Jag har sagt det förut och återkommer till det varje år: hösten är i musikaliskt hänseende en tid för Johannes Brahms, särskilt verken från hans sista tid. Det är för vemodet, den värmande glöden under asklagret, det klassiska formsinnet, den sköna melodiken och mer därtill.
En ny cd (ECM New Series) med klarinettsonaterna bevisar än en gång den saken. Ingen - förutom Mozart - gjorde klarinetten mer oumbärlig som solistiskt och kammarmusikaliskt instrument än Brahms, när han till sist ägnade den sitt speciella intresse. Den gode vännen Richard Mühlfeld - "orkesterns näktergal" - som Brahms lär ha kallat honom, var den som fick pensionären Brahms att återuppta komponerandet. Klarinettkvintetten behöver jag inte påminna om, men de båda sonaterna op.120 är inte lika kända.
Här spelar en av mina favoritpianister, Andras Schiff, tillsammans med klarinettisten och tonsättaren Jörg Widmann. De gör det på ett sätt som inte lämnar något ytterligare att önska. Nummer två i Ess-dur är väl den jag allra helst lyssnar till. Den startar med ett oemotståndligt tema som fäster direkt och sedan strängt taget kan förnimmas hela satsen igenom. Och den vidunderliga, nedskalade sista satsen rymmer likaså allt det jag associerar med höstlig Brahms, inklusive ljusgenombrutna dimstråk och frasande lövmattor tiden före de isande vindarnas ankomst.
Men vill ni hellre bara lyssna och inte tänka i bilder alls, så nås ni hur som helst av den atmosfär av mildhet, mognad och försoning som den åldrade tonsättaren förmedlar.
På köpet får man också Jörg Widmanns "Intermezzi" för piano. Modern lyssnarvänlig pianomusik med suggestiva titlar som "Zart singend", "Wiegenlied" och "Mit dunkler Glut". Widmann vidgår här öppet sina referenser till Brahms och särskilt hans pianostycken, op. 116-119, som ju tillkom vid samma tid som tonsättningarna för klarinett.
Skivan är tillgänglig på Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar