Vädret har gynnat svampjägarens möjligheter att fylla en korg med senhöstens tacksammaste artikel: trattkantarellen. Omtyckt inte bara för sin smak utan också för att den så rikligt belönar skogsvandraren som milda oktoberdagar uppsöker mjuka och fuktiga mossmarker med ögon känsligt inställda på brunt, samtliga nyanser av brunt. Den äger inget av sin gula namnes överlägsna lyskraft, men överträffar den i sin myckenhet.
När man väl fått syn på ett bestånd och vänder sig om upptäcker man inte sällan ännu ett där bakom sig. Tätt tillsammans men även glesare och mera enskilt uppträder den och gör plockaren smått exalterad över just mängden. Man plockar och plockar tills korgen eller papperskassen blivit så tung att man måste bestämma sig för när det får anses räcka. Det är nog den enda av de läckra matsvamparna man kan få nog av.
Ändå bibehåller den sin dragningskraft och man lockas ut igen. Mycket vill som bekant ha mer, men det är inte bara det utan också något annat. Själva upptäckten av en ny växtplats plötsligt uppenbarad framför fötterna gör vandringen nöjsam och händelserik. Men utan fokusering förbiser man lätt de där trattlika hattarna som nätt och jämnt reser sig ur mossmörkret. Man ser dem aldrig på håll; hukande får man sakta in och skanna markerna.
Nej, "trattisen" gör inget väsen av sig och har ett eget sätt att visa sig. Det är som om den uppstod i samma stund som den framkallas och blir till på min näthinna, och sen inom någon sekund dupliceras flera gånger om. Med ens omges jag av ett mindre skördefält.
I sådan oktoberskog bryts tystnaden förutom av mig själv av en korp, avlägsna hundskall och ett par knallar från en älgjägares bössa. På hemvägen en bra bit vid sidan om stigen noterade jag ett kaxigt exemplar av trattkantarellens raka motsats. Som stod där och skrek och speglade den låga, glödande höstsolen.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar