst få som i år haft något mer att komma med än de banala massprodukter som är gängse.

Han heter Salem Al Fakir, och hans f.d. violinlärare skriver och berätttar (här) att denne yngling en gång för inte så länge sedan var en mycket lovande elev, ja, han tvekar inte att beteckna honom som en förväntad elitviolinist. Han övergav dock fiolen och den klassiska musiken, främst på grund av de begränsade försörjningsmöjligheterna inom det området.

Det är möjligt att både Salem Al Fakir och Malena Ernman genom sin närvaro i festivalen kan locka en och annan att intressera sig för något mer än idoljuryformade slagdängor. Men jag tvivlar starkt på den nyttan. De uppträder i det här sammanhanget för att få tillgång till en masspublik, men under villkor som innebär anpassning till normer som utesluter variation och seriöst musikskapande.

Jag kan inte heller se att det finns någon anledning för seriösa musikskribenter att flirta med detta massmediefenomen genom att ta denna "populärmusik"på allvar. Melodifestivalen är ett groteskt upphaussat jippo som bara undantagsvis innehåller någonting värt att analysera eller kommentera. Det blir bara ännu ett exempel på den allmänna trenden att slå följe med en förment "folklighet" som vill utplåna alla rågångar mellan värdefulla, kulturskapande aktiviteter och nöjesmaskinernas dussinprodukter. (Häromdagen hade DN Kultur en tonårsidol som omslagspojke. Lita på att detta kommer att bli ännu vanligare nu när DN ska skära ned kultur/nöjesredaktionen).

Jo, jag vet detta kommer att kunna betraktas som elitism och allt möjligt annat fult och förkastligt. Det må så vara. Det får så vara. Jag kan inte annat än känna mig både förbannad och sorglig till mods när jag tänker på vad vi alla går miste om när sådana begåvningar som Al Fakir inte kan beredas andra karriärvägar än den bredaste och minst intressanta.

Inte för att det betyder någonting i det stora hela, men jag har alltså bestämt mig för att ignorera melodifestivalen, en gång för alla. Detta inlägg kan ju tyckas motsäga detta. Men det är skenbart; det är sista gången jag befattar mig med ämnet annat än möjligen som nu i principiella ordalag.

Respekt och respekt

- Respekterar du inte mig din blasfemiska djävel så dödar jag dig!
Den som resonerar så bör vi givetvis be dra åt helvete!
Samt kalla på polis och åklagare.

Ordmissbrukaren

DN har idag publicerat några kändisars utsagor om sina barns födelse. En känd författare (gissa vilken!) staplar sentenser av följande slag:

"Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel" - "När ett barn föds tystnar alla krig" - "Paradiset får plats i barnets öga" - När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka" - etc, etc.

Och så mitt i allt detta högtravande svammel, värdigt en salongsberusad prost från provinsen som en gång drömde om att bli poet, dyker ett påstående upp som oavsiktligt påtalar futiliteten i hela denna predikoverksamhet: "En kvinna som ammar ett barn är inte av denna värld. Då går ordet lydigt undan och vilar".

Att denne ord- och metaformissbrukare någonsin kommer att upptäcka att hans ord för länge sedan borde dragit sig undan för vila är tyvärr föga troligt.

Jag tänker mig nu situationen att Pozzo befinner sig längst ner i kyrkan och avbryter den salvelsefulle prosten med sin författares berömda ord:

"Kvinnan föder grensle över en grav. Dagen glänser till ett kort ögonblick, och sen är det natt igen."
(Samuel Beckett: I väntan på Godot)

Roberts Clara

Jag skrev i ett tidigare inlägg om de alias som Roberts Schumann använde i många av sina verk: Florestan och Eusebius. Två olikartade och komplementära temperament, en flamboyant sida och en lyrisk introvert. I den åttonde Noveletten lyssnade jag in dessa sidor hos tonsättaren.

