Dasein

Jag minns en EP-skiva från mitt 50-tal, en barnskiva var det väl, för den vände sig nog i första hand till barnen. Lille Jan, 4 år sjöng och pratade med sin morbror Göran, kyrkosångaren med malmklangsrösten som kom från Ånäset i Västerbotten och som fick äran att efterträda Einar Ekberg i Filadelfiakyrkan i Stockholm när denne drog till USA. 

Vi, mina syskon och jag, kunde snart den där skivan utantill, inte bara sångerna utan även dialogerna med morbrorn och mostern, bland annat om besöket på Skansen då Jan tänkte på hästen därhemma och tvangs konstatera att han sett "elefanter större än Freja våran". 

Vi som var lite äldre hade roligt åt hans ännu lite barnsliga artikulation med tydlig dialektal anstrykning. Men han sjöng anmärkningsvärt bra, Lille Jan, och en av sångerna han särskilt kraftfullt klämde i med, var den enkla "Vara där" - en refräng som gav prov på de i andliga sånger så vanligt förekommande uttrycken för himmelslängtan: 

"Vara där, vara där. O, tänk att en gång vara där! Vara där, vaaaara där. O tänk att en gång vara där!"

Bortser man ett ögonblick från det egendomliga i att en fyraåring för full hals sjunger ut sin längtan bort från jordelivet, går det ju (ja, det slår mig nu ett helt liv efteråt) att tolka in lite vad man vill i dessa enkla rader.  - Vara där. I himlen. På Skansen. I sången med morbror Göran.

Heideggers Dasein torde vara motsatsen till allt slags bortomvarande. Nyligen läste jag på nytt i en av Lars Gustafssons diktsamlingar en filosoferande dikt om vad som kan tänkas existera och inte, där han försöker ringa in begreppet Dasein genom att än en gång påminna om tennisspelet: 

"Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.

__

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat,

eller om det som snarare hette, Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen lite mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E¹.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt."

Vad lille Jan med en sådan inlevelse sjöng om är inte så lätt att veta. För honom själv i sången där och då, i lycklig härvaro med morbror Göran Stenlund och moster Ruth vid pianot, kanske i en upprymdhetens "himmel redan här", så som det sägs i en annan sång som sjöngs av dessa ypperliga sångsolister som frikyrkligheten en gång hade - kanske fanns där ändå något som liknade det som den sammansatte, dubiöse existensfilosofen åsyftade med sitt Dasein. 

Detta trots att Jan och vi andra lärdes att sjunga "Vara där" med sikte på något framförvarande, inte "Vara här" i just den stunden då tennisbollen ska returneras eller tonen träffas av just mig.

______________

1) ∃ ("omvänt E" = existenskvantifikator) är en matematisk symbol inom predikatlogiken. Be mig inte förklara närmare, men läs gärna dikten "Visst är stålmannen Clark Kent" i sin helhet i diktsamlingen "En tid i Xanadu", Natur och Kultur 2002, där Gustafsson ställer predikatlogiken i kontrast till Dasein-tänkandet.

Om jag inte är felunderrättad växte lille Jan Holmgren upp och blev kyrkosångare också han.

Göran Stenlund (1920-1988) hör tillsammans med Einar Ekberg och Einar Waermö till 1900-talets allra främsta svenska kyrkosångare. Särskilt inom Pingströrelsen var sångsolister väl sedda och det gynnade tidigt en framväxt av många goda förmågor på det området. Numera förefaller man ha övergivit den goda traditionen till förmån för ett allsångselände som går under beteckningen "lovsång".

För den som inte känner till Göran Stenlund rekommenderar jag en inspelning där han sjunger tillsammans med sopranen Anne-Monica Larsson (https://youtu.be/WD6UiSxEuPI). Ett exempel på andlig sång som skönsång i bästa bel canto-stil. Och solo här. https://youtu.be/A0M0JrU7jQE