Lugnet i Venedig

Det är välkänt bland erfarna Venedigresenärer att man lätt undgår turistträngseln bara man söker sig utanför det centrala San Marco-distriktet. Strövar man i distrikten Castello och Cannaregio, liksom i yttre delarna av Dorsoduro och det inre av San Polo, tystnar sorlet från turistflockarna. Andra ljud framträder: barnröster, fotbollar mot kyrkväggar, konversationer på torgen, steg i gränderna och enstaka pråmar och motorbåtar som forslar gods eller utför andra tjänster.

Jag promenerade nyligen i Castello en eftermiddag som övergick i skymning. Sökte upp ett av mina favorittorg - Campo Bandiera e Moro - och konstaterade att det fortfarande var lika präglat av lokalbefolkningen som det brukar vara. I det gotiskt-bysantinska palatset från 1400-talet, numera tvåstjärniga La Residenzia, trivdes jag en gång i ett enkelrum med utblick över torget. I kyrkan San Giovanni in Bragora i torgets sydöstra hörn kan man se "Kristi dop", ett fint verk av Cima da Conegliano. Vaktmästaren skulle just stänga så jag motades i dörren. Det gjorde mig inte så mycket; jag var redan fylld av dagens många intryck. 

På vägen tillbaka till hotellet befann jag mig plötsligt alldeles ensam vid en kanal med två broar och ett vägval som fick mig att stanna upp och höja blicken. 

Såväl utomhusbelysningen som lampljuset inifrån palatsens piano nobile och vissa ännu lucköppna fönster hade just tänts. Det förtrollande venetianska aftonljuset spädde på den skönhetstörst som inte stillas av att man redan dricker för fulla muggar.

Uppe på en nätt balkong på fjärde våningen i ett av husen fick jag syn på en person i vit badrock (?) som satt böjd över något - en bok? ett brev? ett broderi? en surfplatta? Avståndet var för stort för att kunna avgöra saken. 

Även om jag har en bra kamera vet jag att den aldrig kan göra situationen med ljuset och atmosfären full rättvisa. Jag tog ändå några bilder och använde zoomen för att försöka närma mig ett svar på frågan, som naturligtvis var och är helt ovidkommande.

Inte ens den förkortning av avståndet som fototekniken möjliggör har kunnat avslöja vad som sysselsatte personen på balkongen denna afton sent i oktober. Lika gott så, hon eller han fanns ju bara där för att korrigera (och accentuera) min förnimmelse av att en kort stund vara helt solo mitt inne i Venedig.

Foto: EJ (V.g. klicka för förstoring!)