Nyårslöftet

Jag brukar inte avge nyårslöften, har faktiskt aldrig gjort det. Varför onödigtvis bädda för givna fiaskon  och förnedring? Ett nyårslöfte gäller ju något man redan misslyckats med och är ämnat tvinga en till nya, ännu kraftigare tag. 

I år har jag dock gjort ett avsteg från principen, övertygad om att slippa skämmas. Jag har lovat mig själv att rensa i hyllorna för att få plats med de travar av böcker och noter som från alla hörn växer ut över golvet i det jag fortfarande kallar mitt arbetsrum. 

Eftersom jag alltid helst velat äga de böcker jag läser och aldrig köper en bok som inte har ett potentiellt omläsningsvärde, har de med tiden blivit många och svåra att göra sig av med. (Det som syns på bilderna här är bara cirka hälften). Utrensningar kan därför bli en plågsam sak med svåra beslut om vilka som kan avvaras och inte, vilka jag fortfarande kan tänkas vilja läsa, läsa om eller bläddra fram någon förstrykning i. 

När man under årens lopp byggt upp ett smärre bibliotek är det en lycka att när vissa författares verk kommer för en omedelbart kunna ta fram det ur hyllan. Hur ofta händer det, frågar ni misstroget. Tillräckligt ofta, är mitt vaga men spontana besked.

Enklast blir det med facklitteraturen. Musik, konst och filosofi förblir nog i huvudsak orörd. Jag har lämnat tankarna på att skriva något ytterligare i mitt tidigare yrkesområde, psykologin. I varje fall blir det inget ambitiöst skrivande som kräver akribi. All litteratur med relevans för frågan om vad som egentligen är verksamt i psykoterapin, vad ska jag göra med den? Kan något antikvariat vara intresserat? Standardverken får stå kvar, och även om jag knappast kommer att plöja C G Jungs verk kanske jag ändå, rätt vad det är, vill kolla vad han hade att anföra angående någon arketyp.

Daterad debatt och populärvetenskap bereder knappast några problem, det kan saklöst offras. Samma sak med gamla resehandböcker och en del kyrkohistoria som det säkert finns bättre versioner av idag. Betydligt knepigare är det att ta ställning till de litterära essäerna av många goda författare, för att inte tala om alla årgångarna av Res Publica.

Skönlitteraturen är på sätt och vis allra knepigast. Hyllorna med de oftast tunna diktsamlingarna lämnar inte mycket utrymme ens med hårdför sovring. Annorlunda då med prosan, som i bokstavsordning börjar med två Kobo Abe, två Samuel Josef Agnon och elva Lars Ahlin. Samtliga nämnda är orörda sedan förra rensningen för cirka tio år sedan och frågan är: ska de få en chans till? 

Agnon tillhör de ännu olästa, en nobelpristagare som ingen talar om längre men som av baksidestexten att döma borde kunna intressera mig. Av Ahlin har jag läst drygt hälften, men "Natt i marknadstältet" ännu inte, trots att det var den bok som för cirka trettio år sedan gjorde E. så inspirerad att hon funderade på att ta den till utgångspunkt för ett avhandlingsämne. Men så blev det inte; hennes tid var redan utmätt.

Så där går tankarna när man plockar, bläddrar, tvekar, minns, och proceduren kan av flera skäl bli tidsödande. Min förhoppning är att den tillfredsställelse som ligger i att kunna göra sig av med saker och ting i slutänden kommer att övertrumfa saknaden efter desamma.

Sagt men ännu inte gjort. Bara att sätta igång.

Foto: EJ