Nu läser jag i en bok om Schumanns pianoverk att den lyriska delen av denna underbara Novelette i själva verket bygger på ett tema som Robert lånat från sin älskade Clara, också hon som bekant en mycket kompetent tonsättare, en inspiratör som Robert ofta ville skulle bekräfta hans musikaliska idéer.

Hade jag då helt fel beträffande den där Noveletten? Inte nödvändigtvis. Dessa båda sidor av ett yttre och ett inre förhållande är inte oförenliga. Kontrasten mellan det utåtriktade maskulina och det innerliga feminina fanns alldeles säkert hos Robert just i form av de alias eller personlighetsaspekter som han uppfann åt sig. I detta romantikens främsta tonsättaräktenskap var ett tema från Clara säkert i hög grad besläktat med det som Eusebius representerade och ville ge uttryck åt.

Om man sedan lyssnar till det enligt honom själv "mest passionerade jag skrivit" - den första satsen av Fantasie i C, op. 17, som också innehåller ett tema som han uttryckligen hänförde till sin längtan efter Clara, förstår man med vilken intensitet han hoppades övervinna de hinder som Claras familj satte upp mot deras kärlek. Och man får tänka sig att Eusebius i denna sin passion inte alls var främmande för Florestan. Eller omvänt Florestan för Eusebius.

Othmar Schoeck och kvinnorna

Jag återkommer till Othmar Schoeck, den schweiziske tonsättaren som levde 1866-1957. Det fanns flera kvinnor i hans liv före hustrun som lämnade betydelsefulla spår i hans musik. En av dem var Stefi Geyer, en ungersk violinist som även Bela Bartok förälskade sig i. Båda tillägnade henne violinkompositioner, i Schoecks fall bland annat violinsonaten, op 16 och Albumblatt. Båda hör till det mest charmerande och tillgängliga i hans verklista. Geyer var emellertid svårflirtad och bjöd Schoeck det starkaste motstånd han dittills mött. Han som var van att kvinnorna föll för hans charm kom här inte längre än till heta kärleksbrev och en kyss. Hon gifte sig så småningom med en advokat från Wien - "en utsliten modetokig hallick" som Schoeck syrligt kommenterade saken.

En annan älskarinna hette Mary de Senger (tyvärr saknas bilder av henne på internet) och deras förhållande mellan 1919 och 1923 har beskrivits som både passionerat och turbulent. Man anar att hon kom att bli viktigare för honom än han för henne, men det är bara en gissning från min sida. Vid denna tid fungerade i alla fall de Senger som en slags musa för honom. Det första stycket i Zwei Klavierstücke, op. 29 - Consolation - är ett lika vackert som viktigt exempel på detta. Sedan jag skaffade nothäftet i höstas har det ständigt stått uppslaget på flygeln och tillhör nu mina främsta favoritstycken för piano från tidigt 1900-tal.

Detta stycke går igen i annan senare musik av Schoeck, inte minst i första satsen av Notturno, op.47, ett av hans allra hans främsta kammarmusikaliska verk för stråkkvartett och sångstämma. Inte så att tonmaterialet är identiskt med pianostyckets, men det är närvarande som variationer av de starkt kromatiska slingorna i Consolation. Detta verk finns nu i en ypperlig inspelning med Rosamunde Quartett och Christian Gerhaer (ECM New Series 2061). Stråkarna har tveklöst huvuduppgiften, den att färgsätta sångstämmans mer sparsmakade tonomfång. Gerhauers varma baryton nyanserar fint de romantiska texterna av Nikolaus Lenau och Gottfried Keller. Som vanligt har Schoeck sparat den allra skönaste musiken till sista satsen, som har ett diktfragment av Keller som inspirationskälla (se här). Nattens diktare/sångare spanar mot stjärnhimlen, anropar Karlavagnen och tänker sig en själens resa mot en fjärran rymd. En tanke, en consolation? Eller kanske snarare ännu ett vittnesbörd om själens obotliga ensamhet, av det slag som till exempel återges i C D Friedrichs Munken vid havet? (Se mitt tidigare inlägg om Schoeck här).

Vem spelar musiken?

Jag är trött på vintervädret, hjärtligt trött. Det räcker nu. Mina våraningar från den gångna helgen är i ordets alldeles bokstavliga mening bortblåsta. Det nya snöovädret är visserligen inte särskilt dramatiskt men tillräckligt för att skapa känslan av att det fortfarande är eskimåklädsel som gäller.

Så kommer jag hem och hör en egenartartad musik. Tror först att jag glömt stänga av radions P2. Men så är det inte.

Jag bor i ett rätt gammalt hus, ritat av den legendariske Uppsala-arkitekten Gunnar Leche och byggt 1929. Fönstren är inte alldeles täta, trots renoveringar. Naturlig ventilation, brukar vi kalla det i bostadsföreningens styrelse.

När den byiga och ganska kraftiga vinden ligger på mot sovrumsfönstret skapas musik, blåsmusik. Faktum är att jag inte tidigare hört så starka och varierande toner från fönstret som just ikväll. Ibland är det ett lyriskt andante i en fallande skala. Men plötsligt tar vinden sats och en melodisk figur uppstår som dock sällan upprepas på exakt samma sätt. Jag går till flygeln och noterar bland annat en sekvens som börjar med ett h i den ettstrukna oktaven och fortsätter med tvåstrukna d-e-ess d.

Vad kunde inte Robert Schumann ha gjort av detta tema? Ännu en pianotrio i g-moll?

Jag kommer att tänka på de där berömda raderna i en sen dikt av Bertil Malmberg:

Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?

Och jag minns Ingmar Bergmans fråga i ett Sommar-program för några år sedan: Varifrån kommer musiken?

Schumann 200 år

Så gott som varje år kan kalenderbitarna påvisa något tonsättarjubileum som skivindustrin och konsertarrangörerna gärna utnyttjar så mycket det går. Det finns väl egentligen inte så mycket att invända mot detta. Tvärtom kan det vara bra att i synnerhet en del mindre kända tonsättare under en tid blir särskilt uppmärksammade.

I år är det flera stora namn som fyller jämnt: Schumann (200 år), Chopin (200 år) och Mahler (150 år). De båda senare behöver knappast någon extra puff för att hamna i fokus för publikens medvetande. De är ständigt lika aktuella - den ene som pianolitteraturens förmodligen populäraste representant och den andre som världens mest spelade symfoniker. (Se här till exempel Konserthusets satsning på Mahlers samtliga symfonier med start om någon dryg vecka, men där det tyvärr bara återstår enstaka biljetter för de minst kända symfonierna).

Jag tillhör som bekant Mahler-fantasterna, men med tanke på nyss nämnda förhållande hoppas jag att detta år framför allt ska ge Robert Schumann en extra skjuts framåt på musikmakarnas repertoar. Han lever trots sin storhet lite i skuggan av de övriga 1800-talsromantikerna. Ja, kanske inte som liedkompositör eller som en av pianolitteraturens allra största, men ändå märkvärdigt lite spelad utöver ett fåtal välbekanta verk.

Ta till exempel symfonierna, som försiktigt uttryckt inte riktigt ansetts stå i paritet med vad som krävs. Kritikerna har pekat på svagheter som har med orkesterbehandling och storformat att göra. Dock framstår detta för min och många andras del som mindre avgörande, särskilt när man som till exempel i den fjärde symfonin rycks med av dess underbara tema i den första satsen. Nog räcker det långt med ett sådant lysande infall och den kraft och energi som det tillför de musikaliska förloppen. Glädjande nog är tydligen radiosymfonikernas dirigent Daniel Harding en brinnande anhängare av Schumann musik, så förhoppningsvis erbjuds vi rika möjligheter att omvärdera honom även som symfoniker.

Men över till ett område där alla erkänner Schumann som obestridlig mästare. Jag tänker på pianomusiken, som rymmer både det som är spelbart för en amatör och - merparten - sådant som bara professionella virtuoser mäktar med. Det fina med Schumann är dock att även de speltekniskt relativt enkla styckena, t ex i Kinderszenen, långt ifrån är några enkla stycken. Hans mästerskap består bland annat i att han i det lilla formatet förmår karakterisera stämningar som ger interpreten ett stort utrymme för inlevelse, frasering och musikalisk känsla.
Det finns i många av Schumanns pianostycken en bipolaritet som säkert också är en återspegling av hans psykiska läggning, ett temperamentsfullt skifte mellan introvert vemod å ena sidan och extrovert livfullhet å den andra. Han drog sig inte heller för att musikaliskt personifiera dessa olika tillstånd och namnge dem som Eusebius respektive Florestan.

Ett svit pianostycken som jag nyligen på allvar upptäckt via skivinspelningar är Novelletten, op. 21, där särskilt den sista, nr 8, är ett helt bedårande stycke musik med infall som avlöser varandra på typiskt schumannskt manér. Den inledande, sprudlande, ja, snarast marcherande Florestan-figuren tonar så småningom bort till förmån för en rent himmelsk Eusebius-lyrik, den sortens ljuvliga sångbarhet som förr eller senare alltid dyker upp i den melodiskt rika tonvärld som är Schumanns. Florestan återtar sedan kommandot och får sista ordet med sitt livliga braverande.

Jag har lyssnat och jämfört pianisterna Vladimir Ashkenazy och Andras Schiff i just detta stycke. Askenazy ger virtuositeten och Florestan ett försteg medan Schiffs spel snarare präglas av poesin och det milt tillbakablickande vemodet när Eusebius tre minuter in i stycket anmäler sin närvaro. Jag röstar på Schiff som den mest djuplodande versionen (Andras Schiff in concert, 2 CD, ECM 1806/07).

Snöpoesi

Äntligen något som påminner om töväder och som tillsammans med det ökande ljuset ger de första våraningarna. Det oregelbundna droppandet mot fönsterblecket är ett lyckligt ackompanjemang till skrivandet av dessa rader.

Senaste numret av Lyrikvännen - ytterst välmatat denna gång - har påpassligt vintern som tema. Huvudintresset ägnas Erik Lindegren, vars sista diktsamling ju har titeln Vinteroffer. Men det är inte Lindegren som jag i första hand fäster mig vid, utan en snödikt av den franske poesinestorn Yves Bonnefoy, i översättning av Lasse Söderberg. Dikten har titeln Målaren vars namn är snö och frammanar bilden av ett Eden i vinterdräkt. Gud är målaren och målaren snön.

"Allt den utbreder heter tystnad.

Adam och Eva går förbi på vägen, varmt klädda. Ljudet av deras steg hörs inte i snön som täcker gräset"

Tänka sig! Precis vad vi behöver höra, och samtidigt påminnas om att även stegen i gräset saknar ljud, kanske till och med mer än vad som gäller för snön. I varje fall dagens kramsnö.

"Målaren vars namn är snö har arbetat väl även denna morgon. Han har gjort grenarna yngre, himlen är ett barn som skrattande springer mot mig, jag lindar en stor yllesjal om barnets hals."

Och snart kan barnet gå utan både strumpor och skor, säger mor.

Foto: EJ

Kvitton på närvaro

Apropå mitt förra inlägg har jag aldrig kunnat förstå den gengångarmentalitet som präglar de ockulttroendes förhållande till de bortgångna. Varför räcker det inte med att umgås med de döda i de inre tidsresor som vi alla kan göra? Om längtan efter en återupprättad kontakt med dem och det som en gång fanns blir alltför överväldigande, förstår jag i så fall bättre den som sätter sitt hopp till vad som händer efter den egna döden. Den som har en uppståndelsetro, en tro på "den andra sidan", borde inte behöva stärka sig med egendomliga "bevis" på den här sidan. Det vilar ett besynnerligt tvivel över detta desperata behov av att till varje pris - även bedrägeri - låta sig övertygas om de dödas liv och närvaro. Och om nu kontakten bara kan förmedlas via ett medium är det uppriktigt sagt inte mycket till möte eller återseende att skryta med?

Häromdagen när jag städade en av mina skrivbordslådor dök inte bara ovanstående cigarettask upp utan även minnet av en god vän och en resa för snart 18 år sedan. Jag var ganska nybliven änkeman och erbjöds åka på en målarresa till Grekland tillsammans med denne vän, konstnären Jan Ewemo. Det var en på alla sätt stimulerande resa som landade på östra sidan av Peloponnesos och den vackra staden Monemvasia, vars ursprungliga äldsta delar på den utskjutande klippön bjöd på många fina motiv. En av de saker jag tog med mig hem som souvenir var den förtjusande asken som Jan visade mig, givetvis för det klarröda omslagets skull, med Marylin Monroe-kopian och det för den icke grekiskspråkige enda begripliga ordet "Santé", dvs. hälsa. Redan då bar Jan ovetande på den sjukdom som strax efteråt skulle anmäla sin plågsamma närvaro. Ett par år senare var han död.

Och idag när slog jag upp en gammal italiensk kokbok föll ett kvitto ut. Det var från den 14 september 1991 och visade på inköp av "cosmetique" för 66 kronor. Det var en fullt tillräcklig hälsning från Eva, som exakt en månad senare för alltid skulle vara borta från det här livet. Så enkelt och på sitt sätt påtagligt är ofta vårt umgänge med de döda. Behövs det verkligen ytterligare kvitton?

Humbug och sekterism

Den andliga svälten - hur omfattande är den egentligen? Med risk för att jag med detta språkbruk avslöjar mig med det pastorliga arv jag har, vill jag ändå försöka förstå vad som driver människor in i ockultism, religiös fanatism och allsköns sekterism. Den andliga nöden - det var ju vad väckelsepredikanterna i min barndom såg som sitt främsta existensberättigande och drömde om att få lindra. Men har det inte blivit värre än vanligt nu när den sunda religiositeten inte längre bildar en naturlig botten i allmänhetens medvetande?

Utan tvivel lider många människor brist på meningsskapande "food for the soul". Är man analfabet på det existentiella området kan bevisligen vilken enkel livsåskådning som helst duga när livskrisen är ett faktum. Den framgångstörstande cynikern i rollen som själasörjare vet att det absolutistiska budskap som framförs med den starkaste övertygelsen vinner. I varje fall hos tillräckligt många och sannolikt hos alltfler som känner hur tomrummet hotar att rubba den inre tillförsikten. Den som lovar att driva ut djävulen - i form av frågor, tvivel, osäkerhet och skepsis - kommer alltid att kunna samla en skara saliga anhängare omkring sig. Den som lovar kontakt med "andra sidan" och försoning med de döda kommer alltid att fresta några att sälja sin själ för dyra pengar.

Två dagar i rad dennna vecka har jag som tv-tittare påmints om hur verkligt illa det kan se ut. En programserie (i TV4+) uppmärksammades i "Uppdrag granskning" för att de lanserar ockultism på bred front, utan etiska hänsyn till de personer som ofrivilligt blir indragna i mediers spökerier kring döda som sägs gå igen. En mor som förlorade ett barn för några år sedan blir uppringd av en journalist som vill belägga att det är hennes döda dotter som mediet karakteriserat och som skapar problem i ett hus i närheten. Det är så galet att man inte tror sina öron, men Caroline Giertz, som leder programmet, menar att många blir glada och hjälpta av att få kontakt med "andra sidan" och beklagar att denna mor inte kan ha den inställningen. Hon är själv övertygad om mediets trovärdighet och förmåga, eftersom denna sorts medieverksamhet visat sig stämma så många gånger i andra fall.

Man blir alldeles matt och önskar att man kunde uppväcka den gamle biskopen Giertz från de döda. Hur mycket hellre den klassiska kristendomsundervisningen från den mannen än detta andliga mörker!

Men sedan har vi då förstås dessa väckelserörelser inom den så kallade evangelikala kristendomen som alltsomoftast spårar rakt åt helvete, trots saligt sjungande och dansande församlingar. I en dokumentär från Danmark (i TV2) skildras hur en frifräsande kvacksalvare vid namn Hedegaard med fru splittrar familjer och hämtar hem "tionde" och mycket mer i kollektboxarna. När någon fångas i nätet, blir "frälst" och får en ny familj i sektgemenskapen står anhöriga hjälplösa i sina kontaktförsök. Psykiskt sjuka utlovas befrielse från sina demoner när en av ledaren utsedd före detta rörmokare bedriver "rehab" och plötsligt uppträder som psykiatrins ersättare.

Och i storstädernas invandrargetton frodas den islamiska absolutismens förblindande trossatser. Även här blir några saliga på den fanatism som ända in i döden göder drömmar om att inte rädda utan snarare förkasta och förinta de förtappade och otrogna.

Jag kan i dessa fall plötsligt hamna i samma läger som de kämpande humanisterna. Det är bara det att jag inte som Sturmark & co tror att lösningen heter ateistisk bekämpning av religion. Jag tror däremot att när sekulariseringen hand i hand med andlig obildning gått så långt att den sunda religiositeten saknar resonans i folkdjupet så får vi allsköns nyandlighet och konversion till främmande religioner som ersättning, i de flesta fall troligen av oförargligt slag men i tillräckligt många fall också av ett förfärande slag.

Den ensamme

Söndagskonserten i TV2 var senast en dokumentär om dirigenten Mario Venzagos entusiastiska arbete med en konsertant uppsättning av den schweiziske tonsättaren Othmar Schoecks opera Penthesilea. Eftersom musik av denne Schoeck är en av mina senare positiva upptäckter var jag naturligtvis idel öra.

Nu handlade det mycket lite om själva musiken och mest om det krävande arbetet med att ro hela projektet i hamn. Vilket inte var ointressant, men jag satt ändå hela tiden och väntade på att få höra mer av musiken.

Schoeck, som levde 1886-1957, komponerade flera operor, men också kammarmusik och framför allt en stor mängd lieder. Han tillhör de senromantiska tonsättarna och även om han utvecklade ett alltmer expressionistiskt tonspråk, t ex i den nyss nämnda operan, höll han fast vid senromantiken även när modet föreskrev annat. De tidiga verken excellerar i en kromatik som inte står den tidige Schönberg efter (Verklärte Nacht). Är man som jag svag för tonartssvävande musik blir man snart mycket fäst vid Schoeck.

Han finns hyggligt representerad på skiva och barytongiganten Dietrich Fischer-Diskau har varit en av de främsta tillskyndarna av hans verk. Flera goda sångare har följt efter; bland annat Andreas Schmidt och nu senast Christian Gerhaer.

På en cpo-skiva från 1998 finns Elegie, op.36, en sångcykel till texter av Nikolaus Lenau och Joseph von Eichendorff, dvs. de 1800-tals poeter som väl lockat de flesta av romantikens tonsättare, Schumann inte minst. Andreas Schmidts baspräglade baryton acompanjeras av en kammarorkester (Musikkollegium Wintherthur) och de lyriska melodislingorna lämnar sällan en halvton orörd. Kulmen nås i den sista sången - Der Einsame - där nattens stillhet står för den enda tillgängliga trösten. Jag påminns om en av Caspar David Friedrichs mest berömda målningar - Munken vid havet - som tyvärr inte hörde till de verk som Nationalmuseum kunde visa i original under den nyligen avsutade Friedrich-utställningen.

Jag har tidigare skrivit om Schoeck och jag lovar återkomma till honom.

O Trost der Welt, du stille Nacht

Det Tag hat mich so müd gemacht,

das weite Meer schon dunkelt,

lass ausruhn mich von Lust und Not,

bis dass das ew´ge Morgenrot

den stillen Wald durchfunkelt

O Trost, o Trost der Welt, du stille Nacht!

O Trost! O Trost!

(Joseph von Eichendorff)

Bilden: Caspar David Friedrich: Der Mönch am See, 1808-1809)