Visst är det fantastiskt att vi har tillgång till god inspelningsteknik och kan lyssna till den sång och musik som vi älskar och inte kan undvara. Men i denna pandemiska (jag höll på skriva pandemoniska) tid av saknad påminns vi samtidigt om den levande konsertens fördelar.
Ibland yppar sig tillfällen då man kan bevisa att närheten till och anblicken av exekutören är av betydelse för den helhetsupplevelse som ett levande musikframförande innebär. Helst ska man vara närvarande i salongen, allra helst i läsbar närhet till dem som sjunger eller musicerar, vilket en del filmatiseringar kan erinra oss om.
En av de vackraste solosånger som finns är Gustav Mahlers "Ich bin der Welt abhanden gekommen". Den finns i ett otal inspelningar, men häromdagen stötte jag på den kanske allra bästa i ett filmklipp på Youtube, där den svenska mezzosopranen Katarina Karnéus sjunger till en ej angiven orkester och en för mig ej identifierbar dirigent. Kameran följer av naturliga skäl huvudsakligen solisten, och jag måste säga att det är en helt enastående tolkning som Karnéus åstadkommer och som trots de film- och ljudtekniska bristerna erbjuder lyssnaren och betraktaren en magisk stund av sällsynt skönhet.
Det är naturligtvis så här den ska sjungas. Utan stora åthävor, men med desto starkare utstrålning via rösten, blicken och mimiken. Stillhet och introspektion, med plats för det engelska hornets vemodiga gensvar. Kropp och själ förenade i förmedlingen av ett till musik omvandlat sinnestillstånd. En musik om att utan beklagande vara förlorad för en värld som inte angår en längre, om att död för världen vara innesluten i sin kärlek och sin sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar